Den 1 februari 2022 började den nya vägsäkerhetslagen (2010:1362) att gälla. Den reglerar ”säker infrastruktur” som är ett av tre ben i ett trafiksäkert system tillsammans med säkra fordon och säkra trafikanter som EU arbetar efter. Men har det någon betydelse för Sveriges mål om ökad och säker cykling? Ja en del!

Nu är det dags för en gästblogg. Har den stora äran att presentera Erik Stigell på bloggen! Så här presenterar Erik sig själv:

Jag heter Erik Stigell och har cykelpendlat året runt i Stockholm i cirka 25 år. Jag har en bakgrund som forskare om cykling som folkhälsostrategi men har därefter också intresserat mig för cyklisters trafiksäkerhet och framkomlighet och hur samhället planerar för det. Jag har varit trafikkonsult i åtta år men arbetar nu statligt med miljöfrågor och bor i södra Stockholm.

Ny vägsäkerhetslag – bakgrund

Vägsäkerhetslagen bygger ursprungligen på ett direktiv från EU 2009, sedan ändrat genom nytt direktiv 2019 och som Sverige valt att genomföra i svensk lagstiftning på en miniminivå. Lagen som infördes i Sverige 2010 har bara omfattat så kallade TEN-T vägar, vilket motsvarar motorvägar (se bild nedan). Lagen har därför varit helt ointressant för cyklister i Sverige –  fram till nu.

Från 1 februari 2022 gäller dock en uppdaterad vägsäkerhetslag som efter krav i EU-direktivet fått en utökad omfattning så att fler (men inte alla) vägar nu omfattas av säkerhetskraven. Nu omfattas även 400 mil med nationella stamvägar (se bild nedan) och där är det ju oftast tillåtet att cykla och med det blir lagen aktuell för cyklister.

Förslag att även cykelvägar ska omfattas av säkerhetskraven fick vänta

Sverige har alltså ännu en gång valt att genomföra direktivet på en miniminivå liksom när lagen infördes 2010. Sverige hade kunnat besluta att även cykelvägar i städer skulle omfattas av säkerhetskraven eftersom det hade varit förenligt med EU-direktivets syfte och att medlemsländerna har rätt att gå längre i att genomföra direktiv så länge syftet om säkrare vägar uppnås.

Att det blev en miniminivå på säkerhetskraven i Nollvisionslandet Sverige var förstås inte självklart. Redan vid det ursprungliga införandet av vägsäkerhetslagen ville majoriteten av remissinstanser att fler vägar skulle inkluderas eftersom det skulle kunna minska skadekostnaderna och så även denna gång, då Transportstyrelsen förespråkat att fler vägar omfattas.

Även den så kallade Cyklingsutredningen  (SOU 2012:70 s 19), som ju var allmänt sparsam med förslag, föreslog att tillämpningsområdet för lagen skulle utvidgas till cykelinfrastrukturen.

Cyklingsutredningens förslag hörsammades inte av regeringen och plockades inte heller upp i senare trafiksäkerhetsinitiativ för cyklister som ”cykel- och mopedstrategin” eller den nationella cykelstrategin.

Varför idén om att inkludera cykelvägar i vägsäkerhetslagen inte vunnit gehör kan enkelt förklaras med att det kommer kosta mer pengar än vad det gör idag.

De remissinstanser  som varit negativa till att infrastruktur för oskyddade trafikanter ska omfattas av lagen har pekat på att det kan bli dyrt för väghållarna, framförallt Trafikverket, att åtgärda trafiksäkerhetsbristerna. Hur mycket pengar det skulle kosta har dock inte beräknats trots att argumentet fördes fram redan 2009. Och vi ser inte heller denna diskussion när det gäller biltrafiken – att det skulle vara för dyrt att åtgärda vägarna…

Av förslaget från Cyklingsutredningen och en rad remissinstanser blev det intet av men nu 10 år senare och med fortsatt höga nivåer av döda och framförallt skadade cyklister är det så äntligen dags för Sverige att inkludera infrastruktur som faktiskt används av cyklister i lagen.

Vad ingår då i lagen?

Vägsäkerhetslagen ställer krav på en säker utformning av nya vägar

Nybyggda stamvägar eller stamvägar som byggs om för ökat trafikflöde till exempel mötesseparerad landsväg (bild) eller får ny hastighet måste enligt vägsäkerhetslagen utformas på ett trafiksäkert sätt. Det säkerställs genom att en trafiksäkerhetsanalys måste dokumenteras samt att en trafiksäkerhetsgranskning måste göras av oberoende granskare. Det kanske inte låter så revolutionerande men EU har i direktivets artikel 6b slagit fast att Sverige och andra medlemsstater:

”…ska se till att oskyddade trafikanters behov beaktas vid genomförandet av de förfaranden som fastställs i artiklarna 3–6a”.

