Upp i sadeln!

Så var det dags, bloggpremiär! Efter ett antal decennier och mil i sadeln på träning, tävling, motionslopp och pendling ska det nu bloggas om det. Till saken hör också att jag sedan 15 år tillbaka arbetar som trafikplanerare med fokus på cykel.

I mitt yrke slås jag av är hur cykeltrafik behandlas vid planering och beslutsfattande. Ingen annan trafikantgrupp får utstå samma vedermödor och elände som cyklister. Nyligen var det en ledarkrönika i Expressen som menade att cyklister behandlas som ”leksakstrafikanter”. Detta är väldigt tydligt i gårdagens och dagens samhälls- och trafikplanering i Sverige. Hierarkin och förutsättningarna är fastslagna redan i utgångsläget, bilen är nr 1 och sedan följer kollektivtrafik, gång och sist (om alls!) cykel. Se bara hur vi historiskt och fortfarande använder begreppet ”gång- och cykeltrafik” och utformar infrastrukturen därefter. Cykeln är alltså inget eget trafikslag med sina egna förutsättningar, villkor och krav utan fordonet och färdsättet kan gärna slås ihop med gående.

Ett av mina största ”hatobjekt” när det gäller detta synsätt och urusel planering är Kista i norra Stockholm. Området är ett av norra Europas största arbetsplatsområden. Till detta område finns det ett stort antal biltrafikleder med många, många körfält. Det finns enorma parkeringsplatser och stora parkeringsgarage. Det finns tunnelbana, pendeltåg samt ett stort antal busslinjer. Nu pågår utbyggnad och kapacitetshöjning på E 18 för 100-tals miljoner. Inom kort kommer en tvärbana till området och om ett antal år kommer Sveriges genom tiderna största infrastrukturprojekt Förbifart Stockholm att landa i de norra delarna av området, för den nätta lilla summan av 28 miljarder kronor! (det blir ju självklart dyrare, det blir det ju alltid i denna typ av projekt) Försöka att cykelpendla till och från detta område! Du är hänvisad till urusla cykelförbindelser som inte hänger ihop, det är omvägar och kostigar som i bästa fall är torra och hårda sommartid och under vintern ett rent helvete. Hur många bilister och kollektivresenärer skulle acceptera motsvarande förhållanden? Att trafikleden tar slut, att delar av E4 är grusväg, att vägen inte snöröjs, att tunnelbanan stannar mitt i ingenstans och du får sedan gå ett antal kilometer till ditt mål. Att bli behandlade som ”leksakstrafikanter”.

Det kanske är så enkelt att majoriteten av oss inte cyklar, få av oss har några erfarenheter och referensramar hur det är att använda cykeln som transportmedel. Vi har det i stor utsträckning som gående, som bilist och som kollektivresenär. Har man då inte fantasin, förmågan, viljan och mognaden att leva sig in i en annan trafikantgrupps behov och förutsättningar när man ska planera och fatta beslut blir det enklare att marginalisera denna grupp, inte se potentialen, tom komma med fördomar så som ”de bryter mot alla trafikregler”. Det blir en form av trafikrasism.

Finns det då hopp om framtiden? Det har väl aldrig pratas så mycket och väl om cykeln som det gör nu. Dock är det ett omfattande arv vi måste göra upp med, en stor mental utmaning kan man säga och vi står även inför omfattande åtgärder vad gäller cykelinfrastrukturen. Är vi redo och mogna för det, kan vi se bortom ”leksakstrafikanter”?

Så här illa kanske det inte alltid är!