Livet blir ju lite annorlunda när man är föräldraledig, många promenader och cykelturer, många ensamma stunder med bara barnen. Jag går och tänker en hel del under dessa stunder och observerar en hel del som jag kanske inte lika ofta lägger märke till under andra förhållanden. Här ett liten betraktelse och fundering från min nya tillvaro:
Här gräver vi i gatan! På väg mot världsklass…
När jag och dottern var ute på en runda kom vi fram till ett större ledningsarbete i söderort här i Stockholm. Stora delar av gatan var uppgrävd, gångbanan uppgrävd på ena sidan och biltrafiken förflyttad i ett körfält upp på den andra gångbana som finns kvar och biltrafiken regleras med skyttelsignal. Inga större problem egentligen om det inte vore för att den tillfälliga gångbanan som skapats består av en lång sträcka med grov gruskross som är mycket ojämn, både i höjd- och sidled. Man har alltså medvetet valt att inte asfaltera den tillfälliga gångbanan. Jag stötte på en dam i permobil som försiktigt kom åkande i det kvarvarande körfältet, hon fick möte och tvingades in till sidan innan hon kunde fortsätta. Jag frågade henne om hon normalt använde körbanan och hon svarade självklart inte men som gångbanan nu var kunde hon inte ta sig fram på annat sätt.
Tvingas använda körbanan då den tillfälliga gångbanan inte går att använda med permobil. Observera att utspetsningen av kantstenen på körbanan är tämligen jämn och utförd med asfalt, den tillfälliga gångbanan till vänster i bilden är grusad.
Dåligt och ojämt underlag, ibland smalt, ibland bredare, ingen bärighet i kanterna, byggmaterial där man ska gå…
Inte heller här vid det tillfälliga övergångsstället/cykelöverfarten används asfalt utan utspetsningen för gående, funktionshindrade och cyklister görs med grus
Hela situationen fick mig att tänka efter. Under 12 år har Stockholms stad arbetat med att tillgänglighetsanpassa den fysiska utemiljön så att människor med funktionshinder enklare och tryggare skulle kunna förflytta sig i staden. Målet med arbetet var att bli världens mest tillgängliga huvudstad (hur man nu mäter det?). Arbetet pågick fram till år 2010 och årligen investerades runt 100 miljoner kronor. Tillgänglighetsarbetet ska nu genomsyra och vara en del av den vardagliga verksamheten. Detta får mig osökt att tänka på stadens cykelarbete, där man sedan något år tillbaka går ut och säger att man ska bli en cykelstad i världsklass, att man på sikt ska konkurrera med Amsterdam och Köpenhamn.
Så om det då ser ut så här efter 12-års arbete med att tillgänglighetsanpassa staden för funktionshindrade och bli världens bästa på det, hur lång tid kommer det att ta att bli en cykelstad i världsklass? Är det motsvarande nivå vi kan förvänta oss om 12 år vad gäller cykel? Förhållandena för gående på denna arbetsplats är urusla, har man en funktionsnedsättning blir det ännu värre. Och detta arbete är stadens eget, här kan man inte skylla ifrån sig på någon annan utan här har man full insyn och rådighet i hur arbetet drivs och platsen ser ut. Se på bilderna, självklart har man använt asfalt och inte gruskross när man spetsat ut kantstenen för biltrafiken. Men där man ska gå, där människor med handikapp, rullator, synskador, barnvagnar osv. ska röra sig är förhållandena urusla. Detta trots omfattande interna och externa utbildningsinsatser, handböcker, politiska beslut och uttalade mål om världsklass. Till saken hör också att staden har sedan 2010 en ny översiktsplan med rubriken Promenadstaden.
Och sen börjar det helt plötslig dyka upp cyklister på den tillfälliga gångbanan. Ve o fasa, såna där framfusiga cyklister som struntar i trafikreglerna och cyklar på den sk gångbanan, fy skäms på er! Hoppas att det inte ligger en motorman eller polis i buskarna och spanar!
En liten cyklist
En lite större cyklist på en smal spång som inte kan hantera en permobil
Så ytterligare en cyklist…
Och här är förklaringen till varför det cyklas på den tillfälliga gångbanan: Cyklisterna är instängda av vägarbetet! Så för att ta sig till/från denna cykelbana måste man cykla på gångbanan. Visst, man kan ju kliva av och leda cykeln eller så går det ju alltid att lyfta cykeln över betonghindret och hoppa över i cykelcrosstil. Men för oss vanliga cyklister frestar det på att vara en laglydig cyklist när man återkommande behandlas som en leksakstrafikant.
