Nollvisionen är grunden för trafiksäkerhetsarbetet i Sverige. Det är fastställt genom ett beslut i riksdagen 1997. Nollvisionen är bilden av en framtid där människor inte dödas eller skadas för livet i vägtrafiken. Trafiksäkerhetsarbetet i Nollvisionens anda innebär att vägar, gator och fordon i högre grad ska anpassas till människans förutsättningar. Ansvaret för säkerheten delas mellan dem som utformar och dem som använder vägtransportsystemet. Trafiksäkerhetsarbetet enligt Nollvisionen utgår från att allt ska göras för att förhindra att människor dödas eller skadas allvarligt. Samtidigt som åtgärder ska vidtas för att förhindra olyckor, måste vägtransportsystemet utformas med hänsyn till insikten om att människor gör misstag och att trafikolyckor därför inte kan undvikas helt. Den perfekta människan finns inte. Nollvisionen accepterar att olyckor inträffar, men inte att de leder till allvarliga personskador. Så här fint kan vi läsa om Nollvisionen på Trafikverkets hemsida.
När jag sedan ger mig ut på min cykel så är det en annan verklighet som möter mig. I nedförsbacken, i den tvära kurvan som leder in i tunneln och där sikten är mycket dålig ligger en mycket stor grussamling. Det ser likadant ut på andra sidan tunneln och vid många andra tunnlar runt om i staden denna årstid. 
Det ser ut så här för att sopmaskinen inte kan köra igenom tunneln då den är för hög. Grussamlingen har legat här en vecka nu. Tanken är att en mindre maskin ska komma och ta bort denna grushög, ingen vet när för någon samordning mellan stor och liten maskin existerar inte. Fundera också hur man cyklar och går förbi denna grushög. Självklart försöker alla undvika grushögen och därmed uppstår mycket besvärliga möten mellan trafikanterna.
Tänk er motsvarande förhållande på bilvägnätet, vi sopar upp grus och skräp, lägger det framför tunnelmynningen till Södra Länken, Fredhällstunneln eller Götatunneln. Inte så vanligt men på cykelvägnätet är detta mer regel än undantag med dessa ihopsopade grushögar på cykelvägarna denna årstid. Cykelolyckor där cyklister kommer till skada domineras av singelolyckor. En faktor varför det går illa för cyklister är stora brister i drift och underhåll av cykelvägnätet. 20 procent av cyklister singelolyckor som leder till personskador kan härledas till grus under april månad. Och här har vi då farliga situationer som väghållaren/entreprenören medvetet skapar. En åtgärd där själva sopningen är en komfort- och säkerhetshöjande åtgärd. Men genom undermåliga instruktioner, dålig styrning och ett fullständigt bedrövligt utförande så skapas farliga förhållanden.
Så var är nollvisionen för cyklister? När kommer vi se krafttag mot dessa strukturella och omfattande problem som existerar runt om på landets cykelvägar? Jag börjar nämligen bli trött på det ensidiga fokuset som är på hjälm, skyddsdräkt, mjuk asfalt, rexlexväst…
Relaterade inlägg:
- Dödsgruset – ett minne blott?
- Hyllning till sopsaltaren
- Titta en cykelbana, vad kan vi använda den till?
8 kommentarer
Som vanligt klockrena iakttagelser. Jag bor i och för sig i Göteborgstrakten men problemen är liknande. Men hur för man dessa synpunkter vidare?
Har all respekt för denna hemsida men läser makthavarna detta?
I enkäten ovan tycker över 90% att det sopas försent. Förs dessa siffror vidare?
Vem kan företräda oss som cyklar? Det är valår i år. Parti som kan garantera att cykelrelaterade frågor lyfts kan nog räkna med lite röster.
Spuden
spuden, tack för att du bekräftar förhållandena i Gbg. Vad det gäller vilka som läser detta kan jag meddela dig att Bicycling och denna blogg gör mer och mer avtryck även i maktens korridorer. Det svåra är förändringsarbetet, det tar tid, det möter motstånd, det är mycket okunskap. Så det handlar om att arbeta på många fronter och att många gör sin röst hörd.
