Om man tar en liten bit av Italien, en liten bit av Schweiz, lite alpkänsla, ett gäng palmer, sjöar, uråldriga byar, modern arkitektur och långa sköna åk – ja, då får man Ticino.
Schweiz framstår allt mer som cyklingens, eller kanske främst stigcyklingens, förlovade land – i varje fall om man håller sig till Europa. Här vill man att det ska cyklas och man gör allt man kan för att skapa bra leder och underlätta för cyklister. Inget land vi har besökt har jobbat så tydligt och hårt med att få olika brukare att samsas på stigarna, och man har verkligen lyckats. I Schweiz är konceptet #sharethetrail en idé som funkar i praktiken.
Även i Ticino är viljan stor. Än så länge är antalet officiella stigar kanske lätträknade men bara man vet vart man ska ta vägen så finns här hur mycket stig i världsklass som helst. Och det är inte för inte man hittar allt fler guider och företag som jobbar med att guida en till bra cykling just här.
Även om det var ett tag sedan så har MTB-VM ägt rum här, och området är hem åt flera proffs. Det som gör den här regionen lite unik är läget. Då Ticino ligger på gränsen mellan Schweiz och Italien hittar man här det bästa av dessa två länder. Charmen, maten och kaffet, är italiensk men ordningen och redan, den står schweizarna för. Här går det även att cykla året runt för alperna fungerar som en barriär mot stökigt väder från norr. Många som bor längre norrut kommer faktiskt ner till Ticino på vintern just för att få en dos av mildare väder och cykling på barmark.
Bor gör man kanske helst i Ascona eller Locarno. Inte för att det är det mest praktiska av cykelskäl utan för att dessa små byar är helt otroligt fina och mysiga. De ihopkopplade små orterna ligger i norra delen av Maggioresjön, en plats som har ett väldigt lugn och en speciell atmosfär. Här kantas stränderna av vackra trädgårdar och lika enkla som anrika hotell, med strandpromenader som är givna platser för en afterbike med magisk utsikt.
Men ska man ha afterbike så måste man ju först ha cyklat. Vill man cykla med Locarno som utgångspunkt är Cardada trail ett bra val. Till starten kan man antingen cykla eller åka lift. I början är terrängen högalpin för att sedan handla mer om skog men hela leden är fin, snabb och ganska flowig.
En annan klassiker i området är att cykla någon av lederna som tar en upp till bergen precis norr om Lugano och Monte Bar. Här är ett fikastopp så gott som obligatoriskt och sen kan man välja att fortsätta vidare upp i bergen eller ta sig an utförskörningen direkt. Så gott som alla stigar här är att klassas som naturliga, här handlar det alltså inte om byggda cykelleder, utan tänk mer cykelbara vandringsleder. Det är sällan överdrivet tekniskt utan mest bara kul.
Det gäller dock att alltid ha koll på vart man är på väg och vara vaksam på vad som sker på stigen. För här delas den inte bara med vandrare utan även med fyrbenta vänner av arten ko. Då deras jakt på gräs är närmast lika nyfiken som vår jakt på stig behöver deras färd begränsas i form av staket och el. Även om dessa passager oftast är designade för att kunna forceras utan att kliva av cykeln mår både du och sämjan mellan bönder och cyklister bäst om dessa passager görs med varlighet. Det finns dessutom skönare saker att göra i bergen än att trassla in sig i ett elstaket.
På tal om el – cyklingen i Ticino, precis som på allt fler högalpina områden i Europa, drar sig allt mer mot att vara elassisterad. I Schweiz hörde jag nu för första gången ordet ”biobike”, det vill säga att vanliga cyklar nu fått ett prefix till följd av de allt vanligare elcyklarna som nästan är den nya normen. Vill man trampa uppför går det förstås bra, men här handlar så mycket om att åka utför. Ska man cykla analogt så blir det inte mycket tid utför om man först måste klättra 1 500 höjdmeter. En elcykel gör att man helt enkelt kan fokusera mer på den roligaste delen av cyklingen – utförskörningen.
I avsaknad av en elcykel kan man förstås ta liften upp till högre höjder. Ett av de ställen som erbjuder detta är Airolo, där man kan ta liften upp till 2 065 meters höjd. Den officiella cykelleden som tar en ner i dalen är inte mycket att hänga i granen utan utgörs mest av en oförskämt trist grusväg. Bra mycket roligare är det på de endurostigar som nyligen dykt upp och som används för den lokala enduroserien. Snacka med din närmaste ”local” för att få reda på var det bäst cyklas under just ditt besök.
En stående klassiker hittar man i helt andra änden av regionen, uppe på Mount Tamaro. Här kan man åka lift upp till 1 500 meters höjd, men vill man sen till toppen och Motto Rotondo, och det vill man ju, får man helt enkelt trampa de sista 400 höjdmetrarna. Fallhöjden ner till startpunkten i Rivera är sedan inte mindre än 1 500 meter, så det här är en runda som är värd varenda liten svettdroppe.
Efter att först ha slingrat sig längs serpentiner på en bergskam hamnar man snart i först barrskog och sen lövskog. Halvvägs nerför berget, i höjd med byn Arosio, gömmer sig den lilla bikeparken ”The black deer projekt”. Här hittar man flera riktigt roliga stigar som byggts av ett gäng lokala entusiaster, en plats väl värd några timmar.
För att verkligen klämma ur det sista av en cykeldag här rullar man, efter att man tagit sig tillbaka till stan med tåg eller bil, ner på strandpromenaden i Ascona. Njuter av lite gelato och smälter en dag av upplevelser medan man ser solen sänka sig ner över Maggioresjön. Ett ljuvare cykelliv är svårt att tänka sig.
1 kommentar
Väldigt bra reportage 🙌