För snart ett år sedan efterfrågade infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) åtgärder och insatser för ökad och säker cykling på Facebook. Det strömmade in förslag. Förslag som verkligen skulle förändra och förbättra. Kostnadseffektiva förslag. Resultatet? Ingenting. Av alla goda förslag som strömmade in till ministern blev det ingenting alls. Inte ens en sammanställning av förslagen. Det verkar vara mer ett spel för galleriet, att ge sken av intresse och engagemang än att faktiskt vilja förändra och förbättra.
Fler och fler studier visar att cykelinvesteringar är lönsamma, till och med mycket lönsamma för samhället. Studier visar att de som cyklar i städer över tiden spenderar mer pengar i affärer, caféer och restauranger än de som kör bil i städer. De som cyklar frekvent mår också bättre.
Cykeln är också tillgänglig för väldigt många. Avsevärt fler än bilen. Insteget både vad gäller kostnad och utbildning är en fis i rymden jämfört med bilen. Det finns heller ingen åldersgräns för att få cykla. Det är med andra ord mobilitet för väldigt många. Till en mycket låg kostnad. Med stora vinster för samhället.
Vi vet också att den så kallade cykelskulden – en skuld som visar att det är stora brister i såväl cykelinfrastrukturen som i trafiklagstiftningen – är påtaglig. Det var slutsatsen utredaren av den statliga cyklingsutredningen drog 2012.
Vad gör då infrastrukturministern när det konstaterats att cykelskulden är stor? Jo, han skrotar snabbcykelvägarna i den nationella planen. Cykelvägar som skulle stå modell för framtida cykelinfrastruktur. Cykelvägar som är helt avgörande för ökad och säker cykling i storstadsregionerna.
Några snabbcykelvägar verkar vi inte få uppleva under ett Socialdemokratiskt styre…
Intresset från ministerns sida för att ändra väglagen för att kunna bygga friliggande statliga cykelvägar lyser också med sin frånvaro – där är det istället trafikutskottet i riksdagen som driver på frågan.
Viljan att införa ett minsta avstånd vid omkörning av cyklande – den så kallade 1,5 meters regeln – saknas också. Folksams studie av dödsolyckor bland cyklande på statligt vägnät visar att den vanligaste olyckan är att cyklande blir påkörda när de färdas längs med vägen. Här saknas det ”beredningsunderlag” menar ministern. Men om underlag saknas, varför beställer inte ministern fram ett sådant beredningsunderlag?
Vi får i varje fall veta att ministern: ”…följer frågor om trafiksäkerhet för cyklister noga.”
Men att ”följa” är väl knappast ett effektivt och framgångsrikt sätt att leda ett förändrings- och förbättringsarbete på?
Vi har en regering med en infrastrukturminister som knappt orkar eller vill lyfta ett finger för att förbättra förhållandena för cykeltrafiken. Det som kommer från ministern är mer smulor från bordet. Smulor som mest ska stilla den värsta hungern och undvika upplopp vid matbordet. Ledarredaktionen på Expressen beskriver det så här:
”Att Januaripartierna skryter om sin futtiga cykelsatsning överskrider faktiskt löjets gräns.”
Jag har svårt att förstå Socialdemokratins ovilja att satsa på cykel. Många av åtgärderna, till exempel att cykelanpassa trafiklagstiftningen, innebär ju i princip inga kostnader, särskilt jämfört med att bygga infrastruktur. Dessa regelanpassningar skulle innebära stora förbättringar för cykeltrafiken. Men så sker inte. Vidare är ju kostnaden att investera i cykelinfrastruktur avsevärt lägre än för motsvarande bilinfrastruktur. Och samhällsnyttan är avsevärt större. Det är alltså ett effektivt och klokt sätt att använda våra gemensamma resurser på.
Det är som att det forna arbetarpartiet inte klarar av eller vill se ”arbetarna” i sadeln igen. Som att det vore ett nederlag och flera steg tillbaka i utvecklingen för partiet som skapade bilsamhället. Trots fler och fler studier och en omvärld som visar att cykeln i allra högsta grad tillhör framtiden i transportsystemet. Men så är det uppenbarligen inte i Socialdemokratins värld…
Relaterade inlägg:
