Överallt människor som cyklar. Året runt, dygnet runt. Inte en så vanlig bild för 25 år sedan. Nu är det en vardagsbild i Stockholm. Massor av människor som cyklar. På alla möjliga cyklar. Kors och tvärs genom staden.
Denna utveckling är inte en tillfällighet, en slump. Den beror till stora delar på att trafikmiljön under en längre tid mer och mer anpassats för cykeltrafik – bygg så kommer de. Då upptäcker fler och fler hur effektiv och konkurrenskraftig cykeln är som transportmedel i staden.
Vi ser det i Stockholm, vi ser det i Paris, i Gent och i Nederländerna där man arbetat målmedvetet och framgångsrikt i decennier. Det handlar inte om väder och vind. Det handlar inte om backar eller platt terräng. Det handlar inte om tättbefolkat eller inte. Det handlar nästan uteslutande om att det måste finnas vettiga förutsättningar att cykla och att detta system underhålls väl så att det går att använda det året runt, dygnet runt.
Detta praktiserar vi sen länge när det gäller biltrafiken – det handlar om miljardinvesteringar varje år – för att göra det lättare, bekvämare och enklare att använda bilen. Det är inte direkt rocket science detta. Man måste vilja och våga prioritera cykeltrafiken och dess plats i stadens trafiksystem.
För vi kan ju vända på det. Om vi byggde bilinfrastruktur så som vi många gånger valt att bygga ”cykelinfrastruktur” – skulle vi bli förvånade att få väljer bilen då?
Bygg så kommer de, bygg bättre och cykelanpassat så kommer ännu fler.
Så vill man förändra en stads transportsystem måste man skapa förutsättningar för detta. Man måste förändra transportinfrastrukturen och bygga för de trafikslag man vill prioritera. Så enkelt är det.
Toppbild: Jon Jogensjö
