”Ur ett entreprenadjuridiskt perspektiv har ytorna på gång- och cykelbanorna i stort sett utförts på ett sätt som uppfyller kontorets krav. De åtgärder som genomförts har dock inte på ett fullgott sätt skapat en cykelbana som initialt upplevdes som komfortabel av cyklister.”
Detta kan vi läsa i Trafikkontorets slutredovisning av Västerbrons cykelbanor – under avsnittet ”Lärdomar”. De cykelbanorna som anlades med så kallad gjutasfalt och blev värre än en grusväg.
Men detta är nu nedkokat av Trafikkontoret till ”upplevdes” – det är inte fakta. Och det där med upplevelser vet vi ju hur det ligger till med – en del upplever det si, andra upplever det så. En del kanske gillar grusvägskänslan när man cyklar över Västerbron, och andra gör det inte. En sak är dock väldigt klar. Ingen cyklist som tillfrågades var positiv. Klagomålen bland annat i sociala medier, till Trafikkontoret och intervjuade i tidningsartiklar gjorde det mycket klart hur ”cyklisterna upplevde” sträckan. Och i stor utsträckning fortfarande upplever Västerbrons cykelbanor. Det hela väckte sån kritik att Trafikkontoret fick genomföra särskilda informationsinsatser:
Ord är viktiga, det är med hjälp av dem vi bildar uppfattningar om saker och ting, får fakta och kunskap. Dessa tjänsteutlåtanden som skrivs är inte ett hopkok av någon enskild individ. Det är handlingar och texter som knådas och skrivs, och skrivs om. Ord och innehåll vägs fram och tillbaka. En handläggare, ibland flera, skriver, en enhetschef granskar, ändrar, kompletterar. En avdelningschef granskar också, ändrar eventuellt och kompletterar. Och slutligen tittar förvaltningschefen på utlåtandet. Sen skrivs tjänsteutlåtandet under. Det är alltså Trafikkontorets text och offentliga syn på saken.
Finner ordvalet ”upplevdes” minst sagt häpnadsväckande. Det ligger alltså hos ”cyklisterna”, och inte de facto att cykelbanorna faktiskt är skrovliga och ojämna. Cyklade ansvariga för projektet aldrig själva över det som de producerade? Tittade de ens på beläggningen? Och om de så gjorde – hur var deras ”upplevelse”? Och vad sa besiktningen av beläggningen?
Observera också att kontoret skriver ”initialt” – som att allt nu ska vara frid och fröjd på cykelbanorna, att beläggningen är jämn och fin. Så är ju inte fallet, långt ifrån. Bara ställa sig en dag och studera hur majoriteten av de som cyklar över bron väljer att placera sig. De väljer att cykla på den smala remsan av den gamla asfalten, den som inte revs och las om med gjutasfalt. För den gamla asfalten är förhållandevis jämn och behaglig att cykla på. Det är ju också en bedrift av sällan skådat slag – att i ett ”cykelprojekt”, en riktad satsning, lyckas göra det avsevärt sämre än hur det gamla var.
Trafiknämnden godkände kontorets slutredovisning, inga invändningar överhuvudtaget från majoriteten. Projektet blev också billigare än beräknat – 10 miljoner billigare. Och trots att delar av sträckan fick anmärkningar för ojämnhet vid besiktning har de inte åtgärdas – eftersom avvikelsen bedömts som mindre och kostnaden för åtgärdandet därmed inte kunnat sägas stå i rimlig proportion till nyttan. Istället har anmärkningen reglerats med värdeavdrag – det vill säga klirr i kassan för Trafikkontoret. Så 10 miljoner under budget och värdeavdrag för usel beläggning. Gnälliga cyklister får fortsätta skumpa omkring på den ojämna asfalten. Nyttan för de som cyklar är kanske inte så väsentlig – beläggningen blir nog jämnare med tiden, någon gång. Kanske. I ett cykelprojekt – i cykelstaden Stockholm.
Det är ju inte första gången avdelningen som ansvarar för broar på Trafikkontoret i Stockholm är ute och cyklar. Minns ni lilla Västerbron? Även där skulle gång- och cykelbanorna breddas. Där blev det rejält fel med kantbalkar, betongbeläggningen och vattenavrinningen. Och så lite ståltrådar som stack upp här och där och punkade cykeldäcken.
Det gjordes en utvärdering av misslyckandet med Lilla Västerbron. Och precis som i detta fall på Västerbron så är slutsatsen:
”Det här var ju ett cykelprojekt, men cykel blev inte prio utan konstruktionen blev prio.”
De som är satta att genomföra dessa projekt har fullständigt fokus på en sak: konstruktionen
Vad bron faktiskt är till för – att cykla på – är underordnat. Det är en bisak. Och därmed upprepas samma resultat – igen. Usla förhållanden för de som ska cykla över bron. Ett minst sagt märkligt förhållningssätt, och att det upprepas. Den lärande organisationen lyser med sin frånvaro.
Relaterade inlägg:
