Jag har i denna serie gått igenom ett antal fall för att försöka visa med vilken standard och kvalitet som cykelinfrastrukturen byggs när Stockholm växer och bygger nytt. Vid dessa tillfällen är ju förutsättningarna ofta mer gynnsamma för att skapa god cykelinfrastruktur om man vill och prioriterar det. Det finns ju inte alls samma begränsningar som när man arbetar i befintlig miljö utan här är många gånger utgångslägget ett blankt papper som sedan fylls med nödvändig och prioriterad infrastruktur. Trots att utgångsläget är mer gynnsamt ser vi gång på gång att den cykelinfrastruktur som skapas i samband med exploateringar många gånger är av mycket låg standard och dålig kvalitet. Så dålig och oanvändbar att många cyklister väljer att cykla i körbanan bredvid. Så dålig att omgående efter att cykelbana är färdigställd ställs det krav från allmänheten på staden att åtgärda bristerna och problemen. Det är tom så illa att befintliga och fungerande cykelbanor tas bort i samband med exploateringar. Jag har i serien tagit upp ett antal sträckor för att visa hur illa det kan bli och avslutar nu serien. För er som är intresserade av fler exempel på dålig cykelinfrastruktur som skapats på senare år i samband med exploateringar så kan ni bege er ut på Gamla Tyresövägen, Sandåkravägen, Trafikplats Hedvigslund Ältabergsvägen, Lövstavägen, Karlsbodavägen, Forshagagatan, Kista, Rissnekorset
Varför blir det då så här? Omfattande tid och arbete läggs ner på att ta fram Cykelplaner och handböcker som sedan inte följs. Stora investeringar görs och pengar plöjs ner i något som tycks sakna varje form av kvalitetssäkring. Bara det finns ett streck på en ritning som symboliserar cykelbana så verkar det som att det är bra. Om cykelbanan sedan är särskild lämplig eller säker att cykla på är av mindre vikt strecket på ritningen finns ju och därmed får det duga. Nu börjar det dyka upp forskning på området som kan ge oss några svar på varför det blir som det blir.
En som har studerat cykelplanering i Stockholm är Martin Emanuel, forskare på KTH. Så här skriver han i sin avhandling Trafikslag på undantag 2012:
”Dagens cykelplanerare kämpar ännu med ett arv från 1950- och 1960-talen. Trots den uppvärdering cykeln fått i policydokument, möter den som vill skapa bättre förhållanden för cykeltrafiken stora svårigheter. Svenska cykelplanerare ondgör sig över låg medelstilldelning, dåligt utvecklade planeringsverktyg och cykelplaneringens svaga position inom den övergripande planeringen.”
Cykeltrafik är alltså inte något man tar på riktigt allvar i den övergripande planeringen när staden växer och byggs ut. Därmed ges cykeltrafiken inte grundläggande och goda förutsättningar i stadens trafiksystem. Vi är kvar i ett tillstånd där cyklister behandlas som leksakstrafikanter. Vi verkar i en frusen ideologi och kör på som vi gjort i decennier och cykel förblir ett trafikslag på undantag.
Ytterligare en forskare som studerat cykelplanering i Stockholm är Till Koglin, forskare på LTH. Han presenterade nyligen sin avhandling: Vélomobility A critical analysis of planning and space 2013. En avhandling som handlar om cykling i staden, mobilitet, planering och rum, och de maktrelationer som byggs in i stadsrummet eller som har skapat stadsrummet. Genom att studera cykling i Köpenhamn och Stockholm är avhandlingens ambition att visualisera orättvisor och maktförhållanden i staden. En del av arbetet har handlat om att intervjua politiker och planerare i Köpenhamn respektive Stockholm för att skapa en djupare förstålelse för hur de två städerna har planerats och hur planeringen sker idag. En stor skillnad som framträder i dessa intervjuer är:
”For example in Copenhagen all planners and politicians interviewed mentioned cycling as the most important part of transport in the city, and cycling was always viewed as positive. In Stockholm, on the other hand, when interviewing the transport planners they mentioned that transport is complicated, but few planners mentioned cycling without me bringing it up. During the interviews, bicycling was more a part of the greater transport system that does not need very much consideration. The exception was of course the bicycle planner XX who started to talk about cycling from the start. However, one planner explained that the transport system is complex and that the situation needs to be improved for all, which does not lead, I believe, to an improvement of the situation for bicyclists. It seems that in reality the priorities go to motorized traffic and public transport, when all modes of transport should be equally prioritized. In relation to Copenhagen, where the priority among politicians and planners alike is on bicycling, the effect is a better infrastructure for cyclists.
Till Koglin pekar också på en annan mycket viktig aspekt, nämligen den att en aktiv och prioriterad cykelpolitik leder till förändringar och förbättringar. Han pekar också på att en trafikpolitik som går ut på att alla trafikslag ska prioriteras gör det inte bättre för cykeltrafiken. Det ser vi tydliga bevis på i de fall jag tidigare redovisat i serien. Det är i grunden allt detta handlar om, ett val, en prioritering som inte görs för att förbättra för cykeltrafiken annat än på marginalen:
The politics of planning are also different between Copenhagen and Stockholm. As described I Chapter 7, the inhabitants of Copenhagen took the issue of cycling to the streets and protested in the 1970s for better bicycling infrastructure. Those protests ultimately resulted in a shift in politics towards better cycling conditions. This did not occur in Stockholm, and the focus of the politics of planning remained on motorized and public transport. First with the Stockholm Party and its policies in the late 1990s did cycling become an issue on the political agenda, much because of the Stockholm Party politician, Stella Fare. Her policies and those of the Stockholm Party have led to a focus on cycling also in Stockholm. That shows that political decisions are very important for dealing with a change of the transport system and people´s mobility. Furthermore, this shows also that the materialities of urban space can be changed, at least to a certain degree, by political actions.
Så här säger Till Koglin om sin forskning i en intervju i SVD:
Något som slog mig var att i Stockholm dröjde det länge innan man nämnde cyklismen när man talade om olika trafikprojekt. Personen som var cykelplanerare upplevde att han alltid kom in sist i projekten. I Köpenhamn utgick alla, oavsett vilken nivå i trafikplaneringskedjan man befann sig, i första hand från cykling. I Stockholm pratar man också gärna om att man prioriterar både cyklister, fotgängare och bilar. Men det är omöjligt, säger han.
Cyklister har egentligen mer gemensamt med bilister. I Stockholm måste cyklister på samma sätt som fotgängare stanna och gå av och trycka på en knapp för att få grönt ljus. Det skulle bilister aldrig acceptera. Det är inte heller lyckat att låta fotgängare och cyklister trängas på ganska små områden, säger Till Koglin.
Det är i skenet av dessa forskningsresultat som den moderata cykelpolitiken bör ses:
”Vi kan inte riva hus för att få fram mer cykelbanor, det kommer fortfarande att vara trångt att cykla i innerstaden.”
”Vi har ändå den innerstad vi har. Det finns inte mycket utrymmen att bygga bredare cykelvägar på. Många måste trängas. Det kräver att vi börjar visa varandra större hänsyn.”
Ulla Hamiltons (M) uttalanden får också stöd av sin partikamrat, infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M). Så här säger hon till TT:
Det bästa vore att ha separata cykelbanor överallt, där bilar och cyklister slipper mötas. Och där man dessutom kunde ha olika filer för dem som cyklar olika snabbt. Men det är trångt om utrymme i stora städer som Stockholm”
”Det skulle dessutom vara dyrt. Därför måste vi hitta olika lösningar på olika platser.”
Är detta en politik och uttalanden som lyfter fram och prioriterar cykeltrafiken, ger den bra förutsättningar i staden och på sikt når målet en cykelstad i världsklass? Något som klassas som dyrt och platskrävande..
Centralbron 6 körfält. Munkbroleden 4 körfält. Cykelbanan 2 – 2,5 m. Foto: Luca Mara
Vasagatan. En cykelbana som är för smal för att kunna cykla om på vilket leder till cykling i körbanan. Samtidigt 6 körfält för biltrafiken…
Vi har den stad vi har – det får inte plats
Andra delar i serien:
- Moderat cykelpolitik del 1
- Moderat cykelpolitik del 2
- Moderat cykelpolitik del 3
- Moderat cykelpolitik del 4
- Moderat cykelpolitik del 5
- Moderat cykelpolitik del 6
15 kommentarer
Utmärkt Krister!
Utalandet; ”Det skulle dessutom vara dyrt. Därför måste vi hitta olika lösningar på olika platser.” är märkligt. Det är tydligen ett problem att det är dyrt att skapa bra infrastruktur för cyklister. Däremot läggs hur mycket pengar som helst på stora projekt för både bil- och kollektivtrafik. Bara en bråkdel av dessa pengar skulle göra mycket för en bättre och säkrare cykeltrafik.
Cornelis, stort tack för de orden! Ja det är en bråkdel av vad andra investeringar kostar när det gäller transportinfrastruktur. Och samhällseknomiskt är vinsterna mycket stor för cykelinvesteringar.
Tack för en läsvärd serie. Spännande att få inblick i hur planering och byggande av stad och trafiksystem kan gå till samt hur illa det många gånger går när det gäller cykel. Ser man till den forskning du hänvisar till här i sista delen så är det ju skrämmande vilken låg status cykeln verkar ha i såväl politiken som förvaltningarna. Det är verkligen ingen som tar ansvar, ingen bryr sig, det blir lite som det blir. Bra om vi har tur, dåligt om vi har otur och otur verkar det vara gott om när det gäller cykel Något som vi aldrig ser för bil- eller kollektivtrafiken (?)
Joakim, tack! Ja ”otur” finns det gått om när det gäller cykelinfrastruktur. Samma mängd otur finns verkligen inte för bil- och kollektivtrafik…
Det känns som ingen bryr sig eller ens tänker när det gäller cykelbanor. En bit asfalt med en cykel på räknas som cykelbana oavsett hur dumt den är utformad. Det känns som om trafikplanerarna är tvingade att ta med en cykelbana så de hittar en överbliven asfalstsplätt och målar en cykel på den.
Korsningen Bogårdsvägen och Vinthundsvägen i Sköndal är ett annat exempel på ny cykelinfra som garanterat kommer leda till att någon hamnar på sjukhus. De som bygger det måste uppenbart se att det inte fungerar men det är helt enkelt ingen som bryr sig. De kan sätta upp en skylt som är helt fel och det är inga problem. Jag har cyklat i många länder och Sverige har väst Europas lägsta ambition.
André, man kan verkligen få känslan att kompetens, omtanke och hänsyn när det gäller cykelinfrastruktur lyset med sin frånvaro. Problemet är större än några trafikplanerare i dessa fall. De gör många gånger vad de kan men har ett uselt utgångsläge, de får inte den yta som behövs för att skapa god cykelinfrastruktur, annat prioriteras högre.
Tack för tipset om Bogårdsvägen, det måste jag kolla upp.
Tack för en utmärkt bloggserie från verkligheten på trafikkontoret!
Jag måste faktiskt säga det: när jag cyklar på cykelbanorna och läser hur det går till på trafikkontoret så verkar det som att svenska trafikplanerare fattar trögt.
Erik, tack men jag får samtidigt be om ursäkt för att jag uppenbarligen varit otydlig. Detta är mycket större och komplexare än att det handlar om några trafikplanerare. Det är mängder av olika yrkesgrupper/kompetenser inblandade och det är också i allra högsta grad politik. Att påstå att det enbart är trafikplanerare som bär skulden är helt fel, de får många gånger förutsättningar och villkor som är mycket svåra att göra något bra med.
