I veckan uttalade sig Riksförbundet M Sverige, tidigare Motormännen, om var de tycker att de som cyklar ska cykla i Stockholm – på parallella eller mindre gator. Inte på huvudgatorna. I Mitti Stockholm kunde vi läsa:

På twitter förtydligade sedan Motormännen att det är en ”helhetslösning” de är ute efter – för samtliga trafikslag:

Detta med var vissa anser man ska cykla dyker upp med jämna mellanrum. Stockholms Handelskammare var hårda i sin kritik av Cykelplan 2006:

Flera av hela landets hårdast belastade gator ligger i Stockholm och det är både olyckligt och farligt att dra fler cykelbanor mitt i dem som staden föreslår, säger Stockholms Handelskammares VD Peter Egardt i en kommentar

Strax efter valet 2006 gjorde det nya trafikborgarrådet ett utspel att framöver skulle cykelbanor byggas på lokalgator och att flera av de befintliga cykelbanorna på huvudgatorna skulle tas bort:

Nu gick det ju inte riktigt som trafikborgarrådet ville. Man kan säga att argumenten för att ta bort cykelbanorna och ändra på planeringsprinciperna om var cykelbanor ska anläggas höll inte riktigt:

Dessa synpunkter om var man ska cykla och var cykelbanor ska placeras kommer ofta från de som inte cyklar själva eller från organisationer som inte har något med cykling att göra. Och deras argument bygger ofta på att det är för de cyklandes eget bästa. Det är cyklisternas säkerhet de tänker på – därför måste de cykla på de mindre gatorna.

Det är också för att få till en ”helhetslösning” som cyklande bör hänvisas till de mindre gatorna. ”Helhetslösning” för vem är dock lite oklart. Att hänvisa bort cykeltrafiken från huvudgatorna till de mindre gatorna är väl knappast någon ”helhetslösning”? Om man nu inte anser att enbart biltrafiken utgör ”helheten”.

Götgatan – före och efter cykelbana. Vad är en ”helhetslösning”?

Får känslan att M Sveriges ”helhetslösning” är: vi vill att allt görs om så att det blir precis som det alltid varit – minus cyklisterna.

Om man bara ägnar några minuter åt att studera en karta över Stockholm kommer man upptäcka att M Sveriges förslag har stora tillkortakommanden – om man nu har för avsikt att cykla mer än några kvarter i staden. Men kanske är detta M Sveriges syn på cykling – något som endast sker några hundra meter i staden. Och inte att hälften av de som cykelpendlar i Stockholm har minst 20 kilometers cykelresa tur och retur.

Långholmsgatan – innan cykelbanor. Vilka alternativa mindre, parallella gator finns det till Långholmsgatan om du ska cykla mellan Liljeholmsbron och Västerbron?

Långholmsgatan – före och efter cykelbanor

Det är lätt för M Sverige att sitta i baksätet och sova, för att vakna till var femte år och hojta ”Cyklisterna passar bäst på de mindre gatorna”, för att sedan somna om. Betydligt svårare är att komma med konkreta alternativ – där hör vi redan de ljudliga snarkningarna från Motormännen.

Vilka är de där mindre gatorna som är så mycket bättre för de som cyklar, som är bättre än de raka huvudgatorna? Vilka är de mindre gator som leder cyklisterna dit de ska och inte dit vägen råkar leda? Sidogator som hänger ihop och bildar ett sammanhängande och funktionellt system att färdas på – vilka är de?

Kort sagt: hur löser M Sverige att dessa mindre gator är korta, leder i fel riktning, angör inga broar, skapar labyrinter, är omvägar och ger betydligt fler korsningssituationer än huvudgatorna?

I nästa inlägg kommer jag redovisa hur de som cyklar väljer väg – en grundläggande kunskap som M Sverige tycks sakna. Eller kanske inte – de kanske bara vill ha bort cykeltrafiken från huvudgatorna?

Tack C för kloka synpunkter och ord!

Relaterade inlägg:

Share.

Leave A Reply