Midnight Sun Randonnée – en 120 mil lång odyssé genom skog och över fjäll

Midnight Sun Randonnée är en 120 mil lång resa som slingrar sig genom Västerbottens inland, upp i fjällvärlden, över norska gränsen till Mo i Rana – och tillbaka igen. En rundtur mellan två länder, flera årstider och lika många sinnesstämningar.

Prolog:
Umeå badar i ljus och en underbar sommarvärme som är sådär precis lagom för cykling. Om lite mer än ett dygn går starten på fjärde upplagan av Midnight Sun Randonnée. Några av oss som ska köra ger oss dagen innan ut på en gemensam fikarunda upp till Tavelsjö. Det är ett udda gäng med cyklister från världens alla hörn, ett ålderspann från 25 till närmare 70 och en lika brokig skara av cyklar och utrustning. Stämningen är förväntansfull och social men även lite smått nervös. Några här har gjort detta flera gånger innan, dels MSR men även mer kända lopp som Paris Brest Paris, eller Sverigetempot. Några av oss, inklusive jag och Sara är helt gröna på det här med ett regelrätt randonnée eller brevet som det även kallas.

Brevet
Lite kort kan man säga att ett brevet går ut på att längs en utstakad rutt, ta sig från från A till B eller en loop inom en viss tidsram. I detta fall är målet satt till max 91 timmar för den 1213 kilometer långa banan. Det är alltså mer än en Vätternrunda per dygn. Undantaget ett visst antal checkpoints där det bjuds på mat och sovmöjligheter är tanken att man ska klara loppet utan support. Cykel och utrustning är valfritt. Läs mer här

Lugnet före avfärd, några vilar in i det sista, andra passar på att äta lite, sa en kopp kaffe, eller pilla med packningen.

In i den ljusa, blöta natten
Temperaturen sjönk för varje minut vi närmade oss start, molnen gjorde allt för att dimra ljuset i den annars ljusa sommarnatten. Trogen sitt namn gick starten på söndag kväll en timme innan midnatt. Vi var ett femtiotal cyklister som till slut rullade ut från Umeå. Vi skulle varit närmare 80. Gårdagens finsommarväder var dock lika borta som ett par tanlines i oktober och prognoserna hade inte ljugit: ett lågtryck låg parkerat över Norrland, och skulle så förbli. 120 mil där närmare 90% av tiden skulle behöva köras i regn räckte för att avskräcka även de mest erfarna randonneurerna redan innan start. Vi hade en plan där tanken var att vi skulle cykla så långt det gick under de luckor av uppehåll som bjöds, eller hinna torka upp mellan skurarna. Vi ville inte heller utmana ödet i ett sömlöst maraton utan sova ut ordentligt på tre utvalda checkpoints. Distansen var inget som skrämde mig, allt handlade ju bara om tid, eller?

Vi rullar ut i en natt som mest påminde om skymning, låga moln varslade tvelöst om regn. Rutten följer den vackra Blå Vägen som går längs Umeälven. Några timmar efter start rullar vi in på första checkpointen, välkända Granö Beckasin. För att inte fastna gör vi stoppet kort, ett toabesök, lite kaffe och en energiboll, sen vidare ut vad som mest gick att likna vid en subtil soluppgång inkilad mellan molen. Förutom en skur eller två rullar allt på bra, vi håller medvetet en lugnare takt, det är bara en dålig ide att bränna ut sig tidigt när man ska trampa distanser som dessa.

Det märktes tidigt att man lite hårddraget kunde dela upp deltagarna i två fack, de som ville prata och vara sociala, och de som ville gå mer in in i sig själva och sitt trampande, att i ensamhet möta vinden, asfalten och skogen. Att omfamna det meditativa i det långsamt monotona.
Vägarna här är som gjorda för det, långa, raka och så gott som helt bilfria, i synnerhet vid denna tid på dygnet. Mil efter mil genom skog har en smått hypnotiserade effekt.

