Vi har alla varit där, i ett sammanhang där samtalen liksom aldrig tar fart, kanske är det lite trött i personalrummet eller så är stämningen på festen så där lite allmänt avslagen. Då har jag ett litet blygsamt förslag på hur du kan ta ansvar för att samtalen ska flöda. Se till att på något vis smyga in den lilla frasen ”Jag är cyklist”.
Efter att ni har avhandlat frågan om hur många gånger du cyklat runt Vättern eller varför du rakar benen – och trots två timmars funderande inte riktigt kan förklara varför – kan ni röra er vidare till dessa väl valda ämnen. En samling med fem mycket udda saker vi cyklister älskar, som ingen annan, med all rimlighet, förstår … alls. Vi kan kalla den för ”Daniels snackelista”.
Tanlines När alla andra vill ha en så jämn och fin solbränna som möjligt tänker cyklisten helt tvärtom. Här är det så bruna ben och så vita skinkor som möjligt som gäller. Laserskarpa ”tanlines” blir till klickraketer på alla cyklisters Instagramkonton. Dessa vårdas därför med en precision så hög att du på allvar överväger att bära bibs på stranden, allt för att inte riskera din hårt förvärvade cykelbränna. Du känner nästan förakt för den jämnt brunbrända nakenbadaren. Lättja är en dödssynd tänker du.
Smärta Cyklisters närmast masochistiska längtan efter smärta får även den mest mediokra amatörcyklist att framstå som en proffsfakir. Det är nog bara en tidsfråga innan någon smart PR-person släpper mjölksyra på burk.
Backar Ett av många icke-cyklisters argument för att inte cykla är just backarna – det är jobbigt och man blir svettig. Vadå tänker du, det är ju det man vill bli! Samtidig är det få, om ens någon, som kan förklara denna faiblesse för att jobba emot gravitationen. Ja, förutom att det är så kul när det sen går utför då.
Cyklisters närmast masochistiska längtan efter smärta får även den mest mediokra amatörcyklist att framstå som en proffsfakir.
Gels Ingen vettigt funtad vuxen människa skulle få för sig att stoppa i sig innehållet från de där små miniflaskorna med flytande godis som kidsen sörplar i sig. ”Livsfarlig kembomb” tänker icke-cyklisten. Men kalla det för ”sportgel”, ge det colasmak och höj priset med 4 000 procent så står cyklisterna i kö.
Lera Att tvångsmässigt hoppa i varenda vattenpöl man ser är ett beteende de flesta lämnade bakom sig någonstans i treårsåldern. Men det gjorde inte stigcyklisten, som tänker att en smutsig cykel är en lycklig cykel och därför siktar in sig på varenda lerig pöl med samma nyfikenhet som just en trotsig treåring. Det sanna skälet till att vi njuter av att lera ner oss beror dessvärre högst troligt på att vi har bränt alla stålar på kolfiber och därför inte har råd att åka till ett riktigt spa.
Ingen kommer kanske att förstå oss – inte ens vi själva – men lika kul har vi för det.
