Genomgår för närvarande en medicinsk behandling på Södersjukhuset. Detta gör att jag efter behandlingarna inte får cykla den dagen. Vilket gör att jag åker tunnelbana till/från sjukhuset. Tunnelbanan är verkligen helt suverän på att förflytta en massa människor på ett tämligen effektivt sätt. För en trafikplanerare med stadens transportsystem som arbetsområde ett närmast oslagbart transportsätt.
Och ett transportsätt jag om möjligt undviker personligen. Det ska mycket till för att jag ska välja tunnelbanan framför cykeln. Som t ex ”order” från läkare/sjukvården. Order som jag fullständigt förstår efter genomgångna behandlingar – jag är inte i lämpligt tillstånd att cykla.
Men varje gång jag står där och väntar på perrongen, varje gång jag trängs där på tunnelbanan så längtar jag bort, jag längtar ut. På tunnelbanan försöker jag få glimtar ut genom fönsterna, glimtar på cykelbanorna och drömma mig bort. Vill känna vinden, känna pulsen, känna friheten. Att kunna välja mitt tempo, välja min väg, när jag ska starta, om jag vill ta en omväg och så vidare. Jag vill sitta på någon av mina cyklar som är så fina och sköna just för mig. Och inte minst, på de avstånd det oftast handlar om så går det avsevärt fortare att cykla – detta utan att jag tar i särskilt mycket.
För andra framstår att cykla som något otänkbart. Att man blir svettig, att man blir blöt, att det är kallt, att det tar för lång tid, att det är för långt, att man inte kan hämta/lämna på förskolan, att det är farligt och så vidare.
Tänk så olika vi är.
