När cykeln slog igenom vid slutet av 1800-talet visste entusiasmen knappt några gränser. Det förekom cykelbröllop, cykeldop, ja till och med cykelbegravningar. Det fanns cykelporr – samtidigt som generaler drömde om att ersätta hästarna i kavalleriet med cyklister som stred med lans och sabel. Och bröderna Wright, som drev en cykelverkstad, inspirerades av cykeln då de konstruerade världens första flygplan.
Historikern Henrik Höjer följer i boken Frihet på två hjul cyklismens framväxt genom historien. Var den farlig? Blev kvinnorna upphetsade av den? Kunde skelettet bli deformerat? Och vad var ett cykelansikte? Dessutom har han grävt ner sig i cykeltävlingarnas historia – och här bjuder vi på ett utdrag ur boken om just detta.
”Den 31 maj 1868 hölls världens första officiella cykeltävling. I parken i Saint-Claude i Paris hade en sträcka på 1,2 kilometer uppmätts för detta ändamål. Klockan tre på eftermiddagen gick starten, och stora delar av Paris aristokrati var där. Nyfikenheten var stor.
Halvvägs genom loppet tog James Moore ledningen med »blixtens hastighet«, enligt ögonvittnen, och gick i mål efter tre minuter och femtio sekunder. Publiken jublade. Den brittiska pressen kallade den knappt tjugoåriga britten ”Flying Frenchie”. James Moore var britt, men familjen hade flyttat till Paris när han var fyra år gammal. Som tonåring hade han fått en ”benskakare” (en tidig form av cykel, reds. anm.) och gjort ärenden åt sin pappa med den. Han blev uppenbarligen bra på att hantera den.
En kall morgon i november 1869 var det dags igen. Då samlades ett par hundra cyklister i Paris inför starten av världens första långa cykellopp: Paris-Rouen, cirka hundratrettio kilometer. Loppet har kallats en föregångare till Tour de France. Det var nästan bara män, men ett par kvinnor ställde också upp. Tusentals åskådare stod och tittade intill Triumfbågen där cyklisterna gjorde sig redo. Starten gick i gryningen. Prissumman denna gång var tusen franc, en rätt ansenlig summa pengar – men dessa lopp sponsrades av cykeltillverkare som såg dem som bra reklam för sina varor och sin verksamhet.
Även denna gång vann James Moore när han gick i mål tio timmar och trettio minuter senare. Det hade varit en tuff färd, backig och lerig efter höstregnen. Ungefär trettio tävlande kom i mål ett dygn efter starten, många efter midnatt. En av dem var en kvinna som kallade sig Miss America.
James Moore hade inte bara sin träning och goda fysik att tacka för vinsten, utan också de tekniska framstegen. Hans velociped av trä hade solida gummidäck – men framhjulet var betydligt större än bakhjulet, man kunde här ana övergången till höghjulingen. Hans cykelhjul löpte även med hjälp av kullager, vilket gjorde att hjulen snurrade betydligt lättare kring navet. Idag en självklarhet – då en banbrytande innovation.
Hans cykel var därför helt enkelt långt bättre än konkurrenternas, som hade mindre framhjul. Faktum är att vid denna tid var cykling ännu ett så vagt begrepp att såväl tre- som fyrhjulingar ställde upp i starten. Efter detta lopp kom även hjulen snart att övergå till att tillverkas i metall, vilket var lättare än trä och dessutom något fjädrande.
Dessa lopp – framför allt det andra, långa loppet – satte standarden för efterföljande cykeltävlingar. De föddes i Frankrike, och världens idag mest kända cykellopp är sannolikt Tour de France. Året efter de lopp James Moore vann utbröt fransk–tyska kriget, vilket gjorde att man fick fokus på annat, men efter krigsslutet återupptogs cykeltävlingarna.
Fart. Tävling. Tid. Dessa tre företeelser präglade framför allt andra halvan av 1800-talet. Hela moderniteten handlade om fart. Allt började gå snabbare vid början av 1800-talet och framåt. Ångkraften gjorde att man kunde ta sig över vattnet snabbare än tidigare. Tågen gjorde att man kunde transportera sig själv eller varor mycket fortare. Kanalbyggena som präglade delar av Europa under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet gjorde transporter snabbare och enklare. Själva historien tycktes ta fart – med revolutioner, befolkningsökning, tekniska framsteg, framväxande sociala rörelser och ökande ekonomiskt välstånd.
Den industriella revolutionen medförde att man förstod att man var på väg in i en ny tid. Men det gick olika fort, och olika nationer startade vid olika tidpunkter. Men många såg hela projektet som något som präglades av nationernas fredliga tävlan. Det faktum att den statistiska vetenskapen etablerades under 1800-talet gjorde att man fick metoder att mäta med. Under 1800-talet inleddes vad som nationalekonomen och nobelpristagaren Angus Deaton kallat The great escape i sin bok med samma namn. Nämligen flykten från det fattiga, eländiga och korta liv som varit människans naturtillstånd så länge vi har funnits. Under 1800-talet började allt fler leva längre och allt fler sjukdomar kunde börja begränsas. Det är ingen slump att vi började cykla i stor skala i takt med denna stora – och storslagna – flykt, som gav oss mer fritid och bättre teknik. Den stora flykten började i Nordvästeuropa, och det var även där cyklingen föddes och växte fram. Det är heller ingen slump att man återupptog de olympiska spelen 1896. Tävling låg i tiden.
Tiden, ja. Under 1800-talet gjordes allt bättre och billigare klockor, och fabrikerna byggde på arbetstid på ett sätt som skilde sig från hur den hanterats i det gamla bondesamhället. Tid var pengar, det blev uppenbart under marknadsekonomins framväxt, och år 1879 var Sverige det första land i världen med enhetlig nationell tid – vilket järnvägens nya tidtabeller krävde.
Intresset för fart, tävling och tidmätning var en förutsättning för att man även skulle tävla med de nya cyklarna.
De så kallade sexdagarsloppen som inleddes på 1870-talet (1878 i England) var särskilt krävande. Man cyklade på en bana sex dagar i sträck för att hinna med flest varv på denna tid. Man sov kortare stunder när man blev trött, åt snabbt när man blev hungrig – och cyklade allt man orkade. Det var snarare ett test av uthållighet, viljestyrka, smärttålighet och prestationsförmåga än cykling i första hand. Tanken var att cykla fram till vilodagen – den sjunde dagen. Klart det var krävande för sätesmuskler och skrev. Vinnaren av det första loppet cyklade 1 756 kilometer på sex dagar – på en cykel med träsadel!
Följden stavas produktutveckling. Träsadlar övergavs för något mjukare lädersadlar.
Under 1800-talets sista decennier och början av 1900-talet blev sporten stor i USA. Baseboll och velodromcykling var landets populäraste sporter. Inomhuscykling kunde tävlas i året runt, och man kunde dessutom enkelt ta betalt av åskådarna. Det gjorde att tävlingscyklisterna kunde tjäna tusentals dollar på enskilda lopp. Olyckor var vanliga, liksom droger som kunde hålla cyklisterna vakna. Vissa cyklade ihjäl sig. Andra fick bäras från sina cyklar när de kommit i mål. År 1896 började även kvinnor tävla i sexdagarslopp.
Efterhand infördes regler om sömn, antingen att man bara fick cykla arton timmar om dagen eller att man cyklade i tvåmanslag som trampade tolv timmar om dygnet var.
Tour de France gick av stapeln för första gången 1903 då sextio cyklister trampade Frankrike runt, över tvåtusenfyrahundra kilometer under arton dagar. Bara tjugo gick i mål efter det krävande loppet. Denna numera legendariska tävling föddes ur konkurrensen mellan två franska cykeltidningar, då det gällde att skapa uppmärksamhet. Loppet var till en början ett gigantiskt reklamjippo, inspirerat av alla 1890-talets långlopp med cyklar. Loppet året därpå kantades av påstådda fuskskandaler – några cyklister tog tåg vissa sträckor, andra slängde nubb på vägen efter sig för att skapa punkteringar hos medtävlande och vissa angreps längs sträckan av hyrda slagskämpar – allt visar hur mycket pengar och prestige som stod på spel. Intresset ökade dock för varje år. År 1909 vanns loppet för första gången av en utlänning, luxemburgaren François Faber.
Giro d’Italia följde 1909. Sedan kom allt fler länder efter med sina nationellt definierande lopp, varav Spaniens Vuelta a España är det tredje största som tillsammans med Tour de France och Girot utgör sportens tre stora etapplopp, så kallade Grand tours.
En bidragande faktor bakom entusiasmen för dessa krävande cykeltävlingar åren före och efter sekelskiftet 1900 var tidens heroism. Detta var upptäckarnas, ingenjörernas, vetenskapsmännens och uppfinnarnas tidevarv. Det gällde att utmana elementen, göra vad ingen annan gjort, ta sig dit ingen tagit sig, cykla längre och snabbare än någon annan gjort. Sven Hedin och hans resor i Centralasien var lika mycket en exponent för tidsandan som de unga galningar som cyklade flera dygn i sträck – eller varför inte de flygande bröderna Wright? Världen var i förändring och tidens hjältar strävade efter det nya och utmanande.
