Krister Spolander körde in i en taffligt anordnad skyddstunnel på en påbjuden cykelbana och skadade svårt en fin och dyr cykel. Han ville förstås ha ersättning. Och lyckades så småningom. Tack vare att han strikt höll sig till åtta tumregler. Läs och lär!
Förra sommaren körde jag in i en skyddstunnel som NCC placerat på en påbjuden cykelbana vid Smista Allé i Huddinge. Utan ramper, bara en 15 centimeters hög tröskel i stål.
Jag körde in i den tröskeln, såg den inte, hade solen i ögonen – lågt liggande på en liggcykel tröskeln var dessutom i skugga. Jag utgick från det självklara, att skyddstunneln hade ramper.
Så jag rullade på. Det fanns ingen förvarning om att tunneln saknade ramper, ingen omledning. Ingenting. Bara NCCs ståltröskel.
NCCs skyddstunnel placerad på en påbjuden cykelbana vid Smista Allé i Huddinge. Inga ramper, ingen förvarning, ingen omledning. Ingenting, bara en 15 centimeters ståltröskel.
Det blev förstås tvärstopp med en kraftfull påkänning på framgaffel och ramen runt gaffelfattningen. Cykeln, en liggcykel Velokraft VK2, är byggd helt i kolfiber (även hjulen). Som bekant ett starkt och lätt material, men skört för den här typen av häftigt våld.
Kostnaden för att reparera ram och framgaffel en unik asymmetrisk sak som inte längre tillverkas uppskattades senare till 40 000 kr. Jag själv klarade mig bättre, bara en sträckning, fallhöjden är liten från en liggcykel.
Tog taxi hem med cykeln och började jobba. Med att få ersättning.
Åtta tumregler gäller i sådana här fall.
1. Dokumentera händelsen. Ta bilder på plats och trafikarrangemang, ta namn och kontaktuppgifter på entreprenörens projekt- och arbetsledare. Och eventuella vittnen.
2. Gör aldrig som entreprenören föreslår. – Du ska använda din hemförsäkring, sa NCCs projektledare, ansvarig för bygget, det är den normala gången i såna här fall.
Men följ aldrig såna råd. Jag hade bara fått en bråkdel av skadekostnaden efter sedvanligt åldersavdrag om jag följt NCCs råd.
Men viktigare var att mitt försäkringsbolag inte hade ett dugg med saken att göra. Det var ingen olyckshändelse. Det var skada orsakad av NCCs försumlighet.
3. Kolla upp gällande trafikanordningsavtal, TA-avtal. Kommunen ansvarar för säkerheten på offentlig mark men kan tillfälligt delegera ansvaret till en entreprenör som behöver använda marken. Delegeringen görs med ett TA-avtal som anger hur trafiken ska anordnas för att bibehålla säkerhet och framkomlighet. Först när kommunen godkänt avtalet får entreprenören påbörja sin verksamhet.
4. Kolla vad kommunen gjort och inte gjort. I mitt fall fanns ett gällande TA-avtal. Men det är bara ett papper. Det viktiga är förstås att det följs. Det är kommunens ansvar att kontrollera att så sker. Kolla därför upp vad kommunen gjort. Och inte gjort.
I mitt fall visade det sig att kommunen fått in en anmälan tre dagar innan jag körde in i ståltröskeln. En annan cyklist hade anmält att ramper saknades. Anmälan var diarieförd så jag kunde hänvisa till den.
Det märkliga var att kommunen inte reagerat. Bara diariefört. Man borde naturligtvis gjort en snabb utryckning samma dag och stoppat NCC.
Det är ingen bagatell. En fjärdedel av cyklister som dör i trafiken gör det i triviala singelolyckor. Särskilt farliga är plötsliga stopp, av samma slag som jag råkade ut för. Hade jag kört en vanlig racer med huvudet före skulle jag fortsatt rakt ut som en torped. Då hade det inte räckt med en Alvedon.
5. Ta sakerna i rätt ordning. Klara ut ansvarsfrågan först. När den finns på papper är det dags att ta upp skadekostnader och ersättningsanspråk. Det krävs ofta rätt mycket skriftväxling med såväl chefstjänstemän som politiskt tillsatta nämndordföranden. Fick till sist ett skriftligt konstaterande från kommunen att NCC hade förbisett aktuella föreskrifter.
6. Skicka skadeståndsanspråket till rätt adressat. Det var i och för sig NCC som orsakat skadan och som skulle ersätta den, men det är ofta bättre att rikta ersättningsanspråket till kommunen som har det yttersta ansvaret för säkerheten på offentlig mark. Kommunen har mera muskler, och vill förstås inte låta sina skattebetalare stå för entreprenörens försumlighet.
I mitt fall var kommunen den självklara adressaten för skadeståndsanspråket. Det landade alltså på 40 000 kr. Landets främsta kolfiberbyggare, Lars Viebke på CarbonTrikes, hade analyserat skadorna och dokumenterat dem i en sexsidig utredning. Som kommunen förstås fick nöjet att studera. Och senare NCC.
Kommunen skickade planenligt mitt ersättningsanspråk till en av sina juristkonsulter som snabbt kom fram till en lösning med NCCs försäkringsbolag Zurich. Efter ytterligare en eller annan vecka fick jag in slantarna på mitt bankkonto varefter reparationsarbetet kunde starta.
7. Ge inte upp. Var ihärdig för normalt sett kommer det att ta tid. Det vanliga är att de ansvariga drar benen efter sig, förhalar och väntar tills den skadelidande ger upp.
