Vanligtvis när jag skriver om grus är det ju inte så positivt. Det handlar om hur dåligt gruset är som halkbekämpningsmetod och de problem gruset orsakar – det är en metod som paradoxalt nog orsakar halka.
Men detta inlägg ska inte handla om alla problem gruset orsakar. Inlägget handlar om min kärlek till gruset.
De senaste åren har mitt landsvägscyklande alltid varit fyllt av ”incidenter” – bilförare prejades, de tutade, de spolade spolarvätska, de gjorde omkörningar som var skrämmande nära och så vidare. Och jag cyklar nästan alltid ensam, jag ingick så att säga inte i en stor grupp med cyklande som ”hindrade” och kunde väcka ilska och irritation hos en och annan förare. Ändå så var dessa ”incidenter” ständigt närvarande. På grund av min blotta existens.
Sedan några år tillbaka har jag hittat ett nytt sätt att njuta av något av det bästa jag vet i livet – att trampa mig fram på min cykel – jag cyklar på grusvägar och stigar. Ofta grusvägar i reservat, där det är tillåtet att cykla men inte tillåtet att köra bil, grusvägarna spärras av för bilar.
Det råder en behaglig tystnad – frånvaron av bilar gör att man hör djur och natur på ett helt annat sätt. Man hör däcken som knastrande rullar fram över gruset.
Inga bilar gör också att det går att slappna av och njuta fullt ut – jag har ofta grusvägen eller stigen helt för mig själv.
Man kommer nära naturen och djurlivet – ett och annat rådjur, harar, rävar och någon enstaka gång älg! Ständigt kvittrande fåglar. Man passerar får och hästar i hagar.
Många gånger blir det en kort paus vid en vacker sjö.
Detta är verkligen balsam för själen och en otrolig glädje att ha hittat ett nytt sätt att njuta av något som är en stor och viktig del av mitt liv.
1 kommentar
knastret <3