En klok utgångspunkt vid trafikplanering/nyanläggning vore väl att man först planerar och ger utrymme för de mest miljövänliga, hälsosamma och samhällsekonomiskt lönsamma trafikslagen.
Alltså antagligen i ordningen gång/cykel, kollektivtrafik, och sist biltrafik.
Nu är det ju tvärtom.
Blir det bara utrymme för en bilfil så blir det bara det. Måste den användas för bussar och varutransporter så får man begränsa personbilstrafiken där på olika sätt.
Björn, tycker jag låter som ett bra utgångsläge. Tyvärr är vi ju fast i frusen ideologi vad gäller transportsystemet så det kommer nog ta många år, svett och möda innan vi är där. Men jag tror vi kommer dit! 🙂
Krister, det är jag som är otydlig. Jag menade trafikplanerare i vid bemärkelse, där politikerna i trafiknämnden har det högsta ansvaret men där resultatet påverkas av alla som är inblandade, alltså även hela trafikkontoret och deras entreprenörer. Finns det någon term som inbegriper alla kategorier av inblandade?
Cyklister betraktas ofta som leksakstrafikanter. Såhär år 2013 kan jag tycka att det är lekstuga bland trafikplanerare i vid bemärkelse. Som jag förstår är det flera yrkescykeltrafikplanerare som har lämnat trafikkontoren just för att de inte är nöjda med resultaten. Det vore fint om det kunde tas som en väckarklocka.
Erik, ”Stadsbyggare”? Inblandade är arkitekter, landskapsarkitekter, exploateringsingenjörer, trafikplanerare, div. projektledare, konstruktörer mfl. Det är också ofta flera förvaltningar inblandade samt deras resp. politiska nämnder som sätter ramarna och fattar de avgörande besluten. Exempelvis Stadsbyggnadskontor, Exploateringskontor och Trafikkontor. Och här ska då allt kokas ner till rimliga och vettiga kompromisser. Där ser vi då att resultatet ofta blir att cykeltrafiken får stryka på foten och att annat värderas högre, är viktigare.
Båda forskarna Martin Emanuel och Till Koglin fångar och sammanfattar det så väl.
Nu har jag äntligen läst hela serien. Jag kunde inte drömma om att de strukturella problemen är så omfattande där inte ens befintliga handböcker och trafikplaner följs. Jag kunde inte heller drömma om hur ansvariga politiker använder dubbla agendor. Att dels i debattartiklar vilja förbättra cykelinfrastruktur, men i verkligheten skära ner på cykelinfrastruktur.
Två frågor: denna serie borde få genomslag i media, har det hänt något där?
Hur ser det ut hos den politiska oppositionen, jag ser ingen från oppositionen i Stockholm i sociala medier som lyfter de missförhållanden du beskriver. Vilka finns i oppositionen som är aktiva i cykelfrågor?
Jon, tycker vi ser att ord och handling inte riktigt går ihop när det gäller moderat cykelpolitik. Dessvärre är det ju inte bara vid exploateringsprojekt det går lite illa. Se cykelbanorna utmed Nynäsvägen som Cyklistbloggen nyligen recenserade, ytterligare ett exempel på stora brister i cykelinfrastrukturen och där avvikelser från handböcker är påtaglig.
Dina frågor:
1, ser inget genomslag i media
2, S lyser med sin frånvaro ang. cykel, tämligen vanligt om vi blickar tillbaka i tiden. MP och V forma och profilera sin cykelpolitik som självklart vill mer och fortare än majoriteten. Det är ju lätt att komma med dessa löften när man är i opposition…
Jag skrev lite om detta tidigare i år: http://www.bicycling.se/blogs/kristerisaksson/nu-star-dom-pa-ko.htm
Jag gör lite improviserad kampanj riktad till politisk opposition på twitter nu, och i FB cyklistbubblan. Kanske fler läsare kan haka på. med utgångspunkt denna serie om moderaternas cykelpolitik i Stockholm.