Att vara trafikplanerare handlar om att se och förstå trafikmiljöns konsekvenser innan något byggs. Men gång på gång upprepas samma misstag, där cyklisters och gåendes säkerhet och trygghet åsidosätts till förmån för biltrafiken. Konflikter, osäkerhet och dålig design är resultatet av en bristfällig planering som påverkar vår vardag negativt. Hur kan vi undvika dessa återkommande problem och skapa en tryggare trafikmiljö?
Ofta när jag kommenterar eller kritiserar olika trafiklösningar får jag kommentarer i stil med dessa:
Vi ska vänta. Tills det är byggt. Tills vi har kunnat cykla på platsen. Då kan vi komma med kritik.
Fast då är det ju för sent, på tok för sent. Att vara planerare och utformare av trafikmiljöer är just att se saker, att se brister – innan det byggs. För sen, när det är byggt, är det för sent. Då finns det väldigt liten möjlighet att korrigera bristerna. Med infrastruktur får man så att säga bara en chans – sen är det kört, då sitter betongen där den sitter, broarna står där de står, slussarna med tillbehör är där de är – du ändrar inte på dessa strukturer.
Det är ju inte legobitar vi arbetar med. Som kan rivas och flyttas runt lite hur som helst om det blev tokigt. Det som nu byggs i Nya Slussen kommer vara där i kanske 80 år.
Att vara trafikplanerare är just att vara raka motsatsen till att vänta. All min samlade erfarenhet, min kunskap och många år som trafikplanerare säger: det blir inte bra för cykeltrafiken i Nya Slussen. Vilket jag visat i mängder av inlägg här på bloggen. När jag visar planerna och lösningarna för cykeltrafiken i Nya Slussen för mina yrkeskollegor i Nederländerna skakar de på huvudet och undrar vad vi håller på med.
Trafikmiljön som nu skapas på Slussen är till stora delar en gigantisk konfliktdesign – för gående och cyklande. Som blir än värre i och med att cykelrampen skrotades i ett mycket sent skede. Visst, det kommer fungera ok under lågtrafik, som till exempel mycket tidig morgon. Men sen börjar problemen – sen kommer konflikterna, incidenterna, irritationen, otryggheten, oförutsägbarheten. Särskilt påtagligt kommer bristerna och problemen vara under sommarhalvåret. Och grunden till detta är den mycket bristfälliga utformningen.
Dålig och bristande utformning leder till otrygghet och dåligt beteende.
Här brukar det då komma kommentarer i stil med att det är bara att ta det lugnt, det är inte Tour de France och så vidare.
Kommentarer som dessa visar ju bara att man saknar grundläggande förståelse och kunskap vad det handlar om. Människor gör det redan – tar det lugnt. Det handlar ju inte om det – att kunna cykla så fort som man kan. Det handlar om att skapa trygga, tydliga och förutsägbara trafikmiljöer – miljöer som människor känner att de faktiskt vill färdas i, och inte fly från eller undvika. Det är alltså tvärtemot den otrygghet, konflikter, irritation som nu skapas i Nya Slussen.
Varför ska vi göra dåligt när vi kan göra bra frågar jag mig? Varför har vi så otroligt svårt för att förena form och funktion?
Stockholm har sedan många år tillbaka en politiskt beslutad Framkomlighetsstrategi. Den säger att i transportsystemet ska cyklande och gående prioriteras högst. Längst ner i prioriteringen kommer biltrafiken. Det illustreras på detta sätt:
När det gäller Nya Slussen kan vi konstatera att för biltrafiken råder det tydlighet, förutsägbarhet, trygghet, ingen konfliktdesign – en trafikmiljö för effektiv, funktionell och trygg förflyttning. Det vill säga det där som cykeltrafiken inte fick. Trots att den på pappret ska vara högst prioriterad. Och där vi har en framtida prognos på 100 000 cyklande. Per dygn. Som ska passera Slussen.
En numera bortgången kollega kommenterade Nya Slussens cykellösningar så här för ett antal år sedan:
Kollegan var inte vem som helst, han var under många år Malmös ledande expert på cykelplanering.
Det finns en parallell till Nya Slussen – det är Stenpiren i Göteborg. En plats med mycket tydlig konfliktdesign – platsen beskrivs av ett forskningsprojekt som en plats där man hela tiden måste var på sin vakt. Det är den plats, som efter den färdigställts, kommunen får mest klagomål på vad gäller funktioner för gående och cyklande. Stenpiren tilldelades 2017 Sienapriset, Sveriges Arkitekters pris för landskapsarkitektur. Det är uppenbart att priset inte omfattar något så grundläggande som funktioner för de som rör sig på platsen – trots att det är för dessa platsen existerar. Platsen finns ju inte där för sin egen skull, eller för arkitekters skull – den finns där för att människor ska kunna förflytta sig.
Sannolikt kommer även Nya Slussen få priser framöver. Inte för cykellösningarna då, för det var aldrig meningen att cykellösningarna skulle bli särskilt funktionella och bra – det bestämdes i ett tidigt skede av projektet.
Jag fick denna kommentar av en arkitekt på ett tidigare blogginlägg om Nya Slussen:
Nya Slussen: ”…i princip allting sämre för cyklister…”.
Sug på den karamellen.
Toppbild: Jon Jogensjö
1 kommentar
Krister. Inlägget jag svarade på skrevs två dagar innan Vattentornet öppnade. Alltså något för sent för att påstå att det skulle vara en kritik mot att agera mot dåliga lösningar på planeringsstadiet.
Om du vill använda mina kommentarer i dina inlägg, vänligen ryck dem inte ur sitt sammanhang.
Och ännu hellre: Tycker du att jag skriver något som är felaktigt, vänligen säg det till mig. Jag kan ta det.