Att kunna göra det lite bättre för andra människor – det är för mig en stark drivkraft i mitt arbete. Det ger mig en inre tillfredställelse att veta att deras vardag blev lite enklare och bättre. Som detta exempel, där min artikel om lastcyklar innebar att Toves familj fick upp ögonen för detta fordon och nu fått en ökad frihet och dimension i sitt liv. Att jag sen dagligen arbetar med att försöka åstadkomma bättre cykelinfrastruktur för dem att färdas på gör ju inte saken sämre.
Därför blir jag så ledsen när jag läser detta:
Det handlar alltså om att en kranbil blockerar hela cykelbanan. Och inte bara hela cykelbanan. Den blockerar även gångbanan – gående och cyklister kan inte passera på ett tryggt och säkert sätt. Och att någon har invändningar på uppställningen av kranbilen kan man ju tycka är ”tramsigt”.
För mig är det långt ifrån tramsigt. För mig handlar det om insikt, om empati, om medmänsklighet. Allas rätt att kunna förflytta sig i vår stad, någorlunda säkert och tryggt, oavsett om man går, cyklar eller åker bil. Det kan man inte göra när det ser ut så här på denna plats.
Det finns självklart ett regelverk kring hur dessa arbeten med mobilkranar ska gå till. Och det krävs tillstånd. Varför då kan vi ju undra? För det handlar om ansvar och säkerhet. Arbetet sker ju genom att man lånar någons annans mark eller egendom. I detta fall allmän mark – en gång- och cykelbanan – som ju trafikeras av människor. Då kan det vara bra om vi hanterar dessa människors behov av framkomlighet på ett säkert och tryggt sätt. Alla människor, oavsett fysisk och mental förmåga. Hur ska Tove och hennes familj passera detta område? Hur ska mannen i rullstol göra det? Den synskadade kvinnan? Mannen med rullator som har lite svårt att gå? De två barnen? Genom att utforma en lämplig och säker omledning av gående och cyklister löser man detta – för alla.
Det handlar också om att kontrollera att det går att ställa en kranbil på platsen. Klarar konstruktionen belastningen eller finns det risker? Kan den till och med välta och skada egendom och människor? Kan lyft ske på ett säkert sätt? Finns det kraftledningar eller andra installationer och så vidare. Och om det blir skador på egendom är det ju bra att veta vem som gjort dem och ska betala, så skattebetalarna slipper stå för kostnaderna. I detta fall så fanns inget tillstånd för uppställningen av kranbilen. Det är enklare, snabbare och billigare att skita i det. För de ska ju bara…
Det brukar just vara nästa invändning. Att det bara är ett tillfälligt arbete. Ja så är det nog, det kan ju inte ta en evighet att putsa fönster. Men det spelar ju ingen roll – det är ju här och nu det händer. Säkerheten och ansvaret är ju inte mindre viktigt för att det är tillfälligt. Och behovet att passera finns ju där och måste hanteras. Ska hanteras enligt regelverket. Men eftersom det är ”tramsigt” kanske vi ska strunta i regelverket? Köra lite mer på chans så att säga.
Nästa invändning som brukar komma är: ”Ska man inte få putsa fönster och underhålla fastigheten?” Självklart ska man det, följ regelverket så går det ju hur bra som helst. För alla.
Vi vet ju idag vad denna ”tramsiga” inställning leder till. Finns forskning och studier från VTI och Trafikverket. Det leder till att gående och cyklister är de trafikantgrupper som skadas mest vid vägarbeten. Och det beror många gånger på undermåligt utformade vägarbetsområden och att ansvariga inte följer regelverket. Vill vi ha det så?
Sen har vi den lite större bilden av detta fenomen. I förlängningen är det detta och liknande brister som leder till att många människors mobilitet beskärs. De ger sig inte ut på grund av risken att råka ut för problem och svårigheter på sin färd. De blir kvar i sina hem och stillasittande. En inskränkning i deras frihet. En fysisk inaktivitet som leder till en nedåtgående spiral. Och där det kommer krävas mer stöd och insatser från samhällets sida för att deras liv ska fungera.
Jag vill ha en stad för alla.
Relaterade inlägg:
- Vägarbeten – därför går det åt helvete
- Gästbloggare Maria 10 år
- Känner en sån glädje!
- Blir arg och ledsen
- Kött och blod
3 kommentarer
Jag vet en person som cyklat in i sådana stödben som stod på cykelbana. Hans ryggmärgsskada och partiella förlamning är knappast tramsig.
Människor är i allmänhet beredda att bidra till gemensamma värden om de ser att andra också gör det, men inte annars. Varje person som visar att hen inte bryr sig utan bara gör det lätt för sig själv raserar en del av den allmänna tilliten och empatin. Därför får hänsynslösheten som kranbilen demonstrerar större konsekvenser än som märks på platsen.
Ingen behöver tveka på att folk blir sura på den. Och när de sedan kallas tramsiga krackelerar vår samhörighet än mer.
Ingen behöver heller tveka på att den som visar ödmjukhet och anstränger sig för att andra ska kunna passera på ett bra sätt väcker sympati. Det är alltid roligt att känna att man är räknad med.
Trafikistan.se Stort tack för de orden Rolf!