Nu är det dags för en gästbloggare på bloggen! Katja Kircher, forskare på Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI). Stort tack Katja att du vill skriva på bloggen! Så här presenterar sig Katja själv:
För över 20 år sedan flyttade jag till Sverige och har sedan dess forskat om trafikantbeteende vid VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, i Linköping. Det är väldigt förmånligt att få bidra till uppbyggnad av kunskap, speciellt om jag är involverad i projekt som handlar om hållbar transport och aktivt resande. Utöver det har jag ett gäng cyklar hemma som jag försöker fördela min tid rättvis emellan, även om det också förekommer att jag ägnar mig åt mitt andra stora fritidsintresse, fotografering. Jag finns på twitter under @KatjaKircher och har ett Instagram-konto där jag väldigt sporadiskt lägger upp något, främst relaterat till ultradistans-cykling: @tcrno7cap110
”Cyklar du själv?”
“Cyklar du själv” lyder inte så sällan frågan när jag presenterar resultat eller jobbar med forskningspersoner i projekt som handlar om cykling. Då kan det vara lite klurigt att svara – om jag berättar om min cykling och hur mycket jag önskar kunna bidra till att göra världen lite bättre för detta underbara sätt att röra sig på, tappar jag då min trovärdighet som forskare? Om jag svarar undvikande, händer då samma? Varför tänker jag så överhuvudtaget? Jobbar man med bilrelaterade projekt så undrar ingen om man själv kör bil och det påverkar inte ens trovärdighet.
Jo, jag cyklar själv. Jag cyklar mina knappa fyra kilometer till jobbet, jag cyklar mountainbike i skogen, jag cyklar landsväg och gravel för att det är trevligt, för att få tid att tänka och för att uträtta ärenden. Jag har även cyklat några ultradistanslopp, 24-timmars-mtb-lopp och tjänstecyklat till Stockholm, Göteborg och några andra platser, i hittills över 20 länder mest i Europa. Om året brukar det bli omkring 1500-2000 mil. Det är oundvikligt att man då upplever högt och lågt, bra och dåligt, stort och smått, och med min bakgrund som forskare så är det också oundvikligt att jag börjar fundera.
Det verkar osannolikt att människor i bil på riktigt struntar i om de kör på mig eller inte. Jag blir ju inte hotad av fotgängare i en gågata, och det måste väl vara ungefär samma typer av människor? Visserligen händer det att jag blir rädd för, irriterad över och även tacksam för beteendet hos enskilda individer i bil. Jag tycker att det är läskigt om någon svänger höger utan att ta hänsyn till att jag kommer där på cykelbanan, det känns hotfullt om någon sprayar spolarvätska på mig, och det känns bra och tryggt om jag hör att någon på väg att köra om saktar ner för att sedan köra om i mötande körfält. Och där börjar processen då jag kopplar på mitt forskar-jag – den som försöker förstå varför det blir så här, den som inte nöjer sig med att bara utgå ifrån att ”bilister är dumma”.
Normalt jobbar jag huvudsakligen med trafikantbeteende på mikronivå, det vill säga hur enskilda trafikanter gör i specifika situationer, men just i samband med cykelrelaterad forskning blev det så uppenbart för mig att det handlar om systemeffekter som präglar de enskildas beteende – både cyklisternas och hur andra trafikanter agerar gentemot cyklister. Vägtransportsystemet är idag huvudsakligen utformad efter bilens förutsättningar. Detta gäller infrastrukturen, regelverket, förvaringsytor, ekonomiska incitament och subventioner med mera. För att en bil ska kunna ta sig fram är det nödvändigt att ha ett sammanhängande nätverk av vägar och regler som möjliggör för bilen.
Cykeln däremot kan ta sig fram nästan överallt, vilket är både bra och dåligt. Det är dåligt på så sätt att det då kan kännas mindre relevant att anpassa omgivningen till att optimera för bra cykling. Det går ju ändå. Men eftersom det då innebär att man måste ta sig fram i en värld anpassad till någon annan så gör man på olika sätt, efter sin förmåga och sin tolkning av situationen. Då kan man som trafikantgrupp uppfattas som oförutsägbar och opålitlig, vilket kan medföra att man inte respekteras. Detta leder i sin tur till att diskursen i politiken och samhället går så att cyklisternas behov inte värderas lika högt, men även att många cyklister själva inte upplever att de har rätt att kräva likställdhet i transportsystemet. De som gör det ändå kan lätt uppfattas som ”gapiga aktivister” som vill ha mer än de förtjänar, och då tar man kanske inte budskapet på allvar.
Ja, och där kommer vi tillbaka till min kluvenhet angående hur jag ska svara på frågan om jag cyklar själv. Behöver man känna till världen från cykelsadelns perspektiv för att kunna forska om cykling? Tappar man objektiviteten som forskare när man cyklar gärna och mycket? Jag tror att det går att forska om cykling utan att själv cykla mycket. Jag tror dock också att det hjälper att se vidden av den strukturella skevheten i transportsystemet om man har upplevt den själv. Samtidigt krävs det då, som alltid i forskningen, att skilja på ens egna, privata upplevelser och mer generella fakta. Vissa av mina upplevelser är kanske mer representativa än andra, och det krävs att ta reda på information och kunskap om ämnet för att värdera dem.
Forskningen visar att min känsla av utsatthet och vanmakt under nära omkörningar sammanfaller med vad många cyklister känner, medan det finns belägg för att mina vanor var och hur ofta jag cyklar inte överensstämmer med vad de flesta gör. Det innebär alltså att jag, precis som alla andra, inte bara kan utgå från mitt eget agerande, hur självklart det än verkar för mig, utan jag behöver hämta in information och data utifrån för att kunna dra hållbara slutsatser.
Så om jag, som nu, jobbar med att ta fram ett lagförslag för säker omkörning av cyklister, då går jag igenom befintlig litteratur med bäring på ämnet, värderar resultaten, identifierar var det kanske finns kunskapsluckor, genomför kanske en egen studie för att komplettera materialet och rapporterar resultaten. Detta har inget att göra med om jag cyklar själv eller inte, däremot gör min egen cykling att jag väldigt omedelbart förstår hur viktigt och angeläget ämnet är. Detta är även inbäddat i omständigheterna under rådande klimatkris, där jag ser cykling som ett så uppenbart och självklart transportsätt för att inte enbart minska utsläppet av växthusgaser, utan även förbättra folkhälsan på många olika plan, skapa en trevligare miljö att bo och vara i och öka tillgänglighet, inkludering och jämställdhet.
Och för min egen del så hoppas jag att jag under många fler år kan njuta av landskapet och en stilla stund ute på vägen, utmaningar och naturupplevelser på skogsstigar, samhörighet, vänskap och glädje på turer i grupp och helt enkelt glädjen att kunna förflytta mig kort eller långt med egen kraft.
Samtliga bilder i inlägget är tagna av Katja Kircher
Toppbild: Luca Mara