Som vanligt huvudet på spiken. Dessvärre är det ju inte bara vid tunnlar (f ö hur kan man bygga dessa så att sikten i nästan alla fall är helt skymd?) gruset ansamlar sig: sopmaskiner kommer uppenbarligen inte runt busskurer heller, så i alla dessa bus stop chicanes (med mycket tvära svängar) är det grusigt långt efter det att annat sopats; där cykelbana ansluter till vägbana ansamlas grus, löv, allsköns annat skräp och vatten; vid trafikljus är det sällan sopat (ens mitt i sommaren); där gc-vägen är ojämn brukar det uppstå grussträngar, ungefär där man skulle vilja cykla; branta backar brukar inte sällan också vara mer sopade; här om dagen upptäckte jag att en cykelbana som varit sopad förärats ny sand när vägbanan sopats; osv, osv. Extra kul är det ju när man blir lurad av en fint sopad yta, får upp farten, bara för att upptäcka att när man ska göra en skrap sväng, bromsa vid trafikljus, eller så, där är det fullt med sand … Vid den här tiden på året ångrar jag nästan att jag sålde triken (även om den var hopplös i osopade uppförsbackar: inte kul att börja glida bakåt med spinnande bakhjul).
I värsta fall räknas sidorna av bron olika, det ena är innerstad och det andra ytterstad och har olika intervall för sandupptagning. Det kan även vara olika entreprenörer som ansvarar. Den skillnaden är inte ovanlig jämfört med vägar som oftast räknas in i hela sin sträckning. / T
Ekstromenator, ja det är märkligt dessa strukturella brister som finns på cykelvägarna. Motsvarande ser vi mycket sällan på gator och vägar så min slutsats kan inte bli annan än att det är inte lika viktigt hur det är på cykelvägarna. Där kan tom väghållaren/entreprenören skapar farliga förhållanden. Därför är vägen mycket lång till någon form av nollvision för cykeltrafiken.
Det konstiga är att detta sandande och grusande pågår år efter år, till mycket ringa nytta. Om snöröjningen fungerade så att snön plogades bort, då skulle gruset inte behövas på vintern. Oftast fungerar inte snöröjningen, och då gör gruset heller ingen nytta. På våren ligger mängder av grus kvar och binder vatten och gör cykelbanorna till en mycket hal plats.
Vid s k bakslag på senvintern/våren gör sanden ingen nytta heller. Antingen översnöad eller infrusen. Ibland kan den sticka upp ur en tunn isskorpa, men då lossnar sanden utan att ge något grepp.
På ren is skulle grus/sand kunna göra nytta, men där stannar den inte. Vid snöfall är halkan mest i form av en tjock saltsnösörja. Där gör gruset ingen nytta. Cyklister skulle jubla över plogning ner till underlaget och/eller (salt)sopning.
Om man slopade sandning skulle stora resurser frigöras för saltsopning. Allergiker skulle jubla över att slippa det extra påslag att partiklar i luften.
Arne B, inte alls konstigt om man betänker att det är mycket liten förändringsvilja och att i stort sett ingen forskning och utveckling pågår vad gäller vinterväghållning av cykelbanor/cykelvägar. Beslut om Nollvisionen togs 1997, inom trafiksäkerhetskretsar/arbetet har det länge varit känt att cyklisters singelolycker är stora till antalet. Bl.a. pga av halka på såväl snö, is och grus men i stort sett inget har gjorts på området sedan beslutet om Nollvisionen, det är nu 17-år sedan beslutet…
Vet att jag är många månader senare än andra att kommentera…
Jag tycker lösningen på detta är rätt enkel. Stora sopmaskinen utrustas med handredskap – sopborste och skyffel. När föraren kommit så långt att samlingarna ser ut som på bilderna så fixar hen resten med handkraft. Ser inte ut att ta mer än max 2-3 minuter per hög om det är en bra borste.