Är ett rimligt krav att man som cyklande ska kunna mötas på en dubbelriktad cykelbana? Är det så att säga en grundläggande funktion som en dubbelriktad cykelbana ska uppfylla – tillräckligt bred för säkra och trygga möten. Det finns dom som tycker att detta inte behövs, som till exempel Transportstyrelsen, Region Stockholm och flera av landets väghållare.
Så då har vi massor av detta, en separerad dubbelriktad cykelbana – så smal att möten på cykelbanan är omöjliga. Om man vill faktiskt cykla, och inte gå, dvs leda cykeln, så tvingas man använda gångbanan för att mötet ska kunna ske på ett säkert sätt. Precis som gående väljer att använda cykelbanan, när de upplever att gångbanan är för smal.
Lägg sedan till den usla sikten – kurva, krön och växtlighet. Sådana här cykelbanor är inget undantag, något ovanligt. De finns över hela landet – dubbelriktade cykelbanor som är för smala för att mötas på.
Så vad gör då de flesta när de får möten på dessa underdimensionerade cykelbanor? De flesta cyklar ut på gångbanan – om det inte är gående där. Vilket man ju inte får. Säger vän av ordning. Alternativet vid möten vore ju att stanna, kliva av cykeln och sen leda den på gångbanan under mötet. Och sen tillbaka till cykelbanan och cykla vidare. Andra förslag som dyker upp från de med dålig kunskap om cykeltrafik är att bromsa in till låg fart och tråckla sig förbi varandra – båda kvar på cykelbanan – då går det minsann att mötas. Så får minsann bilister göra om det är trångt brukar tillägget vara.
Ett sådant förslag kommer ju från någon som saknar såväl kunskap som insikt om cykeln – ett balansfordon som har den egenskapen att ju saktare man cyklar desto ostadigare och vingligare blir den för de flesta. Så då behöver man än större vingelutrymme. Så det förslaget gränsar ju till ren idioti. Och det är bland annat därför du ser att de allra flesta inte gör så vid möten, för de kan sitt fordon och kan cykla. Därför cyklar de i stället ut på gångbanan. Flertalet av dessa idiotiska förslag till ”lösningar” går ju egentligen ut på att cyklande inte längre ska vara just cyklande – de ska iklädda sig en helt annan roll.
När vi dimensionerar gator och vägar är ofta ett minimikrav att en personbil och lastbil/buss ska kunna mötas på dessa. Sedan ökar bredden vid större flöden, gatans/vägens betydelse i trafiksystemet och högre hastighetsbegränsningar. Och ja, det finns undantag så som små villagator, små bostadsgator, gångfartsgator, små landsvägar och grusvägar på landet och så vidare – alla lågtrafikerade och dessa utgör ju en mindre del av landets gator och vägar – särskilt i tätorter. Vill man fokusera på dessa och jämföra med centrala cykelbanor i städer och tätorter har man missat poängen helt och hållet. Man har också missat att landets regering och massor av kommuner och regioner har som mål att öka cyklingen, att göra den attraktiv och säkrare. Men det finns alltid de som letar undantagen och snyftar om att andra trafikslag har det minsann likadant.
En studie från Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI) slår fast att 2,5 meters bredd är ett utgångsläge för en dubbelriktad cykelbana. Möten och omcykling fungerar då. Då fungerar också drift och underhåll av cykelbanan – det går så att säga att sköta om den, hålla den ren, snöröja den. Allt det där som spelar roll – om man ska kunna använda cykelbanan. Dock, om vi önskar att det ska kunna ske funktionella och säkra möten mellan en lastcykel och vanlig cykel krävs en minsta bredd på cykelbanan på 2,9 meter. Ska två lastcyklar mötas behöver cykelbanan vara 3,5 meter bred.
I den regionala cykelplanen för Region Stockholm kan vi läsa detta om bredd och funktion för en cykelbana:
”Vid låga gångflöden kan gångbana användas som omkörningsfil vilket innebär att det totala utrymmesbehovet för gång- och cykelbana kan minskas (se följande tabell).
Detta förutsätter dock att separeringen mellan cykelbana och gångbana tillåter en enkel passage, det vill säga att den utgörs av målad linje, gatsten eller ränndal utan kanter eller höjdskillnader.”
”… kan gångbana användas…”
Denna mening är minst sagt häpnadsväckande. På en separerad gång- och cykelbana ska man alltså cykla på… gångbanan. För att klara möten eller omcykling. Då behöver man inte bygga tillräckligt breda cykelbanor. Detta enligt planupprättaren Region Stockholm. Svart på vitt – något som alltså är förbjudet, att cykla på gångbanan – är alltså Region Stockholms lösning på för smala cykelbanor.
Tänk om vi löste bil- eller kollektivtrafikens behov på detta sätt. Aj då, vi inte kan göra tillräckligt breda körbanor eller busskörfält. Men hej, vi har en lösning: kör på gångbanan!
Tittar vi ut i verkligheten så ser vi ju att det är inte enbart Region Stockholm som resonerar så när det kommer till cykel. Det gör en rad väghållare också – och inte bara i sina planer, utan också i verkligheten. För att det överhuvudtaget ska fungera att cykla tvingas man vid möten cykla på – gångbanan.
Sen har vi detta faktum: smala cykelbanor är mer olycksdrabbade än de som är bredare
Av den enkla anledningen att marginalerna för människors felagerande eller misstag är helt enkelt för små – det är inte en säker, trygg och välfungerande trafikmiljö för de som cyklar. Något Transportstyrelsen redovisade så sent som 2024 i sitt förslag till minimimått för cykelbanor. Inte bara trafiksäkerheten är sämre på dessa cykelbanor, även framkomligheten och tryggheten påverkas negativt. Det är också på grund av dessa faktorer som man i Nederländerna nyligen ökade breddkraven på cykelbanor – de ska vara säkra, funktionella, trygga och attraktiva. Breddkrav som redan i utgångsläget vida översteg cykelbanors bred i Sverige.
Så fullständigt medvetet har väghållarna i vårt land gjort en utformning av cykelbanan som leder till regelbrott, och sämre trafiksäkerhet. För att inte tala om irritation och konflikter mellan cyklande och gående – och det ständiga ”dom cyklar på gångbanan”. Dålig och undermålig cykelinfrastruktur får inte bara negativa konsekvenser för de som cyklar, det leder till dåliga förhållanden för gående. Tack så mycket landets väghållare för ert bidrag till detta.
Så vad är då lösningen på detta? Först och främst, har man inte ytan för en funktionell, säker och separerad cykelbana ska man inte inrätta en sådan. Då är det en gemensam gc-bana som gäller. Det andra är ju att tillskapa den ytan som behövs – så som vi gör när vi utformar och bygger gator och vägar. Och den som säger att ytan inte finns har inte lärt sig att prioritera samt utforma en vettig trafikmiljö – för alla.
Sen har vi det omvända exemplet – en usel lösning för gående leder till usla förhållanden för cykeltrafiken. Här säger ju regelverket att finns gångbana så ska man gå där, och inte på cykelbanan. Men vi är människor, och erbjuds vi usla lösningar och utformningar tar vi saken i egna händer och löser det själva. Jag har full förståelse och respekterar att man går på cykelbanan när utformningen är som den är på denna och andra platser.
Vi har ett stort GC-träsk i vårt land, där gående och cyklande klumpas ihop på alla möjliga och omöjliga sätt. För vem är det bra?
