Svensk fjällcykling har länge varit synonymt med stigcykling. Men även om det är finfint på alla sätt och vis har vi länge varit nyfikna på hur det ser ut på den lite mer grusiga cykelfronten. Med Tänndalen som bas hittade vi i somras några av de finaste grusupplevelserna som Sverige har att bjuda på.
Blicken hos mannen på en av cykelbutikerna där jag stannat till i jakt på några droppar olja döljer ingen misstänksamhet, han fattar inte vad vi håller på med.
”Gravel? Här uppe cyklar vi bara mountainbike på stig.”
Jag tänker att han antingen bara är konservativ eller att vi har helt fel – att ge sig ut på graveläventyr i fjällen kanske faktiskt är ett döfött projekt. Samtidigt har jag redan hunnit förundrats över hur galet bra det är med just en grushoj här. Om man håller cyklingen i fjällcykelparkerna åt sidan lämpar sig många av MTB-lederna som knyter ihop alla orter här uppe faktiskt väldigt bra för just en gravelhoj. De är sällan så värst tekniska och utgörs ofta av just grusvägar eller breda fjällstigar eller fyrhjulingsspår.
Målet för dagen är Mittåkläppen, och vi hoppas på att kunna fylla på med energi i form av våfflor vid Djupdalsvallen. Då vi vill cykla så lite asfalt som möjligt tar vi oss över fjället via Vivallsvägen som tar oss mellan Funäsdalen och Bruksvallarna. Grusvägar blandat med smala lättåkta singeltracks gör även denna passage till en perfekt arena för gravelhojarna. Än har jag inte saknat min stigcykel för en sekund, och jag saknar den ännu mindre när vi kommer till Mittåkläppsvägen som egentligen är en lång grusvägsklättring upp på fjället.
Efter en kort och närmast obligatorisk avstickare förbi de gamla fäbodvallarna och ner på Viteggen vänder vi tillbaka för att hinna till vårt efterlängtade våffelstopp – som vi såklart missar. Det visar sig att det inte är öppet på måndagar. Våra medhavda energikakor ter sig helt plötsligt torrare än någonsin.
Grusvägar blandat med smala lättåkta singeltracks gör även denna passage till en perfekt arena för gravelhojarna. Än har jag inte saknat min stigcykel för en sekund
Vägen tillbaka till Tänndalen blandas upp med några sträckor med asfalt, något som hade varit ganska urtrist på en heldämpad mountainbike. Men med gravelhojarna kan vi i stället mata på och njuta av även denna del av färden. Ett – noll till grushojarna denna första dag på fjället.
Dag två ska vi besöka en plats som faktiskt har gått mig förbi, men på Flatruet hittar man Sveriges högst belägna landsväg. Den tar en mellan Mittådalen och Ljungdalen och når som högst 975 meter över havet – en spikrak grusväg som tar en rakt upp på och över kalfjället.
Man kan starta en lagom lång och bra runda via denna väldigt speciella plats i Funäsdalen. Men då vi är nyfikna på att göra en avstickare över fjället tar vi det säkra före det osäkra och startar i Mittådalen. I sann gravelanda ska vi ut på upptäcktsfärd och vi har ingen aning om hur lång vår dag kan bli.
Vädret är dramatiskt, regnet hänger i luften, molnen är delvis helt svarta, grusvägen känns rå och i fjärran skymtar blåa kalla fjäll. Det låter kanske som en plats man absolut inte vill vara på, än mindre cykla på. Skulle vädret slå om till det ännu sämre är detta ingen plats som kommer bjuda på njutbar cykling – vägen stängs till och med av vid allt för dåligt väder. Samtidigt är känslan helt annorlunda. Det ligger något vackert och stillsamt över denna dramatiska och vilda ödslighet, kanske är det känslan av rymd och evighet.
Från högsta punkten, som mest är en skylt och en parkeringsplats för husbilsturister, kommer man åt en inte helt glasklar vandringsled som vi hoppas ska ta oss österut över kalfjället. Den ska rent hypotetiskt kunna ta oss hela vägen ner till Osvallen. Efter att ha navigerat oss förbi en labyrint av fyrhjulingsspår hittar vi rätt – bara för att snart hamna på en lagom blöt myr.
Även om vi får kapitulera och gå några korta sträckor med cyklarna är stigen högst cykelbar. Att cykla på gravelhojar över kalfjällens smala stigar och myrar, över bäckar och stenar och med ett lätt regn i luften ger oss en väldigt speciell känsla av äventyr. För det här är något nytt och för oss outforskat, det ligger en dos av spänning och äventyr i upplevelsen.
Efter att ha navigerat oss förbi en labyrint av fyrhjulingsspår hittar vi rätt – bara för att snart hamna på en lagom blöt myr
Efter att ha bråkat oss igenom ett parti där fjällbjörkarna tagit över en stor del av stigen hittar vi till slut fram till fäbodvallarna ovanför Osvall innan vi rullar in på lunch hos Restaurangen i Ljungdalen. Jo, den heter så, i bestämd form singular. Utifrån ser det ut som ännu ett sunkigt lunchhak på landsbygden, men maten här visar sig vara värdig ett besök i sig. En överraskning som sätter ännu en guldkant på denna minnesvärda cykelrunda.
Men hur god pizzan än var så ligger den som en liten bromskloss i min mage när resan tillbaka upp på Flatruet börjar med en fyra kilometer lång klättring. Samtidigt är det långt i från brant och snart är vi uppe på toppen igen.
Just i dag, en tisdag i mitten på augusti, är bilarna och husbilarna lätträknade här. Vi ser inte till några andra cyklister och kikar man på Strava är de få. Men att cykla grus här är absolut inte ett dödfött projekt – tvärtom hittar man här några av de vackraste och mest speciella vägar man kan cykla på i Sverige. Två – noll till grushojarna även denna dag på fjället. Och då finns det ändå så mycket mer kvar att utforska.
