Så var det dags för gästbloggare nr. 3!  Inte vem som helst utan en cykelplanerare från landets bästa cykelstad, Malmö. Jag är mycket glad över att Olle Evenäs vill skriva om sina erfarenheter att cykla i Stockholm här på bloggen. Även om jag har hela landet som arbetsfält och cyklat på många orter i landet och på många platser i Europa så är det lätt att bli lite hemmablind. Därför är det extra kul att få staden där jag lever och arbetar granskad av någon som har ett liknande arbete som jag själv. Här följer Olles berättelse:

Olle heter jag, jag arbetar med cykelplanering i Malmö. Jag har fått äran att skriva här. Jag är inflyttad Malmöbo och småbarnsfar. Till vardags växlar jag i regel mellan vanlig cykel och Christiania lådcykel med plats för fyra barn eller totalt 100 kg last. Att använda något annat färdmedel än cykel till jobb, förskola eller affär, känns oftast bara bökigt.

Textförfattaren med den lånade hybridcykeln

Jag vet inte hur många gånger jag besökt Stockholm. Det bör vara vid åtminstone 20, förmodligen fler. Vid nästan varje besök har jag gått runt till fots i innerstaden och tagit tunnelbana till och från den plats där jag sovit vid tillfället. Det är ett ganska dåligt sätt att lära känna en stad på. Vid två tillfällen, en gång i somras och en gång nu i höstas jag haft möjligt att på egen hand att cykla runt i Stockholm. Ena gången var mitt på dagen med en lättcyklad hybrid som ses på fotot ovan och andra gången ett par timmar i rusningstrafik med en hopfällbar Brompton. Jag tänkte nu dela med mig av mina reflektioner och intryck.

Hybridcykeln kändes ganska genomsnittlig i Stockholm. Jag kände mig också väldigt, väldigt genomsnittlig som cyklist i Stockholms innerstad. Jag inledde första turen med att ta en frukost med Krister Isaksson och frågade var jag skulle cykla för att se intressant och bra infrastruktur.  Bra? Frågade han…

Jag kom på Katarinavägen i hög fart och cykelfältet fick plötsligt oväntat besök

I somras cyklade på längs Kungsholmens norra sida och vidare över till Bromma och sen tillbaka till Lindhagens strand för lunch. Efter lunch hann jag med Kungsholmen, delar av Östermalm, hela Djurgården, Gamla Stan och en sväng över Slussen och tillbaka till Erstagatan. Det huvudsakliga syftet var att studera infrastrukturlösningar men sedan var det väldigt intressant att få mer känsla av hur Stockholm hänger ihop. Andra gången var nu i slutet av oktober då jag cyklade längs pilotplats Götgatan, till Hammarby sjöstad, Hammarbyhöjden och på Hornsgatan m.m. På det stora hela fick jag nog en ganska bra helhetsbild av Stockholm då jag cyklade i vitt skilda delar av staden. På cykeln insåg jag ganska snabbt att tunnelbanestationerna som jag passerat tiotals gånger, Skärmabrink, Hammarbyhöjden m.fl. ju faktiskt ligger relativt centralt. Med tunnelbanenätet som enda karta blir man lätt fördummad och förstår inte alls hur staden hänger ihop. Cykla ut till Bromma tog ju inte heller särskilt lång tid!

Trångt men vackra omgivningar, så när som på vägarna

Först och främst: Stockholmscyklister – sträck på er! Jag tycker alla stockholmare ska lyfta fram det positiva med att det faktiskt är så oerhört många som cyklar nu jämfört med för några år sen! För en utomstående besökare är det nämligen mycket påtagligt. När jag knäppte kameran på Götgatan när ljuset i en trafiksignal skiftade från rött till grönt kom en så stor klunga cyklister att man med den ögonblicksbilden kunnat tro att bilden var tagen i Köpenhamn.

Köpenhamn? Nej, Götgatan!

Tempot på cyklisterna i Stockholm är högt, oerhört högt jämfört med Malmö. Kanske har det att göra med att den genomsnittliga resan är betydligt längre, ca 9 km jämfört med 3 km i Malmö? Eller beror det på att de som cyklar är de som är fysiskt starka och orädda? Lägg därtill höjdskillnaderna som gör det möjligt att komma upp i höga farter. Skillnaden i cykelkultur mellan Stockholm och Malmö är stor. Så många lycradräkter jag ser i Stockholm på en dag har jag inte sett i Malmö på – 10 år! Jag förstår också varför det ser ut så med tanke på avstånden och topografi som gör det en aning svettigare i Stockholm. Jag vill dock tillägga att jag också såg en betydande andel ”vanliga cyklister” och jag tycker dem är viktiga att lyfta fram när man pratar om cyklister i Stockholm.

I sociala medier och när man pratar med stockholmare upplever jag som utomstående att det verkar finns en schism mellan de som identifierar sig som bilister och de som identifierar som cyklister. Det finns en polarisering som vi inte har på samma sätt i Skåne. Jag tror Stockholm hade mått väldigt bra av att komma bort från det. För att komma dit är det viktigt att skapa en cykelinfrastruktur som såväl unga som gamla vågar använda. En infrastruktur som naturligt eliminerar risken att bli blockerad av motorfordon. Lär sig till exempel barn cykla i tidigt ålder lär de sig ta ansvar i trafiken och kan fortsätta med sina goda vana även som vuxna. När cykling blir likställt med att borsta tänderna då har Stockholm lyckats.

