En dubbelriktad cykelbana i södra Stockholm. 1 meter bred – det vill säga det går inte att mötas på cykelbanan. Men så planerades och byggdes den. Det var nödvändigt. För att få plats med 6 stycken körfält för biltrafiken. Och för att eken inte fick fällas. Inte heller någon dialog med markägaren om markåtkomst för en bättre lösning. Så då blev det som det blev – cykeltrafiken fick det som blev över, och det blir sällan bra. Och allt ansvar för att det ska gå bra och vara funktionellt läggs på de som cyklar (och går)
Sen går åren. Mentaliteten ändras, politiken ändras, normer ifrågasätts. Det som inte var möjligt är plötsligt möjligt. Den dubbelriktade cykelbanan är inte längre 1 meter bred. Den är cirka 3,25 meter bred – den är funktionell, säker och framkomlig – så som det ska vara. Och inte behövdes någon ek fällas för att det skulle vara möjligt.
Det handlade egentligen bara om vilja och att anstränga sig lite – att faktiskt utföra ett professionellt arbete för samtliga trafikslag. Att hantera cykel- och gångtrafik med samma omsorg som man gjort med biltrafiken i årtionden. Att skapa funktionella och framkomliga lösningar – för alla trafikslagen.
Relaterade inlägg:
