Barn, överallt barn. På cykel.
Det som verkligen slår mig när jag cyklar runt i olika städer och orter i Nederländerna är barn. Överallt barn och ungdomar. Som cyklar. Såväl inne i staden, som i förorterna och på landsbygden. De cyklar med stort självförtroende. De rör sig säkert och självklart i trafiken – de tar sin plats. De är många gånger tekniskt skickliga på cykeln, de cyklar enkelt och utan besvär nära varandra, de hanterar cykeln mycket väl i låga farter, de har uppsikt och kontroll, de vet var de befinner sig och att det finns andra trafikanter som de behöver samspela med.
Hur kan det då komma sig att det ser ut så här? Att det är fullt med cyklande barn och ungdomar.
Det enkla och korta svaret är att transportsystemet är anpassat, byggt och utformat på sådant sätt att barn självständigt kan förflytta sig på cykel. Det handlar många gånger om att cykeln är prioriterad i transportsystemet. Att det är låga hastigheter på biltrafiken och att det är en väl utformad, funktionell och sammanhängande cykelinfrastruktur.
En annan avgörande förutsättning för att det fungerar så bra är respekten många bilförare visar de som cyklar och deras förmåga att interagera med cyklister. Det är ju inte så konstigt, med så höga cykelandelar som 30, 40 och 50 procent i många städer, så innebär ju det att många som kör bil även frekvent cyklar.
Allt detta backas sedan upp av en ändamålsenlig trafiklagstiftning. Och att det varit så här under många, många år. Detta är normen här – man får det man planerar och ger förutsättningar för. Så som vi har en annan norm, en annan planeringsfilosofi och därmed ett annat transportsystem – där cykeln är mer på undantag – och därmed är också barns cyklande på undantag.
Dom tar sin plats. Med självförtroende och självklarhet.
Barn på cykel mitt inne i staden. En självklarhet och en vanlig syn. Ett system utformat för att man ska göra det – där man uppmuntras att göra det.
Cyklandes tillsammans. Nära varandra och med full kontroll.
Relaxed riding!
Relaxed riding!
Skolorna är överfyllda med parkerade cyklar – för här cyklar man till skolan. Det är en stor kontrast till många skolor i Sverige. Där vi har problem med alla bilskjutsande föräldrar och deras framfart. Här är problemet att hitta utrymme för alla cyklar när de ska parkeras. Jag vet vilket problem jag som trafikplanerare skulle vilja ha!
På cykel i världens bästa cykelland, del 1
Relaterade inlägg:
10 kommentarer
Så underbart att läsa! Tänk om vi hade samma förutsättningar här, vilken dröm! Jag måste åka dit och uppleva det själv. Vilka städer tycker du jag ska besöka?
Mia, finns många städer att välja bland! Groningen, Utrecht, Nijmegen, Zwolle är några värda att besöka.
Ibland sägs att man kan se ett lands levnadsstandard genom hur fina toaletter de har.
Ungefär samma sak kan man säga om barn som cyklar. Ser man inte många barn som cyklar på egna cyklar så har nog barnen i det landet begränsad rörelsefrihet.
Så var det när jag växte upp – alla barn cyklade, överallt, hela tiden. Och det gick bra även utan nederländsk infrastruktur. Men idag när jag besöker min hemort – med bättre infrastruktur än dåförtiden, så är det få barn som cyklar. Så ser det ut i större delen av Sverige – så tro inte att det hänger på infrastrukturen.
En viss infrastruktur är säkert en nödvändig förutsättning, men den behöver inte vara av nederländsk standard – det handlar inte om det. Det krävs något mer. Jag brukar för skojs skull räkna bilister, fotgängare och bilister på mina turer runt Stockholm, och även där vi har de finaste cykelstråken, t.ex. nedåt Huddinge, så är kvoten som allra bäst 100:10:1. Så det handlar om något annat än infrastruktur. Kanske lite mer jävlar anamma och kanske ett gemensamt beslut bland föräldrar i en klass att sluta curla sina barn.
Hej Krister!
Håller med dig helt o hållet. I somras besökte vi vänner i Utrecht, vi cyklade i stort sett hela tiden under vårt besök där. Det var så enkelt, så lätt. Precis som du skriver – massor av barn på cykel! Våra egna barn var eld o lågor över att kunna cykla omkring i stort sett överallt. Och göra det själva eller med vännernas barn. Sen kom vi hem. Då försökte vi göra samma sak här hemma. Kontrasten kan knappast bli mycket större. Här finns endast små fragment av det cykelsystem som finns i Holland. Det är även svårt att förklara och kommunicera till barnen hur de ska agera, det vet jag knappt själv ibland. När vi var i Utrecht var vi ju nybörjare där, men det var ändå avsevärt enklare än här. För att systemet var konsekvent, det var sammanhängande, det var tydligt hur du och andra förväntas agera. De som säger att cykelinfrastrukturen inte spelar så stor roll, att det handlar om andra saker, har stora kunskapsluckor. De har uppenbarligen inte ens tagit del av hur de som har framgång på området gör.
@Jonas
Jag delar inte din uppfattning. Det gick uppenbarligen alldeles utmärkt för barn att cykla omkring på sämre infrastruktur än idag för bara 25 år sedan. Så bristande infrastruktur duger bevisligen INTE som förklaring.
Sen kan man vilja ha bättre infrastruktur ändå, och det är klart att det är lättare om infrastrukturen är helt tillrättalagd – men det är inte där skon klämmer.
Var den klämmer vet jag inte, men detta är en del i ett större mönster där allt mer ska bli alltmer tillrättalagt och inplanerat. Vi ser att barn inte leker utomhus längre, att barn inte leker utan att ha sina föräldrar inom synhåll, att det så gott som aldrig sker spontanidrott, att nästan inga kojor byggs i skogen, inga barn tar optimisten och seglar iväg till en badö, inga barn spontanklättrar på klipporna etc.
Anders Andersson: Fast vi lever inte i Sverige för 25 år sedan. Vi har fem miljoner personbilar, en ökning med cirka 40 procent jämfört med 1992. Antalet lastbilar som är den i särklass vanligaste orsaken till döda cyklister i storstäderna, där allt fler av oss bor har mer än dubblats (från 305 000 till 660 000). Med en sådan ökning av farliga fordon i ett land där vi ännu inte lärt oss separera trafikslagen vore det ytterst märkligt om cyklingen inte minskade.
Alex, även i mindre orter som har samma invånarantal som 1992 och med betydligt bättre infrastruktur nu än då, så minskar cyklingen.
Bra infrastruktur är alltid bra, men att barncyklingen har minskat har andra orsaker.
Umeå har gjort jättemycket för att förbättra för cyklister…tror att respekten (åt båda håll) inte är densamma som i Holland…trots att Umeå ligger så långt norrut, cyklar man med vinterdäck och där är nog andelen cyklister stor jämfört med bilisterna…vi måste också få slut på alla dessa cykelstölder (tala om att INTE locka till cykelköp…)
Jag tror Anders Andersson har många bra poänger här. Min generella uppfattning helt utan belägg är att vi idag är räddare och känner oss mer otrygga trots att vi är säkrare och har det bättre. Jag tror detta yttrar sig på många sätt varav Anders beskriver flera. Det är som att desto säkrare vi blir desto räddare blir vi att nåt farligt ska hända.