Se här, ett mycket tydligt exempel på form före funktion. Där design och utformning av ytan gått så långt att det blivit ren och skär konfliktdesign. Bra för vem?
Självklart går vi i cykelbanan, där är det ju jämnt och behagligt att gå. Sen tvingas vi ju då cykla på gångytorna för att passera, dessa regelvidriga cyklister…
De arkitekter och landskapsarkitekter som driver igenom att inte ha samma jämna material och beläggning på gång- respektive cykelytor ska ha smisk. Ni visar upp en fullständig respektlöshet mot oss som går och cyklar på dessa ytor.
Eller är ni av den uppfattningen att dessa ojämna ytor är något vi ska finna oss i? Att här är det ER design som gäller – till vilket pris som helst. Jag kan ha viss förståelse för denna typ av utformning och material när vi rör oss i unikt historiska miljöer, dessa miljöer är inte många till antalet men ändå dyker detta otyg upp lite här och där. För att ni tycker så. Utan hänsyn till dem som faktiskt dagligen ska trafikera dessa ytor – för det är just detta som dessa ytor är till för. Att trafikeras.
För mig är det ett tydligt tecken på att ni inte klara av uppgiften att förena form och funktion. Lär om, lär nytt och utveckla den ädla konsten att förena form och funktion.
Toppbild: Björn Billung. Hela Norra Hammarbyhamnens gångbana görs om. Den tidigare gatstenen byts ut mot jämnare marksten. Så alla kan gå där. Och inte behöver gå på den jämnare cykelbanan
Relaterade inlägg:
24 kommentarer
Var tror ni att barnvagnar dras? Konfliktdesign i sin prydno.
Det vore bättre om de där omhuldade gatstenarna lades som underlag i bilkörfälten i stället. Där skulle de göra lite nytta som fartdämpande.
Arne B, går inte att lägga dem i gatan, det bullrar för mycket och bussförarna blir sjuka. Bättre att jävlas med gående och cyklister…
Det kanske blev över en massa material från ombyggnaden av Raoul Wallenbergs torg som man sedan använde här?
Ja! Smisk ska de ha. På bara stjärten!
Bjome, även från Norra Hammarbyhamnen bör det finnas en stor mängd sten från!
Vore det inte bra om de som utformade också studerade efteråt hur deras alster fungerar i praktiken? Det måste vara så man uppnår ständig förbättring, utvecklar yrkesskicklighet, får fingertoppskänsla och till slut kan bli berömd för smart design.
Men tyvärr är det kanske så att det som fungerar riktigt bra känns så självklart så vin märker inte hur smart det är. Måste man alltså göra något osmidigt som att bränna bilar, kasta bengaler eller knottra till gångytor för att få lite uppmärksamhet?
Hjalmar Söderberg sa att i brist på att bli beundrad vill man ingiva människorna någon annan slags känsla, vilken som helst. Då tycker jag att man inte ska vara för snabb med att ge upp möjligheten att bli beundrad. Och det är också vår plikt att tala om när något faktiskt är riktigt bra.
Trafikistan.se, det görs men man ser det man vill se. Slutsatsen blir för vissa att lasta trafikanterna för deras felaktiga beteende, inte utformningen. Lättare så än att rannsaka sig själv, sitt kunnande och kompetens.
Om man vill spela djävulens advokat (och börja med arbetshypotesen att det fanns en god tanke/vilja bakom det hela), så skulle en god tanke bakom vara att det skall vara uppenbart inte bara visuellt utan även taktilt (för blinda m.fl.) vad som är gångyta och vad som är cykelbana. Dessutom är det nyttigare att gå på ojämnt underlag (om jag inte missminner mig): fler muskler får mer att göra och balanssinnet får också välgörande övning (personligen gillar jag gatsten). Å andra sidan, färgkontrasten mellan gatstenen & cykelbanan lämnar en del övrigt att önska; det är även jobbigare & mindre bekvämt att gå på gatsten; man vill absolut inte dra något med hjul över gatsten, typ barnvagn, resväska eller rollator; cykelbanan blir ett perfekt spår för synskadade att följa; … Dvs, i praktiken (mer eller mindre) snyggt (om än inte precis nytt: t.ex. gatstenen i Vällingby har väl haft ungefär samma mönster fast bättre sedan 50-talet) men opraktiskt, och påfallande kontraproduktivt om man vill locka fotgängare av cykelbanor (till vilka fotgängare under alla omständigheter dras som nattfjärilar till ett ljus).
