För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om ett bilhinder som placerats väldigt illa på en cykelbana i Göteborg. Trafikkontoret i Göteborg reagerade omgående på mitt inlägg och bara några dagar senare meddelar de mig att bilhindret ska monteras ner – det hade blivit fel, ni kan läsa om det här. Hela historien fick mig att fundera: hur ser det ut i andra delar av landet när det gäller hinder som placerats på cykelbanor?
Bilhindret i Göteborg före och efter. Foto: Ulf Karlsson och David Engel
Så jag ställde frågan på Twitter och i olika Facebook-grupper. Som jag misstänkte: det forsade in bilder på olika typer av hinder som placerats på landets cykelbanor. Jag har nu fått in över 300 bilder. Stort tack till alla som engagerade sig och sände in bilder.
De allra flesta hindren på cykelbanorna är besvärliga – ibland omöjliga – att passera med cykel. Och de utgör många gånger en påtaglig fara för cyklande – hindren är också ett väl dokumenterat trafiksäkerhetsproblem:
”Orsaker relaterade till vägutformning är i huvudsak omkullkörning på grund av kanstenar och fasta föremål som exempelvis bommar och betongsuggor.”
” Det är även vanligt förekommande att cyklister kört in i fasta föremål som exempelvis bommar och betongsuggor.”
(VTI-rapport 779)
Sen har vi GCM-Handboken, utgiven av SKR/Trafikverket som säger så här:
”Fasta hinder, till exempel bommar, grindar och fållor. Ska inte förekomma på det övergripande cykelnätet eller på annan viktig cykelbana. I övrigt ska man vara mycket restriktiv av framförallt trafiksäkerhetsskäl, men även ur drift- och underhållssynpunkt.”
”Trafikkontoret i Göteborg har gjort studier som visar att särskilt cykelolyckor orsakas eller försvåras av fasta hinder på eller utmed cykelbana.”
Publikationerna är utgivna 2013 respektive 2010. Så det är verkligen ingen ny och okänd kunskap detta. Kunskapen fanns till och med redan i början av 2000-talet då professor Ulf Björnstig (senare trafiksäkerhetsdirektör på Vägverket) studerade cykelolyckor på Umeå Universitetssjukhus.
Och i Finland fick vi häromdagen en mycket obehaglig och tragisk påminnelse om vad dessa typer av hinder kan leda till. En 60-årig man avled efter att ha cyklat på en betonggris med en stolpe i. Grisen var placerad i en mörk gång- och cykeltunnel:
Men vem läser studier, forskning och följer handböcker när man vet SÅ mycket bättre själv…
Är inte allt detta mycket märkligt – ja till och med bisarrt? Dessa hinder påstås sättas upp för att skydda cyklande, mot bland annat regelbrytande bilförare som då och då far fram på cykelbanorna. Och effekten av hindren är att cyklande skadas och dödas på grund av hindren samt att framkomligheten för de som cyklar påverkas mycket negativt, ja till och med så illa att vissa cyklar inte kommer fram överhuvudtaget. Och grunden till dessa problem? Bilförare som bryter mot regelverket.
Pappa varför stannar vi? Vi kommer inte förbi här. Vad ska vi gör då? Vi får cykla en annan och längre väg – tillsammans med bilar.
Och för er som undrar: vad kan man göra om man nu verkligen behöver använda bilhinder på cykelbanor men inte vill utsätta cykeltrafikanterna för problem och fara? Man kan göra så som jag redovisar i detta inlägg. En lösning som innebär avsevärt mindre fara för cyklande och utgör inga framkomlighetsproblem. Så det går, om man vill. Stockholms stad har för ett antal år sedan fattat ett policybeslut om att det är på detta sätt de ska arbete med hinder på cykelbanor framöver – för ökad och säker cykling. Hoppas de lyckas med det arbetet.
När förbättringar föreslås vad gäller hinder brukar det alltid komma en eller flera invändningar. Inte invändningar om att åtgärderna är olämpliga eller förbättrar inget för de som cyklar – utan att de kanske kostar lite mer, och det blir lite mer besvär vid drift och underhåll. För det är ju det som är det viktigaste med hinder på cykelbanor enligt vissa: att de är så billiga som möjligt samt inte påverkar drift och underhåll för mycket.
Och den billigaste åtgärden överhuvudtaget? Sätt inte ut några hinder alls. För det visar studier på området: beslutsunderlaget vad gäller utplaceringen av dessa hinder är minst sagt svajigt många gånger. Och sällan (aldrig?) sker det någon uppföljning om utplacerade hinder verkligen behövs och är lämpliga eller olämpliga för de som får trafikera sträckan.
Konsekvenserna av alla dessa hinder för de som cyklar kan vi konstatera är av mindre betydelse, uppenbarligen till och med helt oväsentliga sett till vilka hinder som i dag används på landets cykelbanor. Man kan ju undra om det ens är cykelbanor när det många gånger inte går att cykla på dem…
Cykla med era barn till förskolan! Hur det ska gå till är dock en helt annan sak. Foto: Niklas Kihlén
Det är en märklig paradox detta. Det är som att det enda sättet att stoppa bilisterna från att köra på cykelbanorna är med hinder som är farliga och olämpliga för de som cyklar. Och det är för cyklisternas eget bästa! När kritik mot hindren framförs så kan svaret många gånger bli: anpassa farten så går allt bra. Så för bilister finns det ingen förväntan från väghållaren att de ska klara av att följa regelverket – de måste hindras. Men cyklande ska klara av vilka fällor och plötsliga hinder som helst – oavsett hur hindren ser ut, är utformade och placerade – genom att anpassa farten. Så bilister gör alltså dumma saker, och det kan man inte ändra på. Cyklister däremot ska inte göra dumma saker – då är olyckorna helt och hållet deras eget fel.
I ett nollvisionsarbete och i ett arbete för ökad och säker cykling så skulle ju resonemanget och lösningen istället vara:
Vi sätter upp hinder (där det är väl dokumenterat att de verkligen behövs) och vi gör hindren förlåtande och framkomliga för att minimera risken att cyklande skadar sig samt inte kommer fram.
Att göra cykelanpassade hinder på landets cykelbanor skulle ju kunna finansieras genom att kommunerna tog ut högre p-avgifter, ökade parkeringsövervakningen och bötfällningen. Det är ju bilförare som är grunden för många av dessa problem – så då kan de ju vara med och finansiera bättre lösningar. Ett slags Bonus Malus-system!
Trafikverket kan använda en kombination av trimnings-, tillgänglighets- och trafiksäkerhetsbudgeterna för att komma till rätta med detta. Inte många projekt som löser alla tre områden på en och samma gång! Kostnadsmässigt motsvarar väl ett sådant projekt cirka 50 meter stödmur och något konstverk i Förbifarten.
Tänk, för biltrafiken har det lagts ner massor av miljoner i krocktester och studier vad gäller olika typer av vägutrustning. Till exempel väg- och vajerräcken, stolpar, eftergivliga stolpar och annan vägutrustning. Allt för att det ska användas ”rätt” utrustning – så människor inte skadas eller dödas. Exempelvis används eftergivliga stolpar långt utanför vägen – ifall någon kör av vägen och riskerar krocka med stolpen.
Det är till och med så att det finnas eftergivliga stolpar utmed cykelbanor. För det kan ju hända att en bilist kör av vägen, far sedan okontrollerat över cykelbanan för att sedan krocka med en stolpe. Något skydd för de som cyklar mot bilisten som okontrollerat kommer farande – till exempel ett vägräcke mellan vägen och cykelbanan – finns inte. Men det kanske inte behövs för cyklister, precis som stolpen, är ju ”eftergivliga”. De som cyklar får väl försöka anpassa hastigheten när det kommer en bil flygande, och har de bara en hjälm på sig så bör det nog gå bra även om olyckan är framme…
Så vi kan konstatera att det har forskats både på biltrafiken och cykeltrafiken vad gäller faror med fasta hinder – den kunskapen finns sen länge och är mycket väldokumenterad. Den stora skillnaden är att för biltrafiken har denna kunskap och fakta resulterat i eftergivliga stolpar, säkra vägområden, krockdämpande räckesändar och så vidare – det vill säga investeringar för massor av miljarder i en förlåtande vägmiljö. För cykeltrafiken har kunskapen om faran med fasta hinder resulterat i exakt ingenting – vilket tydligt går att utläsa i olycksstatistiken. På sin höjd har det lett fram till några omtänksamma råd i några handböcker. Böcker som få verkar läsa, än mindre följa – det är ju bara lite lösa allmänna råd och riktlinjer liksom. Det är ju billigare och enklare att låta bli. För de som cyklar kan ju alltid anpassa hastigheten efter förhållandena, och använda hjälm…
På cykelbanorna ställer väghållaren ut stenbumlingar, betonggrisar och bommar – mitt i cyklandes färdväg. Och gärna i eller nära anslutning till mörka tunnlar, efter kurvor och andra platser med dålig sikt. Inte en särskilt eftergivlig eller förlåtande vägmiljö – det är precis tvärtom. Detta har passerat gränsen för idioti sedan länge – och det bara fortsätter. Som här i Linköping – en stenbumling mitt i cykelbana. När stenbumlingen sen felanmäls så blir svaret:
”stenen ligger där som ett farthinder så att inte större fordon kan åka över bron.”
