Svensk cykling har aldrig mått bättre – på pappret. I snart 30 år har jag arbetat med trafikplanering och cykelplanering. Det är nu över tio år sen jag började blogga om cycling. Mycket har hänt under denna långa resa.
Det talas och skrivs positivt som aldrig förr om vardagscykling. Cykeln hyllas som framtiden för hållbara städer och ett effektivt transportsystem. Samhällsekonomiska analyser visar att investeringar i cykelinfrastruktur ger stora nyttor – till små kostnader – för samhället.
Men allt detta är ju bara ord och pappersprodukter. I verkligheten – på asfalten – där cyklingen ska ske har det dessvärre inte hänt särskilt mycket.
Regeringen skrotade till exempel satsningen på snabbcykelvägarna. Cykelvägar som skulle stå modell för framtidens cykelinfrastruktur. Som skulle göra cykling avsevärt mer attraktiv och konkurrenskraftig i våra storstadsregioner.
Inte heller på regelfronten har det hänt särskilt mycket som varit positivt för cykeltrafiken. Detta trots att det i den nationella cykelstrategin från år 2000 pekades ut att en cykelanpassning av trafikreglerna är av stor betydelse för ökad och säker cykling. Det är ju inget vettigt att ha ett regelverk som till stora delar utgår från biltrafiken om man vill öka och göra cyklingen mer attraktiv – det är ju så att säga en aning kontraproduktivt med en sådan inställning. Men 22 år senare står vi här och stampar på i stort sett på samma fläck.
Som i många andra sammanhang dikteras alltså cykeltrafikens villkor av biltrafikens och inte av sina egna villkor – vilket minst sagt är häpnadsväckande.
Se till exempel på Väglagen. En lag som säger att Trafikverket inte får bygga friliggande cykelvägar. Cykelvägarna måstealltså ha ett samband med bilvägen. Som i många andra sammanhang dikteras alltså cykeltrafikens villkor av biltrafikens och inte av sina egna villkor – vilket minst sagt är häpnadsväckande. Väglagen leder alltså inte till funktionella och attraktiva cykellösningar. Och det finns ingen tydlig politisk vilja och kraft att ändra på detta – läget i landet är bra som det är, tycker man.
Den expertmyndighet vi har för våra trafikregler – Transportstyrelsen – menar också att allt är frid och fröjd och vill att allt ska vara som det är. Helst som på 1960-talet tydligen, då de återkommande hänvisar sin ovilja till förändring och förbättring till en internationell vägkonvention som togs fram på just 60-talet. En konvention många andra länder struntar i eller tolkar annorlunda, länder där man sedan länge i stället har börjat anpassa sina regelverk för cykeltrafiken.
Men icke i Sverige – det går inte. Här bromsas i stället utvecklingen. Får Transportstyrelsen som de vill så är inte bara bromspedalen trampad i botten, de lägger även i backen och gasar i full fart tillbaka mot 60-talet. För Transportstyrelsen vill nämligen att det inte längre ska vara tillåtet att cykla på körbanan om det finns en cykelbana.
Sen har vi Trafikverket – detta sorgebarn när det gäller cykeltrafiken. Som kunde ha gjort så mycket mer, för en bråkdel av sin budget. Men därifrån från man ofta höra att de arbetar efter de uppdrag som de får. Vilket ju är en bekväm bortförklaring om man vill göra så lite som möjligt. För inget hindrar – och jag menar verkligen inget – Trafikverket att göra större och mer omfattande insatser vad gäller trafiksäkerhetsåtgärder och cykel. Det finns inga politiska direktiv som säger att Trafikverket inte får arbeta med detta, utan det är något de själva väljer – och de väljer att göra i stort sett ingenting.
Så i dag – 25 år efter att nollvisionen antogs – är nu cyklister den trafikantgrupp som har flest allvarligt skadade i trafiken. Och då utgör cykeltrafiken bara cirka 10 procent av alla resor i landet. Men så går det när man väljer att exkludera cykeltrafiken – inget löser sig av sig självt. Man måste agera systematiskt, kunskapsbaserat och investera i åtgärder – precis så som Trafikverket agerat när det gäller biltrafiken. Det är inte mer komplicerat än så.
Men är allt bara nattsvart? Nej, det finns några lysande stjärnor som stretar på och bör nämnas. Stockholm utmanar det ålderdomliga regelverket och driver på utvecklingen vad gäller omställningen av transportsystemet till att bli mer cykelanpassat – och det märks. Under flera år har cyklingen ökat i Stockholm och ligger nu på rekordnivåer. Det blir så när man gör långsiktiga satsningar – bygger man så kommer människor att cykla.
Sen har vi ju alla dessa glada och trevliga människor på cykel som jag träffat under alla dessa år. Några känner igen mig, hälsar och kommer med uppmuntrande ord – det gör mig så glad och ger en liten knuff i det fortsatta arbetet! De kämpar på trots alla brister, de tar stort ansvar för sin hälsa och för miljön.
Så här står vi då, år 2022. Med massor av offentliga publikationer, planer och strategier som hyllar och lovprisar cykeln. Där det regnar olika regeringsuppdrag om cykel – men som mest blir smulor. Verkligheten – den där cyklingen ska ske – är dock fylld av stolpar, stenbumlingar, grindar, bommar, långa omvägar och massor av andra fysiska och mentala hinder och kringelikrokar.
Vi får väl se om jag fortfarande är kvar om tio år – och vad jag får anledning att skriva om då.