I dessa tidiga cykellopp som Tour de France fick cyklisterna tampas med allt ifrån värmeböljor till snöstormar. Svåra olyckor var vanliga. Svåra uppoffringar krävdes för att vinna.
Under världskrigen gjordes uppehåll, men under 1950-talet var Tour de France omåttligt populärt. Halva Frankrikes befolkning, trettio miljoner människor, lär ha följt loppen under dessa år. Vinnarna blev stjärnor, som belgaren Eddy Merckx med smeknamnet ”Kannibalen”. Han vann loppet hela fem gånger i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Cykelindustrin var förstås en del av dessa lopp – cyklarna utvecklades och förfinades i takt med de hårt ställda kraven på människa och maskin.
I Sverige hölls en första cykeltävling i september 1869, på en trehundratio meter lång bana på Djurgården, och man tävlade både i att cykla detta så snabbt och så långsamt som möjligt. Det var tjugoen startande, men tävlingen stördes av regn.
Efterhand ökade man på distanserna. År 1888 tävlade man i ett fyrtiokilometerslopp. Mälaren runt cyklades från och med 1892 och detta lopp var över trehundra kilometer långt. Sex av nio startande kom i mål första året. Sådana tävlingar var stora folkfester som lockade massor av åskådare. Fler lopp tillkom, såsom Skandisloppet från och med år 1909, som gick från Uppsala via Enköping och Stockholm och åter till Uppsala.
Så småningom blev Sverigeloppet mycket känt, och publikintresset var enormt. Gustaf Håkansson, även känd som ”Stålfarfar”, cyklade sig genom Sverige i denna tävling. Sverigeloppet gick från Haparanda till Ystad mellan 1951 och 1965. Stålfarfar blev rikskändis, cyklade senare i livet till Jerusalem och blev hundraett år gammal! Sverigeloppet har nu återuppstått sedan 2017, ett tecken i tiden på cykelns åter stora popularitet.
På senare år finns oräkneliga cykeltävlingar: Postgirot, det numera nedlagda Tjejtrampet och Vätternrundan är kända lopp i Sverige, men Race Across America är mindre välkänt och handlar om att korsa den amerikanska kontinenten i USA. Det är nästan femtusen kilometer långt. Rekordet ligger på under åtta dygn. Tour d’Afrique är ännu längre, den cyklas mellan Kairo och Kapstaden. Det finns även Sidenvägen som cykellopp – mellan Istanbul och Peking, liksom ett transsibiriskt lopp som är niotusentvåhundra kilometer långt. Denna tävling tar tjugotre dagar.
Fart, uthållighet, självdisciplin, träning, risktagande, smärttålighet – alla dessa element har präglat många av dessa extrema cykellopp, som inte sällan slutat med dödsfall. Listan över alla dem som dött under cykeltävlingar är lika lång som dyster. Men tävlingarna är även i många fall folkfester som lockat, och lockar, en stor publik, precis som när James Moore vann sina första segrar för hundrafemtio år sedan, och sa sig vara redo att dö på vägen.”
Tre frågor till författaren Henrik Höjer
Henrik, vad är din personliga relation till cykling?
– Jag älskar cykling! Friheten, motionen och närheten till natur eller omgivning. Drömmer om att cykla genom Balkan någon gång. Annars cyklar jag två mil om dagen när jag är på jobbet (tidskriften Kvartal). Men jag är ingen fanatiker. Har aldrig tävlat, cyklar inte dyra cyklar eller så. Har en gammal Gary Fisher mountainbike som duger bra. Har cykelsemestrat på Öland med familjen flera gånger och har cyklat längs med Göta kanal.
Vad överraskade dig mest när du skrev boken?
– Att cykeln väckte så starka känslor! Den var hatad och älskad redan på 1800-talet. Den förknippades med allt från frihet och kärlek till omoral och sjukdomar. Någon kallade den för en ”tortyrmaskin”, ja de flesta hade en åsikt om cykeln, eller velocipeden, som man ofta kallade den.
Om du får spekulera och titta framåt, vad kan du sia om framtiden för cykeln?
– Allt talar för att cykeln kommer fortsätta att leva. Den förändras med tiden och anpassar sig efter våra behov och efter teknikutvecklingen. Den är bra för miljö och hälsa, och har därför framtiden för sig med tanke på såväl koldioxidutsläpp som ökande övervikt. Och blir man inte lite, lite lyckligare av en cykeltur? Cykeln är här för att stanna!
