På besök i sveriges enda velodrom

Velodromen i Falun öppnade 2010 och var den första av sitt slag i Sverige. Det är den fortfarande – men hur mår den? Och hur kul är det egentligen att bara cykla runt i cirklar?

Cykla i cirklar? Hur kul är det? Frågan kommer från en vän dagen innan jag äntligen ska få testa på det här med att cykla velodrom. Närmaste jag tidigare varit upplevelsen var under spektaklet sexdagars på Kuipkevelodromen i Gent, där tusentals fans hejade, och ölade, fram Iljo Keisse och Elia Viviani till seger. Till skillnad från den anrika Kuipkevelodromen har dock velodromen i Falun ingen läktare alls men om de har en sak gemensamt så är det längden, eller ja att de är av de kortare slaget. Men trots att velodromen i Falun är känd för att vara kort är den med sina 190,1 meter faktiskt längre än just 166,6 meter långa Kuipkevelodromen. Å andra sidan huserar Gent även en fullängdsvelodrom (250 meter långa Vlaams Wielercentrum Eddy Merckx).

 

Velodromen i Falun stod klar i februari 2010 och fick först namnet YA Arena. Bygget var en frukt av Björn Stenbergs drömmar om att skapa Sveriges första inomhusvelodrom. En bedrift som vi hyllade genom att ge Björn priset som årets cykelhjälte 2010. Utan att gå in på detaljer, som vi dessutom inte är helt insatta i, stod dessvärre inte allt rätt till och blott ett år efter öppnandet gick velodromen i konkurs. Men Sveriges första och enda inomhusvelodrom skulle inte ge sig så lätt och i dag lever den vidare som en del av Hagströmska gymnasiet.

Velodromen ligger i det som tidigare var Scanias fabrikshallar i utkanten av Falun och fyller nästan hela den gamla hallen på millimetern. Med en lutning på 50 grader är den en av världens brantaste, skräckinjagande för somliga, lockande för andra. Den som har som huvuduppgift att göra den just så lockande som möjligt är chefsinstruktören Johan Carelle, som även är min ciceron för dagen när jag ska få gå en introduktionskurs i miniatyr.

Med en lutning på 50 grader är den en av världens brantaste, skräckinjagande för somliga, lockande för andra.

Vi börjar med att prata om banans anatomi, färgerna och linjerna. Delar av det som gör bancykling till den kanske vackraste delen av cykelsporten. Det avskalade, enkla. En bana i trä. Vi fortsätter till cyklarna, lika avskalat och vackert. Även om lånecyklarna från Fuji kanske inte längre helt platsar in på det senare, blir en cykel inte enklare än så här. En ram med sadel och styre, två hjul, två drev, vevarmar, en kedja och pedaler. Inga bromsar, inga växlar. Befriande och fasaväckande på samma gång.

 

Sveriges historia med velodromer har varit sparsmakad, vilket kan vara lite svårt att greppa, för om det är något land som med sina långa vintrar hade haft nytta av fler möjligheter till att cykla inne är det väl ändå vi. Men förutom en kortlivad velodrom i Lund som stod klar 1892 och Hornsbergsvelodromen i Stockholm (1923–1931) finns det i dag bara en lite halvsjasig utomhusvelodrom i Trelleborg, som härstammar från ett av 70-talets skolbyggen.

– Det är trögt att få cykelsverige att fatta grejen, fler tävlingscyklister borde ju förstå nyttan av att cykla och tävla här säger Johan och drar en koppling mellan de danska velodromerna och danskarnas förmåga att på närmast löpande band spotta ut sig cyklister i världsklass.

I Falun är velodromen en del av skolverksamheten och oavsett vilken gren eleverna går har de pass på banan, även de som kör enduro.

 

– Oavsett vad man cyklar är det ett bra komplement, man får puls, koordination, cykelvana, rundtramp och flera andra tekniska moment med sig på köpet, säger Johan.

Vi börjar så försiktigt rulla runt på banans platta innerplan, jag ska vänja mig vid cykeln och känslan. Nog för att det är vinter ute och att Falun bara några dagar tidigare hade en blackout, men det är långt från varmt i hallen och här har vi lite av pudelns kärna kring problemet med velodromer.

– Det faller sällan på själva byggandet utan det är driften som kostar, det är en stor lokal som måste värmas upp och underhållas och det betalar sig inte med bara en handfull cyklister.

På de flesta andra håll är velodromer en del i en multiarena, bästa exemplet är att man har en friidrottsplan i mitten, eller en expoarena som kontinuerligt används kommersiellt. I Falun utgörs mittenarenan av ett stort luftigt gym och verksamheten bärs upp av skolan som helhet. Vi skojar lite om att det kanske hade varit smart att bygga Sveriges första padelvelodrom (på temat ger jag därför bort namnet Padelodrom, till första hugade spekulant).

Jag får på mig en extra tröja och börja veva upp värmen. Johan är noggrann med att vänja in mig vid cykeln. Jag känner mig lite otålig, vill bara upp på banan, upp på väggen, det känns som om den attraherar mig snarare än skrämmer mig.

Vi tar steget upp till den ljusblåa breda linjen, Cote de Azur. I tävlingssammanhang hade denna yta varit off limits men ska man vänja sig vid en velodrom bjuder den på snälllare lutning än resten av banan, man kan alltså här hålla lite fart och både värma upp och varva ner. Två varv senare går vi upp i banan, vi ligger i linje, Johan håller takten. In i första kurvan, upp på väggen, magi. Det gäller att ha fart, annars trillar man ner. Svänga behöver man inte tänka på, cykeln följer den doserade banan av sig själv. Jag längtar redan till nästa kurva. En av de första nycklarna är att inte sluta trampa, utan att ha ett jämnt fint driv på pedalerna. Ju högre fart desto mer känner man g-kraften i kurvorna, men det kräver även en högre dos av koncentration.

Vi ökar farten, kör några varv. Hade jag gått en mer regelrätt kurs hade vi här gått över till mer tekniska moment, som att växla och köra lagtempointervaller. Hos mig väcks en lust efter att hitta det där djupa meditativa fokuset man kan få i cyklingen, tänker att en velodrom kanske är den bästa platsen för just det. Men det får bli ett senare kapitel i min cykelkarriär, för det här med att cykla
i cirklar var vansinnigt kul och vi kommer garanterat tillbaka. Om nu ingen lite mer söderöver lyckas sätta cirkulära drömmar i rörelse innan dess.

VELODROMEN I FALUN
Längd 190.1 meter
Lutning 50 grader
Byggd i rysk björkplywood
Kostnad för en fyra timmars introkurs: 1 150 kronor Kurserna äger rum lördagar jämna veckor