Vi människor söker oss ofta till ytterligheter, och vi cyklister gör det kanske lite extra mycket. Den längsta eller brantaste backen, den högsta farten, det längsta loppet, det som tröttade ut oss mest, den största utmaningen. Jag sällar mig absolut till kåren. Få saker har ger ett sådant rus senaste som att plocka ett prestigefullt KOM eller vässa maxhastigheten.
Men alla berg som bestigs kan inte heta Mount Everest. På tal om Everest, hur kommer det sig att #everesting, det vill säga att cykla 8 848 höjdmeter i ett sträck är en grej, men inte #kebnekaising? 2 096 höjdmeter i ett platt land som Sverige är ingen dålig dagsutmaning direkt.
Nu var det ett stickspår men att cykla handlar så mycket om att vara, i alla fall för mig. Att bli medveten om sin omgivning som den är där och då. Eller i alla fall försöka hitta det man har, där man faktiskt är, i stunden. Kanske är vädret inte det bästa, kanske är vyerna inte de mest episka. Men var man än är och vad man än gör så är man på väg – och i jakten på ytterlig- heter kan det vara lätt att glömma att resan, själva trampandet, faktiskt kan vara målet. Att mellanrummet, transportsträckorna och mellanmjölken, ibland kan leda till stunder av lycka och njutning.
Om inte det så i alla fall en rörelse där insikter och tankar får ta plats. Att det finns något meditativt i det monotona. Att det högsta berget inte alltid är det största. Så vi ses på ditt närmsta Kebnekaise i vår – någonstans i mellanmjölkens förlovade land.
Omslagsbild av Johan Linhart under en väldigt fin grusrunda i trakterna kring Jonsered, en bra plats för den som vill samla höjdmeter.