Här är jag väl inte i vägen, eller?

För att åstadkomma en bra cykelinfrastruktur räcker det inte enbart med att cykelbanorna är breda, säkra och fina. Cyklisterna måste få en ärlig chans att hitta också. Tänk om cyklister i Stockholm, eller någon annanstans i Sverige för den delen, kunde få lika bra vägvisningssystem som bilister. Dessvärre lämnade vägvisningen i Stockholm ganska mycket övrigt att önska. Tillfällena då jag fick stanna för att titta i cykelkartan var många.

Jag cyklar i 30 km/h. Vilken väg leder till Bromma? Inte många sekunder att reagera på här

Cykelhjälmsanvändandet är en annan kulturskillnad. I Malmö använder ungefär 15 % hjälm medan jag tror att siffran i Stockholm ligger runt 75 %. Är skåningar och stockholmare så olika eller beror skillnaden på något annat? Min uppfattning är att det dels på kultur bakåt i tiden men även dels på hur infrastrukturen är uppbyggd. I Malmö har det ”alltid” cyklats, cykling har inte kommit som en trend på senare tid – en tid då hjälmen blivit mer allmängods. I Malmö färdas cyklisterna i regel på cykelbanor och cykelvägar som är helt separerade från snabba motorfordon. Jag tror det bidrar till att skapa en trygghet som bidrar till att hjälmanvändningen är så låg hos oss, man upplever inte samma risker som i exempelvis Stockholm. I Malmö finns dock andra utmaningar och det är framförallt att i större grad separera cyklister från gående. Är hög användning av hjälm förresten enbart av godo eller kan det signalera att cykling är något farligt? Det tål att funderas på.

Hade jag behållit mina vanor vid en flytt till Stockholm hade jag fått det jobbigt. Med vår Christianiacykel hade jag känt mig som en traktor på en 2+1-väg. Cykelbanorna är på många ställen så smala att jag inte hade vetat var jag skulle ta vägen. Snäva radier på vissa ställen skulle gjort att jag fått gå ner till nästan stillastående för att komma runt. På Götgatan har man i pilotplatsprojektet tagit extra yta för att testa hur trafiken på hela gatan påverkas av bredare cykelbanor. Den bredd som finns där känns verkligen lagom för de flesta stråken i staden men just för Götgatan kunde bredden nog varit ytterligare minst en meter till på varje sida. Även om ena riktningen är i princip öde beroende på om det är morgon eller eftermiddag…

I Malmö har vi dubbelriktade cykelbanor, vilket är en planeringssynd som har sin historia nästan 40 år tillbaka i tiden. Det gör att vi har en väldigt stor utmaning när vi bygger infrastruktur idag eftersom det finns stora risker för konflikter. En fördel är dock är att alla vi, skulle gissa att det är ett par tusen, med stora och breda trehjulingar i alla fall lätt kan ta oss fram överallt då alla cykelbanor är minst 2,5 meter bred, men dubbelriktade som sagt. En sak jag tar med mig i mitt framtida arbete är förekomsten av både enkelriktade och dubbelriktade cykelbanor som jag tycker är logiskt planerad. I princip varje dubbelriktad cykelbana hade en tydlig mittlinje och när man sedan skulle ledas in till det enkelriktade systemet igen var det sällan några tveksamheter hur man skulle cykla.

Ingen bilist skulle acceptera den här linjeföringen

Tydlig dubbelriktad cykelbana på Kungsholmen

En stor skillnad mellan städerna är hur många cykelställ som finns. I Malmö har vi inventerat ställen och räknat in mer än 50 000 allmänt tillgängliga (om än några framför bostäder som är privata) cykelställsplatser. Till dem har det byggts tre stora så kallade bike & ride-anläggningar med totalt tusentals platser vid de tre största tågstationerna. Se mer här. I Stockholm får man leta med ljus och lykta efter cykelställ. Det är positivt med den nya Stockholmshagen som provas på Götgatan, för på denna front måste staden agera långt mycket mer om cyklingen ska fortsätta öka i färdmedelsfördelningen.

Ingen långsiktigt hållbar parkeringssituation

Hade Stockholms stad tagit mer ytor längs de stora gatorna tror jag man kunnat ett så pass bra system sätt att man attraherat en helt ny typ av cyklister. Jag känner många som bott i Stockholm i flera år och fortfarande säger att de inte vågar cykla för att de känner att det skulle kännas för farligt. Än så länge är staden mest anpassad för de starka och modiga. Kapacitet i trafiken bör räknas i antal människor som kan förflytta sig, inte i antal bilar. En överflyttning från bilförare till cyklister skulle frigöra massa yta i staden! I visionen om promenadstaden (se översiktsplanen) bör man väl också fundera på om det ska skära sex filer bred motorväg genom flera hundra år gammal, mycket vacker stad? Vore det då inte bättre att bygga säkra, trygga och breda cykelbanor och därmed få en överflyttning av trafikanter så att gatorna och bilvägarna successivt kan bantas?

Här vid ombyggnationen av Slussen kan man konstatera vilka trafikanter som har det alldeles för trångt

En sexåring sex kilometer från hemmet på cykel – det vill jag se även i Stockholm!

Andra gästbloggare:

• Solna – kommunen där cykelplaneringen havererat
• Cykelslangen i Köpenhamn