Och Svante och ni andra i Stockholmspartiet. Ni har tagit mycket skit genom åren och ni får inte mycket beröm eller uppskattning idag för ert tidiga och grundläggande cykelarbete.
Utan er insats i slutet av 90-talet och början av 2000-talet hade vi inte haft samma förutsättningar som vi har idag för cykel i Stockholm. Då fanns knappt några cykelbanor eller cykelfält i innerstaden. Då fick vi inte ta körfält och parkeringsplatser för biltrafiken för att bygga cykelbanor. Och cykelbanorna blev då som de blev. Idag får vi ta körfält och parkeringsplatser och cykelbanorna blir mycket bättre. Utan ert ”förarbete” hade detta aldrig varit möjligt – låt oss inte glömma det.
Det tar tid att förändra en stads transportsystem. Och utmaningen är inte så mycket det trafiktekniska som det mentala. Det sitter i huvudet, det är där motståndet och hotbilder målas upp. Och ur munnen kommer sedan alla dessa fördomar och floskler om vad det skulle innebära om man bygger cykelbanor genom att ta lite utrymme för biltrafiken.
Seriös journalistik? Vi arrangerar en bild. Vi tar inte reda på fakta – vi chansar hej vilt.
De omtalade och bespottade cykelfälten blev till slut en bok:
Och hur blev då utfallet vad gäller olyckor på dessa ”farliga” cykelfält? Från rapporten Utvärdering av cykelbanor och cykelfält 1998 – 2006, Trafikkontoret 2007:
”En gata där förbättringen av cyklisternas säkerhet är särskilt påtaglig är Hornsgatan där antalet cykelolyckor minskat från 25 till sex under den studerade perioden.”
Jag kommer alltid minnas och uppskatta ert arbete – de första små tramptagen mot en cykelvänligare stad. Så sug i er, det är all time high vad gäller antal cyklister i Stockholm idag.
Kunde ni tro och ana denna utveckling 1998?
Relaterade inlägg:
1 kommentar
Jag vill också tacka Stockholmspartiet och Stella Fare för det fantastiska jobb de gjort! Det förändrade cyklingen i Sthlm som fick cykekbanor 🙂 jag röstade på er då och såg resultat därefter. Tack 🙂