När cyklande kvinnor var en provokation

Cykeln är det föremål som mer än något annat påskyndade jämställdheten mellan män och kvinnor. Det hävdade i alla fall den amerikanska kvinnorättskämpen Susan B Anthony när hon intervjuades i The New Sunday World i februari 1896.

Att fara genom staden på två hjul gav kvinnan en känsla av oberoende och självförtroende. Handlingen omvandlade henne till en fri och självständig individ. Men vid tiden kring sekelskiftet 1900 var det näst intill otänkbart att en kvinna skulle gränsla »stålhästens« skakande cykelsadel och inta gatorna som »hjulryttare«. Det tolkades av många som en provokation.

De första cyklarna som tillverkades under slutet av 1700-talet var gjorda av trä. De gick inte att styra och »ryttaren« fick använda benen för att sparka sig fram. Under 1870-talet blev höghjulingen populär. I jämförelse med dagens cyklar var framhjulet lika stort som bakhjulet var litet. För att hålla balansen krävdes ihärdig övning och i Stockholm bjöd nöjesetablissemang in publiken till akrobatliknande velocipeduppvisningar. Under kommande decennier blev cykeln mer lik den vi känner igen idag, med lika stora hjul, kedjedrift och så småningom med luftburna däck vilka minskade vibrationerna.

I ett första skede blev cykeln den borgerliga mannens statussymbol, en spännande kuriositet som drog till sig både fascinerade och förskräckta blickar. Att färdas högt upp i luften på två hjul, utan att falla, tolkades av vissa som en omöjlighet och ett djävulens påfund. Andra såg det som en spännande lockelse.

Läkarkåren var en av de grupper som tidigt ställde sig tveksam till den nya stålhästen. Inte minst eftersom cyklandet, på gator utan jämn beläggning, blev en fysiskt skakande upplevelse. De varnade för att hetsigt trampande kunde fylla knäna med vatten och att den framåtlutande kroppsställningen tryckte ihop bröstkorgen på ett farligt sätt. Skakningarna kunde vidare leda till nervrubbningar, skada inre organ och framkalla hemorrojder. En annan potentiellt skadlig aspekt var den ofrivilliga underlivsmassage som »ryttaren« fick. De »sexuella retningarna« kunde i förlängningen locka till omåttlig cykelanvändning. Cyklisten riskerade att omvandlas till onanist, en ytterst skrämmande tanke.

Snart intog läkarna en annan ställning och under 1890-talet såg vissa cyklandet som hälsofrämjande. Det ansågs hålla nerverna i schack samt ha en positiv inverkan på moral och självbehärskning. Cykeln kunde även, likt dåtidens vibratorer, bota vissa »underlifslidanden« och lindra tidsspecifika kvinnosjukdomar som hysteri och neurasteni. Men även om cykeln tycks fått en positiv kodning var den cyklande kvinnan fortfarande provocerande för många.

Cyklisten riskerade att omvandlas till onanist, en ytterst skrämmande tanke.

När cykeln introducerades var den privata och offentliga sfären tydligt genuskodade. Det offentliga rummet var mannens. Han var försörjaren som såg till att familjens materiella trygghet var säkrad. Kvinnans sfär var den privata. Hon ansvarade för hemmet och familjens omsorg. Om mannen stod för kraft och rörelse, stod kvinnan för återhållsamhet och passivitet. Under slutet av 1800-talet kom dessa tankar och normer att utmanas av en ny generation kvinnor som önskade sig ett eget rum, politiska rättigheter och rörelseutrymme. Cyklandet kunde därmed ses som en politisk symbolhandling. Cykeln höjde kvinnan över de manliga flanörerna. Hon satte sin kropp i rörelse och riktade blicken utåt mot världen. Hon visade att hon var en modern individ som inte lät sig skrämmas av den nya tekniken. På så sätt trängde hon sig in på flera av männens områden: gatan, den fysiska rörelsen och de tekniska innovationerna. Det var en könsöverskridande handling som av en del uppfattades som osedlig eller som ett sätt att väcka uppmärksamhet.

Andra såg det som ett välkommet ifrågasättande av rådande normer. För att göra det möjligt för kvinnor att cykla konstruerades modeller som skulle kunna användas utan att hon uppfattades som moraliskt förkastlig, en utveckling som också drevs på av kommersiella krafter som ville bredda sin marknad. En variant hade samma typ av sadel som användes vid damridning till häst. Populär blev den aldrig eftersom det var alltför svårt att hålla balansen när båda benen befann sig på samma sida av ramen. En annan variant hade tre hjul och dubbla sadlar. På så vis kunde kvinnan, med en man vid sin sida, inta gatan med värdigheten i behåll. Tandemcykeln var en variant på samma tema.

Den cyklande kvinnan störde inte enbart rådande genusnormer. Fysisk ansträngning var något som kopplades till arbetarklassen. För den borgerliga kvinnan innebar cykling alltså en risk att hon degenererade sig klassmässigt. Vissa cykelklubbar skrev tidigt in i sina stadgar att kvinnliga medlemmar endast fick an­ vända cykeln om de var klädda i långa kjolar.

Dagens damcykel, vars ram saknar en horisontell övre stång, är ett materiellt spår av lösningen på ett annat problem. Forna tiders klädmode, som placerade kvinnan i trånga korsetter och långa kjolar, gjorde det nästintill omöjligt att svinga sig över stången på en cykel av »herrmodell«. De fotsida klänningarnas uppgift var att dölja kvinnans ben. Det fungerade så länge hon höll sig stilla. Men det var svårt att hålla kjolen på plats när vinden tog tag i den cyklande kvinnans kläder. För att undvika missöden rekommenderades kjolhållare: ett elastiskt band som gick mellan kjolfållen och foten. En annan variant var »hisskjolen« där en tygremsa syddes fast på baksidan av kjolfållen för att sedan fästas vid linningen på magen. Resultatet blev att hon under cykelfärden satt på själva remsan vilket minskade risken för ofrivilligt blottade ben. Med tiden blev det mer accepterat att cykla iförd byxor. Det var ändå det klädesplagg som var bäst för sedlighet och säkerhet.

I Sverige möter den cyklande kvinnan inte längre några ogillande blickar. Men så är inte fallet i vissa andra länder. Fram till 2013 var det till exempel förbjudet för saudiska kvinnor att cykla. Idag är det visserligen tillåtet, men enbart på vissa premisser. Kvinnan måste ha sällskap av en man och kroppen måste vara helt täckt. Utöver det får hon endast cykla i parker.

I Iran sker en omvänd rörelse. 2016 förbjöds kvinnor att cykla på offentiga platser, med motiveringen att det motverkar kyskhet och drar manliga blickar till sig. Förbudet har lett till en proteströrelse där iranska kvinnor bland annat använder sociala medier för att sprida bilder av hur de sätter stålhästen i rörelse. På så sätt utmanar de rådande normer och gör cykeln till ett föremål i kampen för jämställdhet, precis som Susan B Anthony och hennes systrar gjorde under andra halvan av 1800-talet.

KVINNOR I CYKELTÄVLINGAR

• 1892 väckte Annie Maggie Ohlsson stor uppmärksamhet när hon som »Sveriges första velocipedkappryttarinna« deltog i en tävling mellan Uppsala och Gävle. Mediebevakningen var stor. Men ingen av tidningarna fann det värt att rapportera om Ohlssons placering i tävlingen. Stor uppmärksamhet ägnads istället åt det faktum att hon cyklat på en herrcykel och att hon bar herrkläder som knäbyxor, skärmmössa och skjorta.
• Vissa cykelklubbar skrev in i sina stadgar att kvinnliga medlemmar endast fick använda cykeln om de var klädda i långa kjolar.

Texten är ett utdrag ur boken ”Kvinnosaker” Av Karin Carlsson. Boken berättar svenska kvinnors historia genom femtio föremål, från sekelskiftet 1900 fram till idag och hur det som betraktats som frigörande och positivt under en specifik period kan i en annan tid ses som förtryckande och inskränkande.