Nästa checkpoint är Lycksele och här har många stannat upp för lite frukost och en längre paus. Men vi gör även detta stopp ganska kort och tar snart sikte på Vilhelmina. Här lämnar man blå vägen och vrider av mer västerut. Genom ändlösa skogar och förbi ett pärlband av vattendrag.

Vi fortsätter vara förskonade från det värsta regnet, men den blöta asfalten vittnar om annat så vi har nog mest bara tur. Snart hinner vi ifatt alla dropparna och efter närmare 12 timmar i sadeln blir regnet ett ofrånkomligt faktum som tilltar för varje tramptag. Väl framme i Vilhelmina hade molnen bestämt sig för att rasa ner till marknivå i samspel med allt färre grader på termometern.

Vi tog en längre paus, torkade våra blöta prylar i bastun på checkpointen hotell Vilhelmina, vilade, växlade några ord med de andra. Flera av deltagarna valde här att ge upp, de var redan genomblöta och nedkylda och hade fortfarande 96 mil kvar. En efter en gav sig de andra hjältarna av i ösregnet vidare mot Norge.

Plan B
Efter fyra timmar stängde någon av kranen i skyn och vi samlade ihop oss för att rulla vidare. Men här fick även våra planer två rejäla törnar. Sara upptäckte att hon hade dragit på sig ett skav som hade varit direkt osunt att cykla vidare med och även om jag fortfarande skulle klara loppet inom tidsramen, skulle jag aldrig hinna till alla checkpoints inom utsatt tid. Men jag var ju här inte bara som deltagare utan även som journalist och fotograf så vi fick gå över till en plan b som innehöll assistans av en följebil som hade stått standby. Sara bänkade sig i bilen medans jag fortsatte trampa vidare mot Kittelfjäll, målet nu var att få cyklat så mycket det gick i den svenska delen av loppet och ta tempen och bilder på så många deltagare som möjligt.

Även om jag drogs med vissa känslor av uppgivenhet kunde jag nu även slappa av mer i upplevelsen och på ett annat sätt ta in landskapet. Ett landskap och vägar som nu lägligt nog bjöd på något jag aldrig upplevt i Sverige. Mil efter mil på breda bilfria vägar, jag kunde alltså räkna timmar mellan passerande bilar och sen kom de, vyerna. Eller ja det ska väl sägas att de skymdes mellan en del moln och dimma, men vägen mot Kittelfjäll är tveklöst något av det vackraste jag trampat på i Sverige. En symfoni av fjäll, berg, skog och sjöar. Då jag fortfarande bar all min egna packning fick jag nån idé om att det var som en form av fjällvandring med landsvägscykel. Samma landskap, samma luft, samma meditativa tempo, samma omväxlande väder.

Kittelfjäll
Efter nästan ett dygn sen starten i Umeå rullade jag 37 mil och 3000 höjdmeter senare in i Kittelfjäll. Jag hade bara passerat en deltagare på vägen hit från Vilhelmina, de andra låg och sov eller hade redan gett sig av vidare mot Norge. Jag trodde att 37 mil var en bra distans för första dagen, men de som vet bättre siktade på 47 eller 60 mil. Det är ett särskilt virke i dessa randomänniskor. Jag lärde mig senare att de deltagare som till slut tog sig i mål antingen i princip inte sovit något alls, utan blott vilat korta stunder mellan långsamt trampande, eller kört väldigt långa sträckor mellan pauser med kortare sömn.

Trots den längsta distansen och längsta dagen i sadeln någonsin kändes för egen del än så länge kroppen kanon och all utrustning funkade prima, så långt fick alltså planeringen och förberedelsen ett MVG. Sämre var det med huvudet för nu hade jag varit vaken i närmare 36 timmar, och det kändes. Lyx då att ha en partner, Sara, som styrt upp både mat och vettig sovplats för natten.

I gränslandet
Efter en natt med gott om sömn vaknade vi till ett kylslaget uppehåll, men det var ändå ett uppehåll så jag gränslade min kolfiberhäst och tänkte att jag ändå ville trampa så långt vår nya tidsplan och vädret höll sig inom rimliga gränser. Vyerna är fortsatt generösa och blir allt mer dramatiska ju mer man närmar sig Norge. På andra sidan gränsen blir vägen direkt snäppet smalare, men här var det egentligen bara en lång nedförsbacke (nåja)ner till Hattfjelldal, väl framme hade som beräknat chekpointen stängt och regnet anlänt. Lunchen bestod därför av årets tveklöst dyraste pizza innan jag slog följe de andra i bilen för en fortsatt färd till Mo i Rana.

Mot Polcirkeln
Efter Mo i Rana går rutten upp mot polcirkeln där det dagen till ära bjöds på vinterkänsla med temperaturer som blott gick strax över nollan. Kargt, kalt och kallt, men en ytterlighet som hör till en resa som tar en så här långt norrut.

Ikapp
Det var först när vi närmade oss Arjeplog vi började hinna ikapp alla dem som valt att trampa vidare. Ett fält som hade glesats ut rejält för närmre hälften av deltagarna hade nu valt att kasta in handduken. Även om de flesta var påtagligt påverkade av den hårda utmaningen var de som höll sig kvar vid förvånansvärt gott mod. Ibland är väl distansen av en Vätternrundan trots allt en sluttamp.

Sol efter Sorsele
Sorsele var för många, och för oss, den sista vilan innan sista rycket in mot målet i Umeå. Efter Åmsele slog vi följe med några av deltagarna de sista 10 milen tillbaka mot Umeå. Här bytte resan skepnad. Regnet var borta, vinden lätt, solen sken. Vi cyklade på torra vägar för första gången sen start. Sinnet lättade och samtalen blev fler.

Porträtt på några av deltagarna på MSR 2025, tagna i Arjeplog och Sorsele

Cyklarna, samma mångfald som deltagarna – Kolfiber, stål och singelspeed, på MSR hittar man både det ena och det andra

Ingen resa till Västerbotten utan palt, och det var precis det som bjöds vid sista loppets allra sista checkpoint i Åmsele.

Tillbaka i Umeå
När vi till slut rullade in i Umeå var det utan målportal och applåder. Midnight Sun Randonnée är inte ett lopp som handlar om tider, placeringar eller prestige. Det handlar om något större. Om att genomleva något som få, om ens en själv, förstår. Om att dela en ensamhet eller en tyst gemenskap, om att forma minnen genom skogar, fjäll och väder.

Midnight Sun Randonnée 2025 blev inte alls som vi hade tänkt. Det blev både mer och mindre. Ett minne inbäddat i regndis, fjällvind och midnattssol. Blötare, hårdare, kallare och kortare, själv kom jag ungefär halvvägs.

Vad är annars vitsen med att cykla 120 mil i regn och vind, genom fjäll och skog, över gränser och under evigt dagsljus? Kanske är det just det: att testa sina egna gränser. Att möta äventyret, landskapet och sig själv på samma gång. Att förstå att vissa resor inte mäts i kilometer och timmar – utan i intryck och minnen.

Epilog:
Efter en natts välbehövlig sömn åkte vi ute till Norrmjöle Bygdegård för ett minst sagt traditionsenligt midsommarfirande, ja med spelmän, midsommarstång, små grodorna och allt som hör till. På nått sätt var vi tillbaka där allt började på fikaturen innan loppet, i en känsla av gemenskap. Jag frågade flera deltagare vad som var den största behållningen och svaret var just det, gemenskapen, dels mellan deltagarna men även med alla funktionärer och andra som var med och skapade Midnight Sun Randonée 2025. Och landskapet då, regnet, de hade många redan glömt bort.

Ett blygsamt förslag
Midnigt Sun Randonnée kan absolut köras som ett lopp enligt konstens alla regler , anmälan till 2026 års lopp öppnar den 1 oktober. Men för den som vill ha kvar kakan och ändå äta upp den så går den även att köra som ett långt bikepackingäventyr på fem till sju dagar. Just det är vi väldigt sugna på att själv få köra som helhet nån gång i framtiden.

Utrustningen

Baksidan av loppet, en samling sadlar som både fascinerade och förbryllade

Vårt deltagande i MSR 2025 möjliggjordes genom samarbete med Västerbotten Sweden