För snart 20 år sedan. Då cykelplanerare i Stockholm. Vi hade problem på ett fåtal platser i cykelvägnätet. Det var en hel del cyklande som inte sänkte farten och väjde för gående vid ett antal övergångsställen. Fanns det något vi kunde göra åt detta trygghetsproblem – att få fler att väja?
Vi började efterforska åtgärder – i landet och utomlands. Det vi fann i vårt sökande handlade om allt från förstärkt skyltning, textuppmaningar i asfalten till olika typer av farthinder på cykelbanan. Vi genomförde också ett examensarbete – Cykla lugnt! En studie som i fält undersökte effekterna av tre olika typer av åtgärder.
Rumble strips – det var här det började. Nu har det växt som svampar ur jorden…
Resultatet från studien var att förstärkt skyltning kompletterad med text i asfalten hade ingen effekt. Rumble strips som testades hade initialt en hastighetssänkande effekt, den effekten minskade med tiden men cyklisterna vidtog i ökad omfattning väjning gentemot gående.
Det testades även en mer långtgående fartdämpande åtgärd – ränndalsplattor tvärs över cykelbanan:
Och ja – ränndalsplattorna var effektiva när det gällde att åstadkomma en hastighetsdämpning på cykeltrafiken. Och åtgärden var också direkt olämplig av många andra skäl – bland annat för att den utgjorde fara för de som cyklade. Och det var bra att få det svart på vitt så ingen fick för sig att använda sådana åtgärder framöver…
Sagt och gjort, det verkade som att rumble strips kunde ha en önskad effekt vad gäller ökad väjningsgrad hos de som cyklar. Så därför skrevs detta in i stadens handbok för cykelinfrastruktur:
”I undantagsfall…”
Sen hände något…
”Undantagsfall” blev istället en standardlösning – som svampar ur jorden växte rumble strips fram. De används hur som helst, hur många som helst, var som helst och när som helst. Utan större eftertanke och kunskap, utan att läsa på om när, var och hur. Bara gasen i botten och smeta ut dem överallt – ungefär som att det aldrig kan bli fel med att göra för många. Så resonerar uppenbarligen Trafikverket med entreprenör på Lovön där Förbifarten byggs:
Foto: Christian Valtersson och Fredrik Granlund
35 uppsättningar á 3 stycken i varje, alltså 105 stycken streck tvärs över den regionala cykelvägen. Allt under förespeglingen att det skulle handla om trafiksäkerhet – ”…av omtanke för cyklisterna”. Aldrig har jag sett 105 stycken vägbulor i rad på Trafikverkets vägar. Där det verkligen är ett problem med bilisters hastighetsöverträdelser. Men kanske anläggs det inte 105 vägbulor i rad på våra vägar – av omtanke för bilisterna.
Eller i bygget av Nya Slussen. Där det har utförts så många rumble strips – på så många platser – att det är helt omöjligt att sammanställa antalet som projektet har smetat ut:
Foton från Slussen tagna av Jon Jogensjö
Eller i Sollentuna. Där man medvetet utformar och bygger en dålig lösning för gående och cyklande. Och sen försöker rädda det med rumble strips – då blir ju allt så mycket bättre. Det man egentligen har gjort är att ge sken av en lösning och sedan lägger man över allt ansvar på trafikanterna att lösa de brister man själva skapat:
Foto: Roger Lundberg
Foto: Roger Lundberg
Sen har vi Uppsala, prisad som ”cykelkommun”. Istället för att förtydliga väjningsplikten för trafiken på väg in eller ut från värmeverket så väljer kommunen – rumble strips på gång- och cykelbanan. Ingen som helst åtgärd för den trafik som faktiskt har skyldighet att iaktta väjningsplikt vid in-/utfarten:
Foto: Cykelfrämjandet i Uppsala
Så Täby. Som uppenbarligen tror att lägger de inte ut dessa streck så kommer de som cyklar inte förstå att de ska svänga över gatan utan istället fara rakt fram i full fart. Eller bara svänga rätt ut i gatan i full fart, utan att se sig för. Och vem vet, de kanske de gör – för att undvika rumble stripsen!
Foto: Per-Anders Arvidsson
Sen har vi Stockholm. Som byggde en så usel cykelbana att de fattade beslut om att stänga av cykelbanan. Men först var de ju tvungna att försöka åtgärda den usla lösningen med – rumble strips. Och självklart så väljer många att cykla i körbanan.
Nacka gillar också att smeta ut massor av massa på cykelbanorna. Gärna så många att man måste fokusera mer på dessa än på att interagera med andra trafikanter:
Foto: Isabella Gross Alström
Rumble strips har blivit en universallösning på allt möjligt. Den enkla, bekväma och billiga ”lösningen” för väghållare och entreprenörer. Många gånger på problem man hittat på – det finns så att säga ingen reell anledning att använda dem. Man hittar på ett trafiksäkerhetsproblem och måste då ha en lösning på detta påhitt – för cyklisternas eget bästa brukar det heta.
Eller så bygger man usla lösningar som man sedan försöker ”rädda” med rumble strips – istället för att göra bra och funktionella lösningar från början. Stripsen blir ett sätt att visa omvärlden att man faktiskt försökt gjort något åt en dålig situation. Och att ansvaret därmed läggs över på de som cyklar. För väghållaren har ju tagit allt ansvar som går att ta…
Allt detta utan större eftertanke eller insikt. Som i lekstugan – bara att kladda på med lite färg.
Och allt är mitt fel. Det blir inte alltid som man tänkt sig…
Relaterade inlägg:
