Moderat cykelpolitik del 5

Serien om moderat cykelpolitik och möjligheterna att skapa bra cykelinfrastruktur när Stockholm växer och bygger nytt fortsätter här med del 5.

Bakgrund: År 2006 tog alliansen över makten i Stockholm. Moderaterna innehar ordförandeskapet i samtliga av de nämnder som fattar beslut som i större eller mindre omfattning påverkar cykelinfrastruktur. Dessa politiska nämnder är: Stadsbyggnadsnämnden, Exploateringsnämnden och Trafiknämnden. Till sitt förfogande och för att förverkliga sin politik har sedan dessa nämnder sina resp. förvaltningar: Stadsbyggnadskontoret, Exploateringskontoret och Trafikkontoret.

Cykelvägen som försvann

En cykelvägen i söderort i Stockholm, ett huvudcykelstråk enl. stadens cykelplan. Bilden är från 2009:

En gång- och cykelväg, ett huvudstråk i stadens cykelvägnät. Bild: Google

Några år senare ser det ut så här:

Tolv stycken hus har byggts och cykelvägen har ersatts av en lokalgata med en smal gångbanan

Detta kanske inte är hela världen, det kanske är en förändring man kan leva med, kanske tom en förbättring. Så har det blivit bättre eller sämre för cykeltrafiken? Är det ett steg mot en cykelstad i världsklass? Låt oss gå igenom vad konsekvenserna blev för cykeltrafiken på denna sträcka. Avsnittet det handlar om ligger i Örby i söderort i Stockholm, sträckan är ca 100 meter.

Rödmarkerat är sträckan där cykelvägen försvann.

Vi tar en liten cykeltur från öster till väster och ser vad konsekvenserna blev för cykeltrafiken:

Här slutar cykelvägen och övergår i en lokalgata med en smal gångbana till höger i bilden. Cykelvägen slutar i en vändplan så här får man räkna med såväl vändande som parkerade bilar

Här ser vi en annan konsekvens av utformningen: vid varje hus finns finns en garageuppfart. Detta innebär backande samt insvängade bilister på den sträckan man nu är hänvisad att cykla på.

På lokalgatan där man är hänvisad att cykla finns det nu två stycken farthinder. Dessa har placerats ut för att det anses att cykel- och mopedtrafiken färdas för fort och situationer uppstår när bilister backar ut från fastigheterna

I slutet/början av lokalgatan i väster finns det numera en kantsten att ta sig upp/nedför, det fanns ingen kantsten när cykelvägen började/slutade här

Cykelvägen är en del av stadens cykelvägnät och är utpekad som huvudstråk i cykelplanen. Huvudstråk är att jämföra med biltrafikens huvudvägnät, alltså en viktig del av att ett cykelvägnät. Särskilt i detta fall då det är en tvärförbindelse i söderort. Just tvärförbindelserna är inte så många i söderort till skillnad mot de radiala förbindelserna in/ut från innerstaden.

Så vad blev bättre för cykeltrafiken på denna sträcka? Ingenting. Allt blev bara sämre. Farthinder, konflikter med bilister som kör in/ut, parkerade bilar och kantsten vid in/utfarten. Även en sämre kvalitet  och standard på snöröjningen då den numera sköts av samfälligheten. En konsekvens denna försämring har fört med sig är att vissa cyklar på den smala gångbanan för att slippa problemen med bilister samt farthindren.

Men är detta då så besvärligt? En kort sträcka med några få farthinder. Jag skulle säga att detta går stick i stäv med att arbeta för ett ökat och säkert cyklande. Som jag visade i inlägget 99 procent är uselt, så finns det i cykelvägnätet i snitt något som påverkar cyklisters framkomligheten var 118:e meter!  Här har vi då en sträcka där det finns tre hinder på 100 meter och då räknar jag inte med att man som cyklist på denna sträcka ska ta hänsyn till och undvika backande, svängande och parkerade bilar. Tänk er motsvarande förhållanden i väg- och kollektivtrafiksystemet – något som påverkar framkomligheten var 118:e meter. Medelresan för en stockholmspendlare på cykel är ca 9 km enkel resa. Det ska ställas mot att varje stopp som en cyklist tvingas till motsvarar en förlängning av den upplevda resvägen med 100 meter om cyklisten färdas i 20 km/h (Why cyclists won’t stop). Så ska man verka för ett ökat cyklande, att göra cykel attraktivt och konkurrenskraftig, eller som moderaterna i staden och länet säger:  ”…göra det enkelt för stockholmarna att välja cykeln,” Då handlar det ju om att få bort så många av dessa ”hinder” och fördröjningar som möjligt. Inte att göra fler…

Det blir ännu märkligare när trafikborgarrådet gör uttalande som dessa:

”Det finns inte mycket utrymmen att bygga bredare cykelvägar på. Många måste trängas. Det kräver att vi börjar visa varandra större hänsyn.”

Trafikborgarrådet får också stöd av sin partikamrat, infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd.

”Det bästa vore att ha separata cykelbanor överallt, där bilar och cyklister slipper mötas. Och där man dessutom kunde ha olika filer för dem som cyklar olika snabbt. Men det är trångt om utrymme i stora städer som Stockholm”

”Det skulle dessutom vara dyrt. Därför måste vi hitta olika lösningar på olika platser.”

Detta är naturligtvis inte av samma storlek och betydelse som de i serien tidigare redovisade Hägerstensvägen och Älvsjö. Men det visar att i stort som smått är cykel satt på undantag. Det spelar ingen roll om utrymme finns, att medel för investeringar finns. Moderat cykelpolitik innebär inte bara dåligt utformade cykelinfrastruktur utan även att cykelvägar tas bort och ersätts av något som blir sämre. Något som förlänger cyklisters restid och leder till fler konflikter. Förhållanden som inte gör cykeln konkurrenskraftig. Här har vi en sträcka som det mycket enkelt hade gått att få plats med en cykelväg. Men även när det går att få plats, går att göra bra lösningar för cykeltrafik genomförs försämringar i den cykelstad som ska vara på väg mot världsklass. Samtliga tre politiska nämnder var överens om att detta var den bästa lösningen. För vem?

Vi har den stad vi har – det får inte plats…

Andra delar i serien:

• Moderat cykelpolitik del 1
• Moderat cykelpolitik del 2
• Moderat cykelpolitik del 3
• Moderat cykelpolitik del 4
• Moderat cykelpolitik del 5