”Det ska vara gött också” – Tränaren Fredrik Ericsson om nyckeln till balans

Fredrik Ericsson har jobbat som tränare i 20 år och har även en egen elitkarriär med en seger på Cykelvasan i bagaget. I dag är han huvudtränare åt Jenny Rissveds och en av tränarna på Dalarna sports academy

Så hur hamnade du där du är idag?
– Allt började faktiskt när jag var 14 år, för redan då började jag snöa in på träning. När jag sen var 22 åkte jag på träningsresa till Mallis, efter det tog det fart på riktigt och jag har helt enkelt hållit på med detta sedan dess.

Då gissar jag att du efter alla dessa år troligtvis har landat i någon form av träningsfilosofi?
– Ja, den står faktiskt skriven på väggen i vårt gym därhemma. Träna alltid så lite som möjligt men aldrig mindre än nödvändigt. Den summerar mycket kring vilken approach jag tycker man ska ha till idrottandet.

Och om du utvecklar det? – Så här, ju mer du tränar desto bättre bli du, så är det ju. Men det har gått lite inflation i det där att mer alltid betyder bättre. För någonstans kommer man till en gräns där man måste ställa varje timme man lägger på träning mot den timme det tar bort från återhämtningen. Kan man då uppnå samma stimuli på kroppen på 500 timmar, i stället för 1 000 timmar så är det bättre då man får mer tid för återhämtning.

Och i andra änden av spektret?
– Visst finns det en undre gräns, för man kan inte träna hur lite som helst. Kort sagt behöver man röra på sig för att må bra. Så det där talesättet fångar verkligen både det undre och det övre, att man måste hitta sitt spann.  

Tusen timmar är ju en hel del?
– Ja absolut, det är en siffra tagen för en elitidrottare. Är man en heltidsarbetande småbarnsförälder kanske spannet ligger på mellan 150 och 250 timmar per år.  

Hur hittar man den där balansen då?
– Då slänger jag in mitt nästa mantra:”Det ska vara gött också”. Genom att kombinera dessa två koncept hittar man oftast rätt balans.

Vad är ditt tips till den som bli bättre?
– Då slänger jag in ett tredje koncept: Konstverk och hantverk.

Konstverk, måla mer alltså? 
– Det här är lite abstrakt men konstverk handlar om de mjuka värdena, de traditioner och den estetik som omger cyklingen, det kan handla om allt från hur en klunga rör sig, hur vi klär oss till hur en stig är byggd. Att man helt enkelt inte ska glömma bort det vackra i cyklingen – allt är inte träning.

Och hantverket?
– Det handlar om att lära sig de andra delar inom cyklingen som inte har med ren träning att göra, att lära sig hantera cykeln på rätt sätt. Tar man landsvägscykling som exempel handlar det om att lära sig allt från taktik till hur man äter, dricker och justerar klädseln i farten, att få rutin på allt det där. 

Så träna även på det?
– Ja precis,ska man backa lite till det första mantrat tror jag de allra flesta skulle få ut mer rent prestationsmässigt av att lägga lite mer tid av sin träning på dessa detaljer. Av enbart träning kan man bli några procent bättre. Men genom teknikträning, aerodynamiska aspekter, en koststrategi, olika uppvärmningar, kan man skaka fram betydligt större förbättringar i prestationen. Det blir kanske extra tydligt i skogen. I allt detta finns även en säkerhetsaspekt, för ju bättre du kan hantera ditt redskap, desto mindre är chansen att du kraschar och gör dig illa. Så att satsa mer på hantverket är mitt stora medskick här.

Något annat du vill skicka med till de som ligger på en motionärsnivå?
– Det finns ju många elitmotionärer som är mer seriösa än de som tävlar i OS, men många gör sig själva en björntjänst genom att bli för seriösa. Även om det säkert är väldigt kul för många så tycker jag man ska tagga ner lite om det inte är ens jobb.   

Men vad gör det då? 
– Det behöver inte vara dåligt per automatik, men jag gissar att deras ambition och driv kan bli en belastning för många rent prestationsmässigt.  

Hur då? 
– Dels att de tränar för hårt i relation till sina återhämtningsmöjligheter och därför lätt hamnar på gränsen till överträning. Sen handlar det inte bara om fysik, att tänka på och engagera sig så mycket i sitt idrottande sliter. Ibland är det bra att helt enkelt inte tänka på något alls.

Du har snart 20 år i bagaget som tränare, vad tycker du har förändrats?   
– Den friska delen av mental träning har absolut blivit mer integrerad i träningen. Men nu börjar vi nog inse behovet av att prata mer om den patologiska delen av träningen. Exempelvis det som Jenny Rissveds och många fler drabbats av. Att vi behöver ta tag i det faktum att många faktiskt kan må dåligt av sitt idrottande. Så det kommer vi nog se mer av framöver.

Och rent träningsmässigt, något du tycker är passé?
– Inte sett till det som gjorts av den breda massan. Det finns nämligen nästan inget som är helt fel inom träning, utan vi adderar snarare fler verktyg utan att ta bort något.

Har du något favoritpass? 
– Ja, de som bli av. Allt man gör sittandes på en cykel kommer att göra dig till en bättre cyklist, men man gör sig själv en otjänst om man snöar in för mycket på detaljer.

Dalarna Sports Academy:
En elitidrottsmiljö i Falun och Borlänge som drog igång 1985. Sedan dess har de som varit aktiva här tagit fler än 225 medaljer på OS, VM och EM. Verksamheten drivs av RF-SISU Dalarna i nära samarbete med Högskolan Dalarna och specialidrottsförbunden för de sex idrotterna som ingår i verksamheten: cykel, friidrott, längdskidor, orientering, skidorientering och triathlon.