Därför suger Trafikverket när det gäller cykeltrafik

För cykeltrafik är inte viktig, knappt en bisak, den prioriteras definitivt inte och kompetensen vad gäller cykeltrafik är då följaktligen låg på Trafikverket. Nu bekräftat av Riksrevision:

…statens insatser inte har varit effektiva.

För mig som ”cykelbloggare” och ”cykeldebattör”, och som en av landets ledande experter på cykeltrafik, som yrkesperson med stor inblick i branschen kom Riksrevisionens granskning och rapport om statens arbete med cykel som en stor befrielse. Det jag skrivit om, det jag gång på gång lyft fram och kritiserat Trafikverket för – i över ett decennium – fick nu sin bekräftelse av granskningen:

Trafikverket suger när det gäller cykel. Som ett barn som inte vill borsta tänderna visar de med all tydlighet att de helst inte vill ha något med cykel att göra.

Ni kan inte ana hur det på ett personligt plan känns för mig att läsa Riksrevisionens rapport. Det är inte en helt enkel uppgift att ta på sig – att kritisera delar av den bransch man själv är verksam i, att så att säga ge sig på draken. Det kan gå så långt att man tvingas vara tyst, eller byta jobb.

Men hur suger då Trafikverket på cykel?

Jag tänkte försöka visa det genom ett exempel från verkligheten, ett exempel som enligt mig visar hur djupt rotat problemet är, hur det fullständigt genomsyrar verksamheten.

En korsning på Trafikverkets väg skulle byggas om – framkomligheten, kapaciteten och säkerheten för motorfordonen skulle förbättras. En korsning som också innehöll en signalreglerad cykelpassage.

Då går det till på så sätt att ett konsultföretag får i uppdrag att projektera om korsningen. Den projekteringen ska sedan interngranskas av företaget innan den sänds över till Trafikverket. Trafikverket ska sen också genomföra en granskning av ritningarna och tillhörande handlingar – Trafikverket har sista ordet och är den som godkänner handlingarna. Berörs kommunala anläggningar ska även kommunen granska materialet, men så sker inte alltid.

När sedan dessa granskningar är genomförda, handlingarna justerade efter granskningssynpunkterna är vi framme vid godkända bygghandlingar. Nu handlas arbetet upp, alternativt avropas av en så kallad årsentreprenör. Ofta finns sen en byggledare som är Trafikverkets representant i genomförandeskedet.

Sen är det spaden i marken.

Och när allt sen är färdigbyggt står det en trafiksignalstolpe – mitt i cykelbanan.

Det är byggt enligt handlingarna, det är så att säga inte entreprenören som självsvåldigt satt stolpen där och gjort ett misstag. Den ska stå där enligt handlingarna.

Låt oss backa lite. Konsultens projektör har alltså placerat stolpen där utan större koll. Konsultföretagets interngranskning har skitit sig rejält kan man lugnt säga. Trafikverket har inte heller i sin granskning upptäckt detta utan godkänt projekteringen. Inte heller har byggledaren eller entreprenören reagerat på placeringen av stolpen under byggskedet. Alla kontrollstationer i denna process har fullständigt havererat – alla.

Ok, alla kan ha en dålig dag på jobbet. Sen kan man ju undra hur det kommer sig att just alla dessa olika inblandade parter hade en dålig dag i ett och samma projekt och att det handlar om cykel – som fick till följd att stolpen hamnade där den hamnade. Alla dessa personer är ju avlönade för sin kompetens – en sådan kompetens borde ju innebära att någon av dem, i något av dessa steg, upptäckt stolpen. Men icke.

Och för mig är ovanstående ändå inte det allvarligaste i hela denna historia. Shit happens ibland, och ibland rejält shit. Det allvarliga kommer sen. Och det är detta som med all tydlighet visar att Trafikverket suger när det gäller cykel.

För uppdraget med att bygga om korsningen är inte slut i och med att den är färdigbyggd. Det genomförs alltid en så kallad besiktning i slutet av dessa arbeten. En extern och oberoende besiktningsman ska granska det utförda arbetet. Att det är utfört på ett fackmässigt och korrekt sätt.

Stolpen mitt i cykelbanan upptäcks självklart under besiktningen. Totalt blinda är inte inblandade. Och då fattar Trafikverket beslutet:

Under besiktningen ansåg vi dock att det är en låg säkerhetsrisk så därför bestämde vi då att inte justera placeringen

”Låg säkerhetsrisk” – en stolpe, mitt i cykelbanan/passagen. Så inte bara skiter sig hela processen innan byggnationen och under byggnationen. Den sista utposten – besiktningen – den som ska säkerställa att allt är fackmässigt utfört – följer exakt samma spår som övrigt i processen. Då det fanns en sista möjlighet att rätta till haveriet, när man till slut upptäckte stolpen – mitt i cykelbanan.

Nu ställer vi oss frågan: hur kan inblandade kommit fram till att det är låg säkerhetsrisk med en stolpe mitt i cykelbanan? Kan det vara som så att det saknades kunskap, fakta, studier och forskning om detta – om cykelolyckor och vad de beror på? Nej verkligen inte – tvärtom. Finns och fanns vid tidpunkten massor av fakta om trafiksäkerhetsproblem med fasta hinder – i cykelbanor. Massor.

Men det var inte ett beslut fattat utifrån en säkerhetsbedömning – det är skitsnack. Det visar ju bara med all tydlighet att inblandade saknar grundläggande kunskap och kompetens i frågan – de är inte kompetenta att fatta ett sådant beslut. Utan det var ett beslut fattat utifrån pengar – det kostar i bland att göra misstag, att kalla tillbaka entreprenören och maskiner för att bygga om och flytta stolpen. Billigare och enklare är att bara skita i det – och sen dra från höften att det är låg säkerhetsrisk.

Så problemet är att de på Trafikverket som är satta att syssla med cykeltrafiken många gånger har en ofattbar låg kompetens om cykeltrafik, vad som är bra, vad som är dåligt, vad som är trafiksäkerhet och inte. Det är ett gäng killgissare, ibland fördomsfulla sådana. Och denna inkompetens smittar självklart av sig på konsulter, på entreprenörer och så vidare – det efterfrågas ju inte något annat av Trafikverket.

Lägg sedan till att när det gäller cykelinfrastruktur så är Trafikverkets inställning att den ska alltid vara så billig som möjlig – detta trumfar till och med funktioner som trafiksäkerhet och framkomlighet för cyklande.

Det är först när allmänheten – genom en viss bloggare – gör Trafikverket uppmärksamma på detta som något börjar hända. Först sker självklart ingenting – så här ska det vara enligt Trafikverket – det är ju låg säkerhetsrisk. När det sedan plockas fram fakta och kunskap från kunniga – i stället för killgissningar och fördomar – börjar det så sakta hända något. Men det är först när en person i chefsroll på Trafikverket engagerar sig som något verkligen börjar hända:

Trafikverket ska då ”utreda” stolpens placering. Det som de egentligen säger är: fan också, hur dyrt kommer detta bli? Ta reda på det innan vi gör något.

Till slut flyttas stolpen. Det är ju ytterst fascinerade, oroväckande och inte så lite galet att det är allmänheten som ska påtala bristerna och faran. Det är allmänheten som är den pålästa och kompetenta, och ingen av de inblandade i Trafikverkets projekt.

Finns inte på jorden att vi skulle få uppleva något liknande för biltrafiken. Att Trafikverket placerade en stolpe mitt i körbanan. Om detta ändå hände, av någon helt outgrundlig anledning, hade stolpen omgående flyttats – innan vägen öppnats och biltrafiken släppts på.

Nu kanske ni tror att detta är ett undantag. En enstaka företeelse. Då är ni nya på min blogg, det finns massor att ösa ur. Se detta exempel, cykel i Tvärförbindelse Södertörn. Som när Trafikverket gick ut på samråd fick så mycket kritik för hur de hade hanterat cykeltrafiken att de mer eller mindre fick be om ursäkt.

*Det fanns inte motsvarande stora brister när det gäller biltrafiken i samrådsförslaget. Där var det väl genomarbetade och trafiksäkra lösningar, god framkomlighet och trygghet.* Och återigen, det var ”allmänheten” som identifierade alla brister och faror för cykeltrafiken – inte Trafikverket

Patrik Kronqvist, ledarskribent på Expressen beskrev cykel i Tvärförbindelsen så här:

Ändå kan den gång- och cykelväg som verket har ritat upp invid Tvärförbindelse Södertörn inte beskrivas som annat än usel. Medan bilvägen är rak och gen, ser cykelvägen – med sina många hårnålskurvor och serpentinlösningar – närmast ut att vara ritad av någon som varit berusad.

Eller den farliga gång- och cykeltunneln i Burlöv – först var det självklart inget fel på det Trafikverket gjort, det var fel på de som cyklar. Sen fick Trafikverket krypa till korset och be om ursäkt, och betala för sveda och värk.

Återigen var det ”allmänheten” som uppmärksammade Trafikverket på bristerna och den farliga utformningen. Det var inget inblandade på Trafikverket hade noterat innan – det blir lätt så när man saknar grundläggande kompetens om cykeltrafik

I en annan av Trafikverkets gång- och cykeltunnel kan det se ut så här. Två betonggrisar mitt i tunneln. En tunnel där sikten är dålig, där ljusförhållandena variera kraftigt – kan ni tänka er motsvarande i en tunnel för biltrafiken? Ett effektivt och framgångsrikt trafiksäkerhetsarbete bygger på att systematisk eliminera väl dokumenterade faror för trafikanterna. Så som Trafikverket arbetat med biltrafiken. Sedan 1997. För massor av miljarder har vägsystemet byggts om, dokumenterade trafikfaror har tagits bort eller gjorts mer förlåtande. Bara för vägtunnlar läggs miljoner på att studera och simulera hur de kan bli säkrare, tryggare och roligare för motorfordonsförarna. För cykeltrafiken ser vi istället ett tvärtomarbete när det gäller trafiksäkerhet – fler dokumenterade faror skapas. Det är inte lite hål i huvudet.

Detta var ett litet axplock. Det finns hur mycket skit som helst, ni kan ju ta en titt på länkarna nedan. Det är inga undantag, det är inte enstaka fall. Det är fullt av brister och faror – och nya kommer till hela tiden. Det är satt i system – för cykeltrafik är inte viktig, den prioriteras inte på något annat sätt än ner och kompetensen inom Trafikverket är då följaktligen låg – om man skiter i ett trafikslag behöver man ju inte ha personal med kompetens för det trafikslaget. Och detta är nu bekräftat av Riksrevisionens granskning.

Jag ska vara lite mer nyanserad. Det finns individer på Trafikverket som är mycket duktiga och kunniga vad gäller cykeltrafik. De är inte många sett till hela organisationen. De har heller inga framträdande roller där de i sina funktioner kan påverka organisationens arbete med cykel i någon större omfattning – så allt bara rullar på som vanligt.

Hur kommer vi till rätta med detta haveri?

Relaterade inlägg:

View 1 Comment

1 kommentar

Joakim von Scheele on juli 7, 2025 8:23 f m
Som jag ser det, lider Trafikverkets (och andra väghållares) process av två fel:
1. Cykelbanan är inte en integrerad del av vägen. Den är ”tillbehör”, något som ska adderas i efterhand. Även om cykelbanan planeras i _nästan_ samma skede som körbanan, så är den något som tillkommer i ett annat moment än själva vägen. Ungefär som rastplatser, parkbänkar osv. Om man först skulle planera körbanan i ena riktningen, rita in allting som hör till den, som kantstenar, vägbelysning, skyltar, korsningar, och först därefter sätta igång med körbanan i motsatt riktning, skulle det direkt uppstå konflikter.
Det är själva grundorsaken till att det uppstår konflikter. Inte nödvändigtvis att den som ritar vägen är korkad, utan själva arbetsmetoden hen är hänvisad till. Att ta de olika delarna i varsitt moment är ibland nödvändigt, men i detta fall leder det direkt till konflikter och problem.
2. När konflikter uppstått så är cykeltrafiken nedprioriterad. Man gör något slags bedömning av hur stor del av transportarbetet som sker per cykel generellt (en väldigt liten andel, särskilt om man räknar per ton) och gör bedömningen därefter. För att maskera sin låga prioritering blandar man medvetet ihop ”framkomlighet” med ”trafiksäkerhet”. Alla förstår att risken för dödsolyckor pga en stolpe mitt i cykelbanan är liten. Däremot utgör den ju just ett sånt där hinder cyklister hatar. Något som tvingar en att bromsa bort rörelseenergin, gör cyklandet krångligt, eliminerar den känsla av ”flyt” som cyklister själva rapporterar som det mest attraktiva med cyklingen. Men genom att byta fokus till ”säkerhet” kan man maskera hur dåligt det blev.