En bild och kommentar om en nybyggd gång- och cykelbana i Facebook-gruppen Vi som cyklar i Stockholm väckte mitt intresse.
men varför är parksofforna placerade bredvid cykeldelen av GC-banan?
Som enskild företeelse så är kanske detta inte så dramatiskt. Men sätter vi det i en större kontext blir bilden helt annorlunda. Inför arbetet med den regionala cykelplanen i Stockholms län gjordes en inventering av de regionala cykelvägarna (cirka 60 mil). Summan av den inventeringen visade att det i snitt var 118:e meter fanns ett framkomlighets- eller trafiksäkerhetsproblem på dessa cykelvägar.
Var 118:e meter. Det blir ju inte så roligt, tryggt, säkert och effektivt med sådan förhållanden om man har cykeln som transportmedel.
Vad blir detta för miljö för damen med rullatorn att sitta i? Är det tryggt och behagligt – när det samtidigt kommer cyklande från bägge håll – på några decimeters avstånd. Sen att behöva ställa rullatorn eller kanske en barnvagn i cykelbanan. Och varje gång man ska till eller från soffan ska man alltså korsa en cykelbana – och då har man ju en form av väjningsplikt som gående: ”skall gående i stället korsa kör- eller cykelbanan tvärs över denna och helst vid en vägkorsning. Kör- eller cykelbanan skall korsas utan onödigt dröjsmål” (TF 7 kap 3 §). Varför skapar vi sådana förhållanden för gående undrar jag?
Sen kan vi ju vända på det. Hur är det som cyklande att helt nära passera sittande som dinglar med benen ut i cykelbanan, kanske en familj med barn som leker och med spring i benen. Eller hundägare som sitter och vilar och med en hund i löpkoppel. Är det bra, tryggt och säkert?
En del brukar då ha som ”lösning” på dessa förhållanden och problem att det är bara att ”anpassa farten” – det är din skyldighet brukar det följas av. När man då pekar ut ”skyldigheter” som cyklande har så ”glömmer” man lämpligt bort att nämna vad andra trafikslag har för skyldigheter eller under vilka förutsättningar dessa skyldigheter gäller. Det framställs som att bara en part har skyldigheter. Vilket sällan är fallet i trafiklagstiftningen. Det blir nämligen ingen bra interaktion om det skulle vara på det sättet.
Förhållningssättet och det ständiga upprepandet att ”anpassa farten” är ju i grunden inget som löser något. Det är ju inte heller ett synsätt som innebär att vi arbetar för attraktiv, ökad och säker cykling. Och gör cykel konkurrenskraftig gentemot andra trafikslag. Det är ett synsätt som befäster rådande förhållanden och accepterar framkomlighets- eller trafiksäkerhetsproblem var 118:e meter på cykelvägarna, och att det hela tiden kommer nya sådana problem.
För biltrafiken och kollektivtrafiken lägger samhället ner mångmiljardbelopp för att förbättra framkomligheten för dessa trafikslag, och trafiksäkerheten. Att då mötas av ”anpassa farten” när det påtalas att det är tokigt att placera parksoffor på cykeldelen är ju närmast tragikomiskt. För biltrafiken byggs ”dödens vägar” om, miljarder läggs på att bygga nya motorvägar, man tar bort fasta hinder och faror, bygger mötesfria vägar och så vidare – det kallas för nollvisionen. Vars grund inte bygger på ”anpassa farten”. Ett framgångsrikt trafiksäkerhetsarbete – för biltrafiken. Cyklande ska anpassa farten – absolut inte komma med krav om en annan placering av soffor.
Då har man fullständigt missat vad det handlar om, och medvetet eller omedvetet befäster rådande brister och förhållanden på gång- och cykelvägarna. Förhållanden som ju varken är till fördel för gående eller cyklande – varför vill man ha det så? Det späder bara på irritationen, skapar bara onödiga tillbud och konflikter mellan dessa trafikslag. För vem är det bra kan man ju undra. Inte för dem som trafikerar våra gång- och cykelvägar.
Värst av allt, detta går ju att lösa på ett annat sätt. Det är busenkelt – handlar bara om insikt, kunskap och vilja – och inte om pengar. Och inte om att ”anpassa farten”.
Varför göra saker dåligt när man kan göra dem bra undrar jag? Det innebär ingen extra kostnad att bygga rätt och tryggt för gående och cyklande. Det handlar bara om att väghållaren planerar rätt från början och faktiskt sätter värde på trygghet, säkerhet och framkomlighet för gående och cyklande. I exemplen ovan är det ju tydligt att väghållaren inte värderar dessa faktorer. Och de dåliga exemplen är inte unika – och hela tiden kommer det nya.
2 kommentarer
Ja det är samma svar jag fick då jag påpekade för min kommun om vikten att sopa upp vinterns grus. Det finns inga olycksrisker enligt kommunen. Bara för mig att anpassa farten…
Fick samma svar från Trafikkontoret gällande den ”tillfälliga” lösning som snart har blivit permanent vid Telefonplan vid byggnationen vid The Brick. Kommer man från Midsommarkransen har man en nedförsbacke med efterföljande kurva med skymd sikt för att ta sig upp för ett krön och sen ner i den bedrövligt tunneln under Mikrofonvägen. Jag gav några enkla förslag på hur staden skulle kunna underlätta för både cyklister och gångtrafikanter men möttes av ett raljant svar från Trafikkontoret med kontentan att cyklister måste anpassa farten.