Foto: Erik Axelsson
Detta är alltså nivån i vårt land. Och jag tror faktiskt de flesta begriper varför stenen ligger där den ligger. Felanmälaren frågade inte varför stenen ligger där den ligger, utan felanmälde att den ligger där. Det vill säga felanmälde ett väl dokumenterat trafiksäkerhetsproblem till kommunen. Och svaret från kommunen på anmälan: ”Tack för din synpunkt”. Linköpings kommun har en cykelplan som säger:
”Linköping är en av Europas bästa cykelstäder, men målsättningen är att vi ska bli bäst”
Så här uppfattar jag inte att de bästa cykelstäderna i Europa arbetar efter alla mina studieresor runt om i Europa – de arbetar inte aktivt för att skada människor. Tvärtom så arbetar de aktivt för att inte skada människor – utifrån fakta och kunskap. Kanske är det läge för ett råd till kommunen. I Linköping ligger VTI och Cykelcentrum. En unik fördel jämfört med alla andra kommuner i landet. Passa på och utnyttja den fördelen. Anlita forskarna på Cykelcentrum för att utbilda personalen – det verkar finnas ett akut och stort behov. Jag tror nämligen inte att forskarnas råd är att lägga ut omärkta stenbumlingar mitt i cyklisternas färdväg.
Det är också intressant att jämföra svaret från Linköping med svaret från Göteborg som jag redovisade inledningsvis. I Göteborg agerande man omgående. Så där ska det inte se ut, det hade blivit fel – och kommunen tog genast bort det farliga hindret och tackade för att de blivit uppmärksammade på faran. Inte så i Linköping – där får vi istället informationen att ”farthindret” ligger där för att stoppa bilister, det ska se ut som det gör och hindret ska ligga kvar. Kanske ska nämna i sammanhanget att Göteborg aspirerar inte på att bli bäst.
Jag kan heller inte låta bli att fundera över vad Trafikverket gör, och hur de leder arbetet med nollvisionen? Om de nu i flera decennier drivit på utvecklingen och krocktester av vägutrustning för biltrafiken och sedan omsatt detta i mångmiljardinvesteringar i förlåtande vägmiljöer – varför har de inte gjort motsvarande för cykeltrafiken? Vem har hindrat dem? Eller tänker sig verkets trafiksäkerhetsexperter att detta löses med universallösningen hjälmen? Det är mer än pinsamt hur verket arbetat med nollvisionen för cykeltrafiken – men jag kanske ska vara lite snäll, de har ju faktiskt bara haft 25 år på sig…
Vi får väl se om Transportstyrelsens nya föreskrifter 2021:122 kan ha någon som helst påverkan framöver på detta elände. Vi kan läsa detta i 4:e kapitlet:
”4 § Gator och torg ska utformas och möbleras utifrån gåendes och cyklandes behov.”
”5 § Gång- eller cykelbanor ska utformas och gestaltas så att de upplevs så trygga att de faktiskt används. Detta gäller även vägar där gång- eller cykeltrafik kan förväntas förekomma i mer än ringa omfattning.”
Det står faktiskt ”ska” och inte ”bör” – det är ju lite ovanligt när det handlar om cykeltrafik. Men vem kommer läsa och följa detta? Och hur kommer det att följas upp och med vilka sanktionsmöjligheter? Och skrivningarna ger ju ett mycket brett utrymme för tolkningar.
Här följer nu ett axplock med hinder på landets cykelbanor. Och tyvärr – trots att detta är mitt längsta blogginlägg någonsin – så är detta bara ett litet axplock av alla 100-tals bilder jag fått. Begränsningen för hur många bilder som kan laddas upp till ett blogginlägg slog till! Alla de bilder jag har fått utgör sannolikt bara en bråkdel av alla eländiga och farliga hinder som finns på våra cykelbanor. Kanske blir det framöver en del 2, del 3, del 4…
Ännu en gång: stor tack till alla er som engagerade er och sände in bilder till mig!
