Har tidigare skrivit om stolparna som placerades mitt i cykelbanan på Hornsbergs strand.
Nu bygger staden om dessa åtta platser, staden kom till insikt att utformningen kanske inte var så lämplig.
Foto: Anders Vallin
Men hur blev det så här från början? Varför placerades stolparna i cykelbanan? Var det ingen som såg det tokiga från början?
Jag arbetade som cykelansvarig på Trafikkontoret när denna cykelbana planerades och utformades. Min kollega X deltog i projektet och bad mig granska ritningarna på cykelbanan. Jag anmärkte då på den olämpliga utformningen av övergångsställena och placeringen av stolparna. Och påtalade att vi tagit fram en typlösning för hur sådana här punkter ska utformas för att vara funktionella och säkra. Och att det är den lösningen som skall användas. Här är typlösningen:
Typlösning från handboken Cykeln i staden
Det svar jag fick och det som hände illustrerar mycket väl hur cykel hanterades och fortfarande hanteras när staden växer och bygger nytt.
Svaret var:
Det var inte möjligt att bygga cykelbanan och övergångsställena på något annat sätt. Det var nämligen av yttersta vikt, enligt inblandade arkitekter, att kantstenslinjen utmed gatan följde samma linje som stenmurens linje.
Och så blev det. Det spelade ingen roll vad jag sade, att jag påtalade för mina chefer det olämpliga med utformningen, det spelade ingen roll vad någon handbok och typlösning sa skulle göras. Linjerna var det som var viktiga och skulle gälla – över allt annat. Linjer som ser bra ut på en ritning och från 500 meters höjd. Ni kan se på bilderna nedan hur linjen för mur och kantsten följer varandra:
Så här kan det gå till när vi planerar, när vi bygger stad och trafiksystem. Det är på intet sätt något undantag, ni kan läsa om fler exempel i relaterade inlägg nedan. Cykelns status, cykelkompetens och konsekvenser för cykeltrafiken och de individer som cyklar väger många gånger mycket lätt i stadsbyggandet.
Forskaren Martin Emanuel konstaterar i sin doktorsavhandling ”Trafikslag på undantag”:
”Dagens cykelplanerare kämpar ännu med ett arv från 1950- och 1960-talen. Trots den uppvärdering cykeln fått i policydokument, möter den som vill skapa bättre förhållanden för cykeltrafiken stora svårigheter. Svenska cykelplanerare ondgör sig över låg medelstilldelning, dåligt utvecklade planeringsverktyg och cykelplaneringens svaga position inom den övergripande planeringen.”
Nu byggs alla åtta platser om – enligt typlösningen. Linjerna är uppenbarligen inte lika viktiga längre. Vi får väl hoppas att trägen vinner…
Relaterade inlägg:
- Katastrofen i Älvsjö
- Hägerstensvägen – ny cykelbana så farlig att den stängs av
- Trafiknämnden stoppar idiotbygge
- Staden – en obotlig alkoholist
- Staden växer – cykeln får flytta på sig
- Cykeltrafiken får det som blir över
- Världskass – inte världsklass
7 kommentarer
Det man undrar över är vem som avgjorde att arkitekternas estetiska ambitioner gick före dina invändningar. Att arkitekten påtalar linjer och andra estetiska aspekter är ju helt i sin ordning, och de hade ju rätt i sak. Men felet ligger ju i prioriteringen mellan estetiken och trafiksäkerheten/framkomligheten. Var låg det beslutet?
Jocke, fick sällan uppbackning av mina chefer när saker ställdes på sin spets och då väger en cykelplanerares ord och kompetens mycket lätt i dessa sammanhang. Där har du en förklaring. En annan är att politiken ställde inga krav på förvaltningarna vad gäller cykel. Det verkar vara ett annat läge nu när Trafiknämnden ju läxar upp sin förvaltning.
Hade ju gått utmärkt att behålla de rena linjerna om man i stället för ”öra” i vägbanan breddade hela cykelbanan motsvarande örats djup. Det är klart, då hade det blivit lite sämre framkomlighet för bilarna.
Men det är skönt att veta att linjerna är snygga när man faller efter att ha kört in i stolpen 😀
Undras om det rentav är samma arkitekt som ligger bakom den rätvinkliga cykelbanan vid Hammarby sluss på Södermalm…..
Vems linje ska följa muren – cyklistens eller bilistens? I och med rättelsen blir det ju cykelbanan som får parallella linjer.
Jag känner igen det här från andra sammanhang. T ex en offentlig miljö där de som stod för inredningen insisterade på nakna, oskyddade, heta rör i en korridor. Så var det tills en kvinna brände sig på dem då kom skydd upp – medan arkitekten fortfarande protesterade. Somliga borde lära sig att designa istället för att styla.