Jag har cyklat stora delar av mitt liv. Självklart som barn. Sen blev det som träning och komplement till mitt jolleseglande och även med en del tävlande på landsväg. Sedan när kappseglandet avslutades blev det mer om mer tid i sadeln och på vägarna – i Sverige och utomlands. Så många äventyr och härliga upplevelser. Som att cykla i Cirque de Navacelles – det borde ni göra!
Med familj, barn och arbete blir det inte längre så mycket tid över för långa landsvägsrundor. Endast kortare pass lite då och då. Utan mål eller mening – bara att få komma ut och njuta av att cykla – på en bra cykel, i fina och sköna kläder.
Men det är inte så roligt längre. De senaste åren har det alltid varit en eller flera incidenter när jag är ute på landsvägarna. Jag är alltid ensam när jag cyklar, aldrig i grupp. Jag följer regelverket, jag cyklar där jag får, jag placerar mig där jag ska placera mig på vägen. Ändå, fast jag gör allt ”rätt”, är det en eller flera bilförare som av någon anledning ska ”läxa upp” mig. De hänger på tutan. De kör om mycket nära. De kör om när vi möts så jag får cykla ut mot diket för att klara mig. De struntar i högerregeln och kör ut mitt framför mig. De spolar spolarvätska just när de kör om eller när vi möts. De kastar frukt och allt möjligt efter mig. En del vevar ner rutan och skriker och gapar allt möjligt.
Detta har alltså blivit min vardag när jag ger mig ut på vägarna. Så mycket har det påverkat mig att jag numera faktiskt är rädd. Varje gång jag hör en bil närma sig bakifrån spänner jag mig – är det nu det smäller?
Mitt i allt detta dyker detta upp på twitter. Från en ledarskribent på DN, med en plattform på över 20 000 följare. Som får gillande och glada tillrop:
Ja men då så, här har vi förklaring. Ingen tycker om mig, alla avskyr mig när jag cyklar på landsvägen. Inte för att jag riktigt förstår varför. Jag jobbar, försörjer mig och min familj. Försöker bidra med något bra till samhället. Jag uppfostrar mina barn. Betalar skatt. Betalar även sådan där ”bilskatt” – så allmänna vägen borde jag ju få använda. Jag följer trafikreglerna. Jag försöker helt enkelt sköta mig så gott jag kan.
Så är det min blotta existens på cykeln som föder detta hat, denna avsky? Och gör att vissa tar sig rätten och utsätter mig för livsfara?
Det har gått så långt att jag cyklar endast väldigt tidiga mornar, på mycket noga utvalda vägar där sannolikheten att råka ut för något är mindre. Inte så roligt för det begränsar mitt cyklande ännu mer och mina upplevelser. Men jag vet faktiskt inga andra råd för hur jag ska kunna göra det jag älskar på ett säkert sätt – jag vill komma hem till mina hjärtklappningar. För de älskar mig, de orkar försvara mig. Fast jag inget gjort. Annat än cyklat min cykel.
Så tack, verkligen tack Erik Helmerson, för att du nu bidragit till att göra min situation ännu lite värre. Jag hoppas du känner dig nöjd med din insats…
Toppbild: Cyklistbloggen
