Så måste det kännas för en fågel att flyga. Vinden som väcktes av luftmotståndet och farten, den obeskrivliga frihetskänslan.
Staden kändes fortfarande främmande och okänd. Men nu, när han red fram på velocipeden, föreföll den inte skrämmande längre, bara lockande och fylld av löften. Han var fri och välkommen, kunde fara vart han ville, se allt som han förut inte fått se.
Citaten kommer från författaren Per Anders Fogelströms roman Mödrar och Söner (1991) som beskriver hur den nya cykeln (velocipeden) tas i bruk av de unga postanställda. Året är 1903.
Brevlådetömmarna utgjorde en ny tids förtrupp och tycktes ha hamnat lite utanför systemet. Sedan mitten av 1890-talet kunde de omtalas som hjulberidna. De gick inte till fots, som deras föregångare hade gjort, utan for omkring på sina velocipeder. Dessa åkdon ansågs vara alltför riskabla och vingliga för äldre män och de förutvarande lådtömmarna, som vandrat runt staden med sina väldiga och tunga väskor, hade fått övergå till andra uppgifter.
Nu bestod kåren av idel unga män som red omkring på sina pedalmaskiner. De gamla höghjulingarna, ”kängurur” kallades de, som drivit fram pedalerna på de höga framhjulen, hade ersatts av kedjedrivna konstruktioner med metallram mellan de lika stora hjulen, de kompakta ringarna bytts ut mot uppblåsbara.
