En tom cykelbana = ingen cyklar på vintern

När jag i olika sammanhang visar en bild på en gång- och cykelbana som är bra snöröjd och då en bild utan någon som cyklar på gång- och cykelbanan, så möts jag ofta av: se där, ingen cyklar på vintern. Att utifrån en bild dra den slutsatsen är en aning… fel.

Men detta är inte ovanligt, inte alls. Det dräller av sådana bilder, inlägg och påståenden på sociala medier. Det är något jag ständigt möter som trafikplanerare. Någon tar en bild, drar en ”slutsats” och hävdar sen: så här är det

Det är faktiskt rena dagisnivån – från vuxna människor.

Titta på bilden ovan, vi skulle ju då lika gärna kunna dra slutsatsen: titta, ingen kör bil på vintern. Örbyledens alla körfält är ju helt tomma!

Och vi skulle ju också kunna säga: titta, inte en enda fotgängare – ingen går här på vintern!

Men dessa slutsatser får vi aldrig höra – för alla vet ju hur fullständigt tokiga, tramsiga och osanna de är. Lika tokiga, tramsiga och osanna som att påstå att ingen cyklar på vintern.

Och skulle jag säga något om få eller inga bilar så kommer invändningen att det är för att trafiksignalerna gör att biltrafiken kommer mer eller mindre i klungor (om det nu inte är bilkö). Och det stämmer ju, biltrafiken kommer många gånger stötvis på dessa typer av trafikleder – för att korsningarna är signalreglerade och samlar ihop biltrafiken.

Så är det inte för cykeltrafiken. Den kommer inte stötvis, i klungor, på dessa typer av stråk. Det beror inte på att ingen cyklar. Det beror på helt andra faktorer. Bilden högst upp är från en tvärförbindelse i södra Stockholm. På närmare 4 kilometer finns inte en enda trafiksignal – för cykeltrafiken. Passagerna över gatorna är istället väjningsreglerade, inte signalreglerade – det gör att de som cyklar samlas inte ihop i klungor vid några trafiksignalerna, så som biltrafiken gör. Cykeltrafiken sprids istället ut. Den förflyttar sig avsevärt mer effektivt, med ett ständigt flow.

Vidare så är det som så att hastighetsspridningen är stor bland de som cyklar. En del cyklar i 12 km/t, andra cyklar i 30 km/t och många däremellan. Detta gör att de sprider ut sig på sträckor som denna. Man cyklar en och en, om man nu inte är i sällskap med någon.

När jag cyklar denna och liknande sträckor på vintern blir jag sällan omcyklad eller cyklar om någon. Jag möter dock cyklande. Men om jag stannar till en stund, eller om jag går denna sträcka ändrar sig upplevelsen helt och hållet – då dyker det upp fler människor på cykel.

Cyklar man aldrig utan iakttar gång- och cykelbanor från till exempel en bil när man far förbi under någon sekund så är det ju lätt att dra en förhastad och felaktig slutsats, om man inte tänker efter någon sekund: jag såg ingen som cyklade när jag körde förbi i 67 km/t – alltså cyklar ingen

En del brukar då hävda att de kör där ofta, så därför har de minsann koll på läget. Så de passerar alltså här under ett antal sekunder av dygnets 24 timmar – och drar slutsats utifrån det. Sen är det ju också som så att av dessa 4 kilometer av Örbyledens gång- och cykelbana är mer än hälften av sträckan inte synlig när du kör bil på Örbyleden. Så har vi ju också detta: när du kör bör du kanske ha fokus på vägen, inte gång- och cykelbanan

Bilden ovan är alltså en tvärförbindelse i södra Stockholm. Tittar vi på en radiell förbindelse – till/från innerstaden så kommer vi se en liten annan bild. Detta för att det är fler som cyklar där. Så är det även för kollektiv- och biltrafiken. Fler människor rör sig in och ut från innerstaden än tvärs i förorterna – det är sen gammalt i Stockholm. Men en del av de radiella stråken har också fler signalreglerade korsningar för cykeltrafiken vilket då gör att cykeltrafiken samlas ihop i klungor, likt biltrafiken. Och blir därmed synligare för omgivningen.

När vi sedan kommer till innerstaden så ser det helt annorlunda ut. Innerstaden är ju den stora målpunkten i Stockholm då cirka 60 procent av länets arbetsplatser finns där. Vidare så är det ett stort antal signalreglerade korsningar i innerstaden och som då samlar upp cyklande i klungor. Det är också så att broarna som förbinder de olika stadsdelarna kanaliserar cykeltrafiken. Då kan det se ut som här på filmen eller bilden nedan:

Dock så är detta något som går helt förbi en hel del människor. Framförallt de som inte cyklar själva och de som inte riktigt vet vad de talar om. De gör istället sådana här inlägg på sociala medier:

Se bilden ovan. Det är alltså en gång– och cykelbana, inte en cykelbana. Här går och cyklar man. Ännu en tvärförbindelse i södra Stockholm – Magelungsvägen. Observera att det är heller ingen trängsel på körbanorna. Körbanor som inte heller är undermåligt röjda – här är det alltså bra för dem som kör, för dem som går och för dem som cyklar. Är det inte så det ska vara?

Bilden och inlägget ovan är så enfaldigt – ungefär som Liberalernas enfaldiga snöröjningsutspel. Om man nu är så mån om gående som det framställas i kommentaren ovan så bör man ju reflektera över detta: sopsaltningen av stadens gång– och cykelbanor har lett till en minskning av halkolyckor bland gående med över 50 procent.

Så vad är det som är så provocerande med en bra snöröjd gång– och cykelbana undrar jag?
Är inte den snarare modellen – förebilden – för alla andra gång– och cykelbanor? Lite som Tjuren Ferdinand på julafton ni vet:

Men jag misstänker att det inte alls handlar om bra för gående i många av dessa utspel. Det handlar om att det inte får vara bra för cykeltrafiken – oavsett hur det faktiskt är för andra trafikslag. Om det däremot är dåligt för cykeltrafiken är det bra.

Om ni är intresserade av hur det kan se ut på dessa gång– och cykelbanor under vintern så ta en titt här, och här, och här.