Foto: Mattias Bengtsson Byström Stockholm
Foto: Sofie Jansson Göteborg
Foto: Tomas Helleberg Umeå
Foto: Martin Järfälla
Foto: Ted Herngren Stockholm Vinsta
Foto: Stephen Bjar Västerås
Foto: Erik Axelsson Öland
Foto: Anders Åkvist Göteborg
Foto: Anders Åkvist Göteborg
Foto: Anders Plato Ovanåker
Foto: Björn Stenberg Täby
Foto: Tomas Eriksson Stockholm
Foto: Torbjörn Albért Uppsala
Foto: Niklas Mylfalk Solna
Foto: Peter Hedin Alfta
Foto: Leo Wentzel Stockholm
Foto: Erik Hjalmarsson Göteborg
Foto: Joachim Wiegert Göteborg
Foto: Stockholm
Foto: Anders Plato Kristinehamn
Foto: Johannes Carlsson Lomma
Foto: Jon Jogensjö Stockholm
Foto: Tom Baro Stockholm
Foto: Ted Herngren Stockholm
Foto: Joakim Fors Lund
Foto: Joakim Fors Lund
Foto: Bike Stockholm Årsta
Stockholm
Foto: Johannes Carlsson Lund
Foto: Yasmina Olby Hjulsta
Foto: Jon Jogensjö Stockholm
Relaterade inlägg:
- Stoppa motormännen
- Täbys hinderbanor
- Lekstuga på cykelvägen
- Reflexer är visst bara viktigt ibland…
- Nu ska skiten bort!
- Idiotin vet inga gränser
- Trafikverket: vi skyddar bilister, inte cyklister
- Trafikverket – vill ni döda cyklister?
Jag hänger även på Twitter och Instagram
Toppbild: Leif Vieri
9 kommentarer
Kanske kunde bilhindren ersättas med en kamera, som dokumenterar alla bilar som kör där, enligt mönster från fartkameror? Kompletterat med ett rimligt bötesbelopp för den olagliga körningen.
Joachim Wiegerts bild är min favorit. Cyklisterna förväntas krypa under bommen, eller?
Gun, inte bara de som cyklar. Även de som går, de med barnvagn, de med permobil, rullstol – ja helt enkelt alla som har rätt att röra sig på en gc-bana. Alternativt är ju att svänga ut med permobilen i snövallen, jag har hört att det finns fyrhjulsdrivna sådan – rena rama kraftpakten! Där går det ju även bra för alla övriga att pulsa fram i snön, vi kan inte begära för mycket liksom…
Jag är cyklist men hur ska man förhindra cyklister att sakta när innan trafikerade vägar speciellt nu med många elcyklar som kommer utt snabbt att bilisterna hinner inte reagera på grund av dålig sikt
Admir, ja man kan ju börja med att undersöka om det går att förbättra sikten om nu den är dålig. Det går ju även att dämpa hastigheten på biltrafiken, om de inte hinner reagera så kan ju även deras fart vara för hög – det är ju även bilen som står för det dödliga krockvåldet till skillnad mot cykel. Sen behöver man ju inte som börja med det allra grövsta artilleriet som det görs idag – bommar, stenar etc. Man kan ju faktiskt skylta och måla och på så sätt informera och tala om för trafikanterna att de har väjningsplikt. Så gör vi ju för fordonstrafiken på gator och vägar – där slänger vi inte ut bommar för att på ett farligt och närmast obegripligt sätt tala om att de har väjningsplikt. De som nått en större mognad och insikt vad gäller cykeltrafik arbetar på det sättet, du kan läsa mer om det här: https://bicycling.se/blogg/nederlanderna-pa-cykel-i-varldens-basta-3/
Ett bättre bilhinder vore ett halvmjukt nät som böjer sig vid mer än 300 kilos påfrestning.
Uppenbarligen fungerar ingenting som redan gjorts för att få bort dessa hinder. Kommuner och myndigheter jobbar vidare som dom alltid gjort trots forskning, rapporter och cykelplaner. När allt redan prövats behövs nya åtgärder. T.ex. någon form av crowd-funding för att starta en arbetsgrupp med tungt artilleri för att kunna handgripligen ta bort hindren själva. Köp in en mindre grävmaskin för att lyfta bort betongblock och verktyg som klarar av att skära av bommar.
Jag har kraschat 2 gånger pga hinder på cykelbanan, jag har nu slutat cykla för att jag tycker det inte är värt risken. Jag brukar tänka, hur skulle det sett ut om det vara en bilväg. Om någon behöver spärr av hela eller delar ev en bilväg så är det skyltar långt innan att det är hinder på vägen, blinkande varningslampor, mm. Jämför med hur det ser ut på cykelbanor.
Lasse, intressant iakttagelse. Men vad händer om det inte är ”trikå cyklister” som till stor del skadas och dödas vid dessa hinder? T ex barn och äldre (utan trikåer), vanliga cyklister (vad nu det är, men de har i varje fall inte trikåer). Då hjälper ju inte ditt förslag, det löser så att säga ingenting. Så vilka fler storartade framgångsrecept har du?