Stockholms stad har 30 fasta räknestationer för cykeltrafik som mäter cykelflödet året runt, dygnet runt. Utöver dessa mäts cirka 200 platser manuellt och med så kallad slang en gång om året. Många (de flesta?) kommuner saknar helt och hållet regelbundna mätningar av cykeltrafik. Och Trafikverket – de har inga fasta och regelbundna mätningar av cykeltrafik alls, landets största väghållare sett till antal mil cykelvägar:
”För cykeltrafik har vi inga fasta mätpunkter.”
Men samma verk har tusentals mätpunkter för biltrafiken.
Det som mäts i Stockholm är främst de större cykelstråken, där det förekommer frekvent cykelpendling med företrädesvis vuxna människor. Det vardagliga och mer lokala cyklandet fångas inte. Ställ er och se alla som cyklar vid skolorna, förskolorna, centrumanläggningarna, idrottsplatserna, badhusen, friluftsområdena, naturreservaten och så vidare – ett cyklande som sällan fångas av mätningar.
Resvaneundersökningar görs lite då och då runt om i landet. Ofta väldigt trubbiga, med låg svarsfrekvens och de fångar sällan cyklandet på ett särskilt bra sätt. Det är inte ovanligt att gång och cykel bakas ihop som svarsalternativ i dessa undersökningar.
Cyklandet i Stockholm och andra kommuner är ju självklart större och mer omfattande än vad som kommer fram i fåtalet mätningar. Det är också komplext att fånga och mäta cyklandet – försök har gjorts med att fånga mobilers förflyttningar, med Strava med mera. Mätmetoder för cykeltrafik baserade på appar och basstationer har ofta betydande metodfel som gör att de inte kan ersätta fasta mätstationer.
Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI) säger så här:
”Sveriges kommuner behöver en pålitlig metod för att uppskatta cykling, en metod som mäter och följer upp cykeltrafiken på liknande sätt som biltrafiken.”
Det är lite synd att VTI bara nämner att det är landets kommuner som behöver en pålitlig metod för att följa upp cykling. Som att det inte skulle behövas på det statliga väg- och cykelvägnätet. Det blir ännu märkligare när detta sedan tas upp: något som inte fångas med befintliga mätningar är cykling i blandtrafik – en cykling som VTI konstaterar inte är försumbar. Likaså är det med cykling utanför tätorter – mäts inte. Det är ju inte ovanligt att vi under våren hör upprepande klagomål från en del bilförare på alla dessa människor som tränar landsvägscykling runt om i landet – ett cyklande som aldrig fångas och mäts. Och ett cyklande som till stora delar sker på det statliga vägnätet – inte på kommunala gator och vägar.
Sen har vi ju det faktum att när det gäller Trafikverket så har verket under decennier byggt så kallade 2+1-vägar. Ofta utan underlag vad gäller cyklandet på dessa sträckor. Och när vägen sedan är ombyggd så är det som att det blir självuppfyllande – ingen cyklar där!
Få vågar och vill cykla på dessa 2+1-vägar. För det är förenat med livsfara att cykla där, vilket Trafikverket är mycket medvetna om:
– Det är inte alls lämpligt för varken fotgängare eller cyklister att vara på de här vägarna, men det ska mycket till innan vi förbjuder det. Det som gör att det funkar är folk inser att det är farligt så att de undviker att vara där som fotgängare och cyklister säger Roger Johansson, utredare på Trafikverket.
Kort sagt: cyklandet i Stockholm, i landets kommuner och på statliga vägar och cykelvägar är avsevärt mycket större än vad fåtalet flödesräkningar, resvaneundersökningar och mätningar redovisar. Om man nu överhuvudtaget mäter cykeltrafik…
Vet man inget, tar man inte reda på något så är det ju lätt att falla i fällan att det är få som cyklar: ”Jag såg inga cyklister när jag körde sträckan.” Eller någon tangentbordskrigare som lägger upp en bild på en tom gång- och cykelbana och kommer med slutsatsen att ingen cyklar. Eller, när det då cyklas på vissa landsvägar är det så många som cyklar att de är i vägen och hindrar ”trafiken” enligt vissa.
Hur avgör man hur prioriteringar och satsningar ska ske om man saknar grundläggande fakta och data – om de som cyklar förblir osedda i statistiken? Fakta som i jämförelse finns i närmast överflöd när det gäller biltrafik, där hela systemet är som riggat för att upprätthålla en norm, en redan fastställd utgångspunkt. Och där cyklandet fullständigt nonchaleras:
”För cykeltrafik har vi inga fasta mätpunkter.”
Som man frågar får man svar. Det hela blir en gissningslek. En lek som sannolikt är till nackdel för cykeltrafiken. Tänk om vi i stället hade en nationell myndighet för trafik. En myndighet som tog spetsen i detta arbete och utvecklade en nationell metod för uppskatta och följa upp cyklingen. Sedan implementerade denna metod, åtminstone på myndighetens egna vägar och cykelvägar. Tänk att en sådan myndighet inte finns…
2 kommentarer
Åh vad bra att du tar upp detta. Jag brukar berätta för folk att skolcyklingen halverades mellan 90-talet och 2010-talet. Detta enligt nationella resvaneundersökningar. Jag tycker att myndigheterna borde sammanställa en årlig rapport om skolcykling. Det är en viktig faktor som belyser barns självständighet och föräldrarnas förtroende för trafiken. Att redovisa skolcyklingens utveckling blir en sorts betyg för trafikmyndigheterna.
Data skulle baseras på både resvaneundersökningar, alltså en enkät, men också flödesmätningar som du skriver om i inlägget. Som komplement skulle även antalet parkerade cyklar vid ett urval av skolor redovisas.
Att skolcyklingen halverades sammanfaller med hjälmlagen 2005 och hjälmkampanjerna på 90-talet. Alla blir inte glada av att jag nämner detta sammanträffande, och just den kontroversen är en av många anledningar till att cyklingen i Sverige borde mätas mer systematiskt än idag. Vi ska ju inte göra trafikpolitik i blindo, vi behöver faktaunderlag.
Källa: Cyklandets utveckling i Sverige 1995–2014 – en analys av de nationella resvaneundersökningarna. Trafikanalys Rapport 2015:14
Dessutom behöver krafttag tas för dagis- och skolpendlandet, så som beskrevs i artikeln. Men då måste vi veta dels hur många (hur få?) som cyklar och fels hur många som skjutsas med bil.
Beträffande mätningar av övrig cykeltrafik har Södertälje två mätstationer, vilka inte fungerat på åtminstone fem år! Man vill kanske inte veta…