Den instängda cykelbanan. Trafikslag på undantag…
Inte helt lätt att forcera betonghindret, får bli cykling på gångbanan
Det är uppenbarligen inte lätt att åstadkomma större förändringar i kommunala förvaltningar. Arbetet med att försöka förändra och förbättra för cykel i Stockholm är inte något nytt. I slutet av 90- och början av 2000-talet drev Stockholmspartiet hårt och framgångsrikt arbetet med att förbättra för cykeltrafik i staden, detta arbete togs sedan till viss del över av Miljöpartiet för att nu främst drivas av Centern. Trots detta så ser vi i grunden mycket små framsteg och förändringar. För att citera forskaren Martin Emanuel: ”Dagens cykelplanerare kämpar ännu med ett arv från 1950- och 1960-talen. Trots den uppvärdering cykeln fått i policydokument, möter den som vill skapa bättre förhållanden för cykeltrafiken stora svårigheter. Svenska cykelplanerare ondgör sig över låg medelstilldelning, dåligt utvecklade planeringsverktyg och cykelplaneringens svaga position inom den övergripande planeringen.” Martin Emanuel fortsätter nu sin forskning om cykelplanering och dess roll i Stockholms trafiksystem och denna gång handlar det om tidsperioden 1980 till nutid. Det ska bli mycket spännande att se vad hans arbete kommer fram till.
Så vad tror ni, blir det en cykelstad i världsklass eller kommer den förbli världskass?
Relaterade inlägg:
Ni kan också följa mig på Twitter
16 kommentarer
Min enda kommentar är att dina texter borde vara obligatorisk läsning för stadens tjänstemän, stadsplanerare, trafikkontorister och allt vad de månne heta.
Tack för att du gnetar på och synliggör cyklisten som medtrafikant, varken mer eller mindre.
Lotta, Tack själv, det var mycket vänliga ord! Och vem vet, kanske en hel del av dem du räknar upp läser min blogg!? Fast en del vill ju inte förändra…
Tack Krister, du synliggör det vi cyklister ser varje dag. Vi är gummitrafikanter, vi får det utrymme som blir över när bilarna fått sitt och fotgängarna fått sin grusade sträng. Vid temporära arbeten oftast inget. Titta på ombyggnaden vid Strömkajen. En betongsugga! Tackar, tackar!
Kontaktar man kommunen blir resultatet oftast en axelryckning och ett urskuldande ”Det finns tyvärr inget utrymme”. Jag skulle vilja omformulera detta till: ”Vi orkade inte bry oss”. Motormän är mycket argare.
Arne B, Tack! Ja det är märkligt att det nästan alltid blir mer eller mindre dåligt. Jag stannade och pratade med de som utför arbetet på platsen och precis som jag misstänkte så har de fått direktiv från sin beställare (Exploateringskontoret Stockholms Stad) att inte asfaltera gångbanan. Anses kosta för mycket… Dock hade de gärna gjort det för det underlättar såväl för dem (skötsel/underhåll/snöröjning osv) som för dem som går. Så här har du svart på vitt, Exploateringskontoret låter pengar styra och inte några fina ord i styrdokument och visioner.
Eftersom detta till stora delar är en attitydfråga hos tjänstemän så tror jag tyvärr inte situationen förbättras på något dramatiskt sätt på kort sikt. När man pratar om att förändra attityder så är tidsmåttet oftast generationer, inte år.
En detalj jag blev lite nyfiken på: När du stannade och pratade med dem som utför arbete på platsen, hade du då en cykel eller barnvagn med dig? Min fördomsfulla gissning är att även anläggningsarbetare ser med andra ögon på barnvagnars behov än cyklisters.
Jocke, cykel o cykelkärra!
Jag har nog genom åren träffat på alla möjliga inställningar. Finns det bara lite tid för samtal och man är tydlig med problemen så är de flesta enl min erfarenhet vettiga och förstående. Dock är många mycket begränsade av sina uppdrag och har litet handlingsutrymme, tid o pengar styr…
Sen finns det självklart korkskallar och mängder av fördomar här precis som på många andra håll och att ändra på dem samt attityder är nog som du skriver ett tidsödande arbete…
Jocke: själv hade jag lådcykel med barn när jag navigerade denna totalmiss i planeringsarbete. Lite osäker på hur det påverkar anläggningsarbetare, kanske syns man bättre med barn.
Jag har åkte förbi Pepparvägen 3 ggr under detta arbete och det har aldrig varit så bra som Krister visar i sina bilder, jag undrar varför man inte lägger ihop dessa typer av arbeten med omdaning av gatan. Det är väl för knepigt rent logistiskt.
Erik, det är mycket utmanande att göra omfattande ledningsarbeten (djupa schackter + sprängning) och samtidigt genomföra omdaning av gatan. Här ska ju även hus byggas.Så viss turordning krävs. Därmed inte sagt att det behöver vara skit för gående och cyklister under tiden. Bara att ställa krav. Hade ju gått utmärkt att lägga upp gångbanan en bit upp i grönområdet när arbetet startade, asfalterat den o sedan kunde den ligga där under stora delar av arbetet – snacka om att spara pengar om man bara använder sina hjärnceller lite mer än man brukar…
Jag fastnade vid uttrycket ”på väg mot ett Stockholm i världsklass”.
Jag får känslan av att så länge man är på väg, så är det ok att man är världskass.
Svaret från politiker och tjänstemän kan tänkas låta såhär: Det kommer ju *bli* världsklass. En vacker dag. Lovar. Vi är ju ”på väg” dit! Så står det till och med på skylten!
Lite som när Ulla Hamilton tyckte att det var tråkigt med alla klagande cyklister trots 1Mkr investeringar (som vid tidpunkten hade varken budgeterats, planerats eller redovisats, men det är detaljer det!).
Men när är man framme då?!
Blir det en stor folkfest någon gång 1:a April 2094?
– ”Nu är Stockholm en stad i världsklass!” (and they lived happily ever after)
Dmitri F, underbar reflektion!
Det är lite märkligt det här med dels hur man hanterar cyklister och dels hur cyklister reagerar på vägarbeten. Det är vanligt att cyklister inte hanteras alls, eller mycket bristfälligt (omdirigeringar ut i ingenstans, ”för din egen säkerhet, led cykeln”, extrema omvägar osv). Resultatet blir ofta att cyklister väljer gångbanan om sådan finns. Som fordonsförare borde man tänka ”hm… här finns ingen cykelväg… då får jag ta bilvägen”. Men så tänker väldigt få. Jag försöker själv lägga om mitt tankesätt och välja bilvägen. Det är inte vad som känns naturligt att göra.
Detta säger antingen att GC-planeringen gör att cyklister upplever sig som mer av gångtrafikanter än fordonsförare eller att bilar, och i förlängningen motorfordon, så aggressivt hävdar revir att inga andra fordonsförare vågar vara där, på den väg där de enligt lag har rätt att vara (när det inte finns någon cykelbana). Antagligen är svaret en kombination av de två.
Men cyklister löser alltid situationerna och tar sig fram på något sätt. Kanske inte rätt sätt, eller ett bra sätt, men de tar sig fram relativt väl. Det som verkligen var nedslående var hur handikappade, dvs *svaga grupper* lämnades åt sitt öde. Det är i min värld inte speciellt fantastiskt att ge fingret åt vuxna fullt friska, men att sparka på de som redan ligger ner… Det hade inte skadat om de fick prova på att bryta ett ben eller något liknande och försöka ta sig fram. Kanske borde bli standardpraxis, att de som godkänner TA-planer själva måste åka ut och ta sig igenom vägarbetet med
a) cykel
b) rullator
c) permobil
d) vanlig rullstol
e) på kryckor
Det hade nog givit visst perspektiv. Man måste ju inte bryta benen på dem i så fall heller.
Johannes, verkligen ett intressant resonemang du för ang.cyklister o vägarbeten.
När det sedan gäller funktionshindrade så är det så tragiskt att mängder av tjänstemän (inkl jag själv) har genomgått ”insikstutbildning” för att få en bättre förståelse för dessa gruppers funktionshinder. Utbildningen innebar bl. a att ta sig fram med rullstol i staden samt att förflytta sig i staden med ögonbindel och käpp. En mycket svår och utmanande uppgift kan jag tala om. Och detta gjorde vi i ordinarie miljö, inte vid ett vägarbete då förutsättningarna många gånger förändras fullständigt som vi kan se i detta och andra inlägg jag gjort.
Det är som du säger, nedslående…
Skicka bilderna till DO och frågor om de kan diskutera med Stockholms stad. Det du visar övanpå är bökig / jobbig / irreterande för vi som cyklar, men att tvinga rullstolsburna ut i trafik är oacceptabel. Jag misstänker att det är en enkel fall av tjänstemän som har inte tänkte ut, men hot om juridiska åtgärda är ofta ett bra sätt att tvinga fram en checklista där det står ’vi måste tänka på…’ innan man bestämma sig att spara lite pengar.
Johannes kommentar är som en glödhet projektil av klarsynthet – rakt i de ansvarigas knä.
Man kan ju tänka annorlunda. Led biltrafiken i ytterkant, på den grusade delen. Eller låt bilarna ta ena halvan med alternerande enkelvägstrafik, och övriga den andra delen.
Enklast är naturligtvis att vara slarvig och oengagerad i sitt arbete. Och sedan skylla på pengabrist. Så länge motormännen prioriteras kommer ingen få sparken.
Tyvärr finns det nog rätt mycket ”bilisttänk” på gatu- och trafikkontoren i landet samt statliga Trafikverket. I vintras var gång- och cykeltunneln under Folkungagatan på Söder i Stockholm avstängd under tre månader pga ledningsarbeten, varvid fotgängare och cyklister hänvisades till en tidsödande omväg. Jag ringde då till trafikkontoret i Stockholm och föreslog att man skulle inrätta ett tillfälligt övergångsställe mellan in- och utgående busshållplats ”Londonviadukten”. Men se det var inte aktuellt, då skulle bilisterna få ytterligare ett trafikljus att behöva stanna vid!
Christer, Ja visst är det så. Trots alla fina ord i olika styrdokument så kör förvaltningarna på mer eller mindre som vanligt. Just på denna plats skulle det behövas en passage också i vanliga fall. Det är mängder av bussresenärer som springer rätt över gatan till/från hållplatserna. Men icke sa nicke, gå omvägar så biltrafiken inte störs mer än nödvändigt…