Kommer den nya vägsäkerhetslagen innebära mer hänsyn till cykeltrafiken än så här? Foto: Leif Larsson

I direktivets bilagor II och IIa (länk) beskrivs de utformningsaspekter som EU föreslår bör ingå i granskningen. I Sverige utgår man istället från Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om egenskapskrav för vägar, gator, spårvägar och tunnelbanor (byggregler (TSFS 2021:122) där det finns en del föreskrifter och allmänna råd som rör säker utformning av cykelinfrastruktur, bland annat om kanter tex: att gator och torg ska utformas och möbleras utifrån gåendes och cyklandes behov.

Hur det ska tolkas beskrivs i de tillhörande allmänna råden, till exempel att cykelbanorna är gena, har tillräcklig bredd och är utan onödig lutning. Poängen med detta är att det nu (för första gången?) finns en juridiskt fastslagen lägstanivå för trafiksäkerheten för en cyklist, åtminstone en som cyklar på en av stamvägarna. Är vägen trafikfarlig måste väghållaren åtgärda det. Nollvisionen och cykeltrafik har kanske fått lite muskler!

För stamvägnätet gäller att Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om bland annat separering gäller när en stamväg byggs om till en mötesseparerad landsväg och en parallell cykelväg saknas. Detta gäller också om hastigheten skyltas upp. En fråga är om även cykelvägar parallella med stamvägen omfattas av säkerhetskraven?  Enligt Trafikverkets tolkning av väglagen (1971:948) behöver cykelvägen ha ett funktionellt samband med vägen för att vara en del av vägen vilket kan översättas med att cykelvägen finns inom synhåll från körbana.

Med den definitionen av funktionellt samband torde det inte var möjligt att hävda att vägen är säkerhetsanpassad genom att hänvisa till parallella vägar längre bort som då inte är en del av den aktuella vägen. Varje stamväg behöver erbjuda en säker möjlighet att cykla vilket är en jackpot för säkerheten eftersom olyckor på höghastighetsvägar som stamvägarna ofta ger svårare skador. Om detta är en tolkning av lagen som håller i förvaltningsdomstolarna så kan det innebära ett stort kliv framåt för Sveriges mål om ökad och säker cykling.

Befintlig infrastruktur för cyklister ska regelbundet granskas

Lagen nöjer sig inte med att ställa krav på nya eller ombyggda stamvägar. Lagen kräver också att alla väghållare gör nätverksövergripande vägsäkerhetsbedömningar av behovet av underhåll och reparationer eller andra åtgärder för att upprätthålla säkerheten i sitt befintliga vägnät. Detta ska sammanfattas i form av en säkerhetsklassning minst vart femte år. Vad som ska ingå finns beskrivet i Bilaga III i direktivet medan Trafikverkets klassning i Sverige kommer utgå från ett mindre antal parametrar. De risker i nätet som identifierats ska följas upp enligt 9§ och åtgärder vidtas för att förebygga allvarliga personskador.

Transportstyrelsen utövar tillsyn

För att säkerställa att väghållarna följer den nya lagen och dess förordning (vägsäkerhetsförordningen 2010:1367) och underliggande föreskrifter (TSFS 2021:123) ska Transportstyrelsen utöva en riskbaserad tillsyn vilket antagligen innebär att anmälningar om farliga utformningar av stamvägar tas på största allvar.

Fler vägar omfattas i framtiden?

Idag omfattas bara en bråkdel av Sveriges vägar av lagen och dessutom vägar som relativt få cyklar på eftersom många stamvägar byggts om till mötesseparerade landsvägar vilket ofta innebär att hastigheten höjts och vägrenen minskat eller försvunnit helt.

I framtiden kanske lagen även omfattar cykelvägar i tätort vilket skulle förbjuda farliga utformningar som stolpar i cykelvägen, smala sektioner, skymd sikt osv. Den framtiden kan vara nära. I den departementspromemoria som föregick propositionen nämns på sid 25 att det är tidsbrist avseende genomförandet av direktivet och osäkerheten avseende kostnader för att åtgärda trafiksäkerhetsbrister som gör att en större utvidgning av lagens omfattning inte görs. Det är upplyftande eftersom det är en överkomlig utredningsuppgift som en utredare kan klara av på några månader. Om regeringen ser till att utreda kostnaderna för att genomföra Nollvisionen på hela vägnätet skulle lagen inom några år kunna utvidgas till att gälla alla vägar och alla trafikanter.

Det vore verkligen en fin 25 års present från Sverige till Nollvisionen!

Toppbild: David Sandgrind

Share.

1 kommentar

Leave A Reply