Krönika: På Värmdöleden, Gullbergsmotet och för att inte tala om Essingeleden. I tusental står de stilla, bilisterna. Exakt när det blir stopp verkar vara lika oförutsägbart som ett klotterplank. När som helst kan röda streck rada upp sig på rutten i kartappen. Måndag 07.00? Jo, men det är ju ”självklart”. Men sent en söndagskväll? Jajjemän.
Tiden mina vänner, tiden, den tickar på, rinner i väg. Timmar, dagar, år. Vi cyklar och går, det rullar på, men bilarna de står. Ändå är det just tiden som den svenska cykelhatarmaffian hakat upp sig på. Att vi cyklister minsann blockerar vägar och stoppar upp trafiken. Att köra två i bredd är en värre dödssynd än att mosa kattungar eller äta delfiner. Klungkörning? Att gå med i IS hade varit ett mindre försumbart brott. Att vänta några sekunder, eller gud förbjude – en hel minut eller två på ett vettigt läge att köra om – är lika omöjligt som att förstå den faktiska innebörden av siffrorna på en 50 hastighetsskylt. Att verkligen lära sig förstå Einsteins relativitetsteori samtidigt som man ska lämna ungarna på dagis torde dessutom vara en enklare utmaning för somligas tålamod.
Men vad tror ni om att kanske väva in den i teoriutbildningen, låta den göra skäl för sitt namn? För även om ovan nämnda cyklande fysiker menade att tiden faktiskt är relativ var det i ett större galaktiskt spann än mellan motorled och påfartsväg. Här på jorden är en timme bakom andra bilister fortfarande 6 000 procent mer tid än en minut bakom en cyklist. Tiden ökar faktiskt inte heller i proportion till antalet cyklister (även om vi cyklister förstår att klungan gör oss snabbare och att två i bredd underlättar för alla eftersom omkörningssträckan för bilisterna halveras).
Tillbaka på motorleden, eller utblicken över den, och jag tänker att det är där, inte bakom oss, vi hittar den tid som flytt och den tid som fortfarande är vår.