F ö är det väl en allmän princip att man aldrig utvärderar fattade beslut? Man kan ju komma fram till att man fattat fel beslut, och det kan ju per definition inte inträffa.
Om man inte utvärderar sina egna fattade beslut, så är det desto viktigare att vi gör det åt dem. Både de bra och de dåliga.
En variant på detta, är de breda vita heldragna linjer som dykt upp de senaste åren. Tanken var säkert att på ett tydligt sätt separera gående från cyklister. I praktiken blir linjen en rolig stig att gå på, inte minst för de yngre. Men även många vuxna går gärna mitt på linjen med följden att de har halva kroppen i cykelbanan och gångbanan är i princip tom.
Pelle, just målad linje mellan gående och cyklister är en av de sämre separationsformer som man kan använda. Du redovisar det klockrent!
Det intressanta är att en streckad linje inte verkar vara lika intressant att promenera på.
Pelle, signalerar en streckad linje mer väg?
Krister, jag har ingen hypotes. bara ett anta observationer genom åren. Men det kan nog stämma. Du går inte mitt i vägen.
Pelle, ett område för ett examensarbete! Tack för att du fick mig in på dessa tankar!
En streckad mittlinje visar att det är en cykelbana. Vi känner lätt igen språket från bilarnas värld. Till skillnad från målade cykelsymboler är den streckade linjen närvarande hela vägen, alltså även under den sekund då den gående ansluter och omedvetet kastar en blick för att välja sin väg. Dessutom delar den av cykelbanan i två smala halvor. Det får gångbanan intill att framstå som ett bredare och mer lockande alternativ för breddgående än om mittlinje saknas.
Trafikistan.se, låter rimligt och vettigt men jag vill ha studier och vetenskaplig metod! 😉 Måste söka runt lite för att se vad som går att finna, om inget/lite står att finna måste jag arbeta för att få till studier på området.
Helt rätt, Krister. Studiestöd behövs om mittlinjens effekt på trafikanter.
När det gäller målad linje mellan gående och cyklister har jag en liten aning mer att komma med. Jag kollade på en väg i Göteborg som delvis har vit linje mellan g- och c-delen, delvis inte. Där visade det sig att gående gick i fel bana tre gånger så ofta när banan separerades med materialskillnad, jämfört med när vit linje användes. Jag har beskrivit min mätning på http://trafikistan.se/ett-vitt-streck-gor-skillnad/ .
Trafikistan.se, när det gäller just separation i olika former mellan G och C finns det en hel del studier, se bl.a. här: http://www.bicycling.se/blogs/kristerisaksson/cykelinfrastruktur-i-varldsklass-del-6.htm
Jag har läst de fyra rapporterna som du listar där, men jag känner inte att alla slutsatser stämmer i alla lägen. Framför allt ställer jag mig frågande till att enbart materialskillnad med plattor för gående och jämn asfalt för cyklister skulle vara bra. Det måste finnas fler viktiga faktorer som påverkar hur vi väljer väg. De har kanske spökat på platserna som man har råkat välja att studera.
Jag tror att en rad grundläggande processer för att välja väg är automatiska (omedvetna) och utvecklade långt innan vi började skapa samhällen med trafik. Dem måste vi identifiera och ta höjd för i våra studier.
Oavsett hur vi uttrycker separeringen så tror jag att vi aldrig kan ha en cykelbana utan en TILLRÄCKLIGT BRA bana för gående i närheten. Som gående accepterar vi nog inte att utestängas från vissa stråk, och har vi valt fel bana av misstag måste vi lätt kunna korrigera oss.
Trafikistan.se, visst är det så att dessa studier inte fångar alla delar av den komplicerade verkligheten. De måste förenklas för att kunna genomföras, handlar mycket om tid och pengar. Här krävs mer forskning och forskning som är mer gränsöverskridande än den är idag.
Du har ju helt rätt att gående måste ha minst lika bra förutsättningar, ser vi ju tydligt på bilderna ovan.
Prova att gå i högklackade skor på gatsten!
Ingrid, exakt, fullständigt respektlöst!
Grrrrrr. Hur ids dom bara. Freda alla ynkliga små ytor som cyklisterna tilldelats på alla sätt. Med vakyhundar om så vore möjligt. Grrrrrrr