I mitt fall tog det fem månader. Jag hade gärna hållit på ett tag till. Dels därför att jag hade rätt och NCC och kommunen hade gjort fel. Dels för att jag tyckte att det vara ganska kul. Och dels för att cykeln är väl värd att reparera.
8. Slutligen, var saklig, neutral, och kall i kommunikationen. Höj aldrig rösten, sänk den istället. Ta bort adjektiven, absolut inga känslosamma invektiv. Gör inte saken personlig. Bli inte ovän med motparterna, de är ju människor fångade i sina system. Bara sakargument. Be cool, stay cool.
Ja, vad händer nu? Min Velokraft är, som sagt, inlagd på bästa tänkbara sjukhus. Skrivs ut om någon månad, lagom till säsongen. Körklar i full funktion, ännu häftigare eftersom den asymmetriska gaffeln ersatts av en specialbyggd enbent gaffel. Det ska bli så roligt!
Detta var ett gästinlägg av Krister Spolander. En redovisning av hur det är en sak att ha rätt, en helt annan sak är att få rätt. Krister Spolander, cyklist sedan sjuttiotalet, minst ett par veckors touring utomlands varje år sen dess. På liggcykel eller hopfällbar Birdy. Intresserad av stads- och trafikplanering, skrivit några böcker om det (exempelvis Staden, bilen, farten Planera för cykeln Körglädje, om fart och bilar i transportsystemet).
Relaterade inlägg:
10 kommentarer
Oj vad pinsamt för NCC. Det är ju ingen liten aktör på marknaden, en av de stora drakarna med resurser att utbilda sin personal. Och så blir det så här! Vet ni om platsen åtgärdades efter kraschen?
Argumentet brukar annars vara att man måste anpassa hastigheten efter omständigheterna.
Om en olycka sker så ses det som bevis på att man inte har gjort just detta och således själv får bära ansvaret.
Ett härligt cirkelresonemang att stångas mot.
//j
Det är riktigt otäckt att läsa att han fick ersättning för detta ärende. Det berättigar ju framfart utan skyldighet att ha kontroll på sitt fordon, liggcykel i detta fallet.
Självklart borde NCC ha fixat ramper och varningsskyltar.
Men vad andra borde och är skyldig att göra, gör det inte okej att vissa skall få susa fram i blindo utan att ha kontroll på sitt fordon.
Om det nu var motljus och alla andra möjliga problem som gjorde det svårt att uppfatta hinder av olika slag, typ denna höga kant på containern, skulle det inte då kunnat vara möjligt att kört rakt över en liten hund i koppel, som varit ute på en promenad med husse/matte?
Jag menar att med maximal otur så skulle cyklisten kunnat se personen, men inte hunden.
Om cykeln skulle ha skadats av en sådan kollision med hunden. Skulle då hundägaren ersätta cyklisten för att cykeln gått sönder?
Jag tycker såklart att det är eländigt med olyckor av det slag som beskrivs i artikeln, men jag tycker vi cyklister måste ta vårat ansvar, på samma vis som alla andra i samhället måste ta ansvar för sitt.
Man ska inte få ersättning bara för att man tjatar sönder folket och de riskerar att få dålig publicitet.
/PL, vad du inte verkar förstå är att det finns ett regelverk och skyldigheter för en entreprenör att följa när de arbetar på offentlig mark – detta för allas vår säkerhet och framkomlighet. Nu struntade NCC i detta, trots upprepade påstötningar. Det kostar att inte göra rätt när sedan detta eller liknande händer. Det har inget med att ”tjata sönder ” eller fara ”fram i blindo” att göra.
Bra att trafikanten fick rätt.
Riksdagens beslutade Nollvision ska följas.
Tyvärr krävs många fler såna här skadefall för att fostra byggbranschen.
Det var sinnesjukt av NCC att inte rampa upp till containerns golv.
15 cm steg på en cykelbana!
Lika sinnessjukt av väghållaren kommunen att inte kontrollera bygget, i synnerhet efter att föregående anmälan gjorts.
Så bra, nu slutade det hela utan domstol, vet du om det finns något exempel på när en kommun eller entreprenör nekat en cyklist ersättning för skada av denna typ och cyklisten stämt ansvarig?
Gustaf, vet inte om cyklister stämt ansvariga. Så här skriver VTI i sin studie ang. cykeltrafik och vägarbeten:
”Det tycks dock vara relativt ovanligt att som cyklist få ut skadestånd från väghållaren efter en olycka. Enligt ett nyhetsinslag i dagens eko (Sverige Radio, 2014), kom det under 2013 in 22 ansökningar till Trafikverket om skadestånd från cyklister som skadat sig själva eller sin cykel två beviljades. I kommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö kom det under 2013 sammanlagt in 67 ansökningar 63 fick avslag.”
Så normaltillståndet verkar vara att få avslag. Och som Kristers inlägg ovan visar – det är en sak att ha rätt, en helt annan sak att få rätt.
Mycket bra kommentar vägledning som är tillämpbar i liknande sammanhang. Skulle gärna delat detta inlägg.
Stort tack för en riktigt bra artikel.
Lärorikt. Väl värt att ta del av.
Angående kommentaren om hund och cykelbanor så har förstås även husse/matte ett stort ansvar att ta hänsyn till andra trafikanter. Dvs t ex inte använda ett flexikoppel men lång utsläppt lina som inte cyklister kan uppfatta.