Jag har några cyklar. Fina cyklar tycker jag. En gruscykel som är en fröjd att trampa fram på i lite mer utmanade terräng så som grusvägar och stigar.
Sen en pendlare som är suverän att cykla året runt med. Rolig och praktisk att cykla på.
Landsvägscykeln är ju en dröm när man på asfalt vill försöka cykla så fort man klarar av och att komma långt. Lätt, kvick och styv.
Min vikcykel är perfekt att kombinera längre resor med. Att ta med sig på tåg och kollektivtrafiken. Helaresan-konceptet fullbordat så att säga.
Sen har vi lastcykeln och dess släp – en laståsna utan like.
Men frågan är om inte denna cykel är den mest ”värdefulla”?
Den har funnits vid min sida i många år, och är alltid redo. Av alla cyklar jag har så är det den som får minst omsorg och kärlek, knappt ingen alls. Den är min dagliga slitvarg som jag kanske borde vårda lite mer. Men den verkar inte ta illa upp utan den bara rullar på – i ur och skur, året runt.
Praktisk och mycket skön att glida fram på med sina breda och stora ballongdäck. Till affären, till skolan, till puben, till träningen, till paketutlämningen, till fiskeutflykten. Till alla dessa korta vardagsturer som görs i livet.
Med sin höga ålder är den ju heller inte så värdefull men jag skulle gråta blod om den blev stulen. Att min gamla trotjänare inte skulle finnas där är ingen angenäm tanke.
Cykla fint därute!
