Medcyklister!

Har ju vardagscyklat och cykelpendlat i bra många år nu, lite över 30 år är det. Utöver det så arbetar jag ju som trafikplanerare med stort fokus på cykel. Så jag tänkte att jag skulle dela med mig lite av mina erfarenheter som cyklande. Så här kommer lite smått och gott!

Jag praktiserar högertrafik när jag cyklar. Känns bäst så. Blir förutsägbart och många gånger tydligare tycker jag. Det underlättar för mig själv och andra tänker jag. Visst, ibland stöter jag på någon från Samväldet som uppenbarligen inte tänker som jag och då blir det ju ofta lite tokigt.

Brukar även utgå från att jag aldrig är ensam när jag cyklar – att det så att säga nästan alltid finns andra människor som jag ska interagera med. Det innebär bland annat att jag försöker cykla så långt till höger som möjligt på cykelbanan. Det både underlätta eventuella möten och omcyklingar. Blir bäst så tycker jag i stället för att cykla omkring i en liten bubbla för mig själv.

Sen brukar jag försöka ge tecken när jag ska svänga, byta fil eller stanna. Det handlar ju mycket om det jag beskriver ovan – jag är inte ensam i mitt cyklande. Finns ju ofta andra. Jag är ju inte tankeläsare och tänker då att inte heller andra trafikanter är tankeläsare. Så bättre att jag visar vad jag har för avsikt att göra så slipper de gissa, för de kan ju gissa fel! Får en känsla att sådant agerande underlättar interaktion och samspel mellan människor – kommunikation kallas det visst.

Sen brukar jag se mig över axeln innan jag cyklar om någon annan eller ska byta fil. Lite oförskämt och klumpigt av mig att bara svänga utan att se mig för – som att slå igen dörren i ansiktet på någon. Jag kan ju råka preja ut någon i körbanan eller ner i diket. Och det vill jag ju verkligen inte göra, jag vill försöka vara hänsynsfull och omdömesgill.

När jag cyklar om någon annan väntar jag tills det är bra sikt och fritt framför mig att göra så. Tänk om jag skulle tvinga mötande att tvärnita eller väja kraftigt åt sidan – usch så vill jag inte göra mot någon annan, det är oförskämt och lite hänsynslöst. Tänk om någon råkar illa ut!

Jag väjer för gående vid övergångsställen – helt enkelt för att jag vill att de ska kunna gå obehindrat på sin egen huvudled. Det är ju därför övergångsställen finns. Många säger om oss cyklande att vi ”kom från ingenstans” och om gående säger de att ”gående bara klev rakt ut”. Gissa vad, de ska kunna kliva ut på sina egna övergångsställen. Och det vill jag ju såklart hjälpa till med.

Jag tycker om att cykla fort, att försöka pressa mig rejält. Med stigande ålder är det där med fort ju en aning relativt. Och ”fort” cyklar jag bara när jag är ensam, främst på landsvägar, grusvägar och ibland på ödsliga cykelbanor där sikten är bra, inga gående eller korsande gång- och cykelbanor. Då känner jag att jag kan behärska farten och situationen, annars inte.

Så här agerar jag, och jag tycker det funkar bra. För jag vill vara en medcyklist – inte en motcyklist!

Toppbild: Luca Mara