En cykelbana och en gångbana, separerade från varandra. Över 30 år sedan cykelbanan byggdes. Den ligger i ett mindre bostadsområde i Arnhem Nederländerna. Cykelbanan ingår inte i något huvudnät utan är en lokal liten cykelbana i bostadsområdet. Med en standard och utformning som vi väldigt sällan finner i vårt land, inte ens vid nybyggnationer år 2017. Jag gör bedömningen att mindre än 1 procent av landets cykelvägnät håller denna standard vad gäller separation och bredd.
I Sverige bygger vi mest så kallade gemensamma gång- och cykelbanor. Ofta med en undermålig bredd, en bredd som är som cykelbanan i bilden ovan. Vilket är för smalt för funktionella och trygga möten. Allt detta med en hälsning från kommuner och stat att det är bra om ni börjar cykla och gå – jättebra.
På dessa smala gemensamma gång- och cykelbanor upplever vi då detta:
Permobiler, barnvagnar, hundar, gående, dramaten, rullskidåkare, rullatorer och så vidare. Allt i en salig röra. En självsäljande miljö för trygga, attraktiva, effektiva och hållbara transporter? Tror inte det!
Det är ju inte bara gemensamma gång- och cykelbanor. Lägg även dit busshållplatser så blir det ju verkligen tipptop!
Det svenska cykelvägnätet illustreras bäst på detta sätt:
Så har vi denna så kallade cykelbana. Dubbelriktad, men självklart för smal för att vara det. Beläggningen har inte upplevt en underhållsinsats sedan cykelbanan byggdes. Och självklart har vi den ständigt närvarande stolpen – i cykelbanan. Körbanorna bredvid cykelbanan ser däremot fina ut. Breda för enkla och säkra möten. Några stolpar hittar vi inte heller i körbanan. Fin och jämn beläggning är det också – för det finns ju ett underhållsprogram för beläggningen på körbanor.
Foto: Annika Bengtsson
I utformningen av våra gång- och cykelytor tar vi sällan hänsyn till att gående och cyklister inte vill blandas, att de vill ha sina egna ytor för sin färd. Det är som att det är underordnat vad ”kunden” efterfrågar och vill ha – det verkar sakna betydelse i utformningen av våra transportytor. Det brukar förklaras med att det kostar för mycket. Och att det inte finns plats. För det har beslutsfattare och planerare bestämt.
Se sedan gatan – bred, rak och fin – inga stolpar, permobiler, barnvagnar eller gående där inte. Inte heller en massa bussresenärer som kliver av rätt ut i gatan och orsakar hinder och konflikter. Vi vet vad ”kunden” vill ha och vi tillmötesgår det. Då finns det både plats och pengar.
Lägg sedan till att drift och underhåll av dessa gator och vägar är så mycket bättre än på gång- och cykelbanorna. Det är sällan vi ser att vägar används som förvaringsplats för snö som plogats bort från gång- och cykelbanor. Tvärtom är däremot mycket vanligt som toppbilden visar.
Om du var säljare av mobilitet, vilken produkt är enklast att sälja in?
För det är exakt det som våra kommuner och Trafikverk är – genom att vara ansvariga för utformningen av transportsystemet är de ”säljare” av mobilitet. Och när den ena produkten är så mycket bättre än den andra så påminns vi ju varje dag om vad utfallet blir – många väljer bilen. Få väljer cykeln.
För systemet för biltrafik är funktionellt, det är attraktivt, det är väl utbyggt, det hänger ihop, det övervakas, det underhålls väl. Det är helt enkelt en bra och till stora delar en självsäljande produkt – en produkt som ständigt förbättras och byggs ut – för miljarder kronor varje år.
Så om vi inte bygger ett attraktivt och funktionellt system för cykeltrafiken så kommer ju inte heller fler att cykla. Vi har ju redan facit på detta. I vårt land och vad som händer om man istället gör som i Nederländerna.
Det är jobbigt och inte särskilt framgångsrikt att sälja en dålig produkt – det har man sedan länge fattat i Nederländerna.
Relaterade inlägg:
2 kommentarer
Perfekt skrivit Krister! Sitter här med spräckt nyckelben och spräckt hjälm efter en olycka just den dag du skrev detta, tack vara allt detta oklara som du beskriver: Smal GC bana där en äldre gubbe cyklar mitt på GC banan, då jag kör om svänger/vinglar han rakt i sidan på mig – PANG där ligger vi i backen. 6 veckor sjukskrivning, gubben cyklade vidare utan att uppge namn mm. Regelerna är så otydliga att polisen inte behöver bry sig.
Efter 2 olyckor med personskada på ett år återgår jag till bilen när jag ska till jobbet, för hälsans och livets (mitt) skuld. Cykeln får man ta på bilen till ett område där man anser det säkert att cykla en tur för nöjets skuld.
Kan inte annat än hålla med, Krister. Urusla utformingar av cykelbanor och framför allt detta djävulstyg GC-vägar är något som saboterar den trevliga cykelturen. Man kan inte annat än misstänka att det sitter skitsnackare som själva inte kan cykla som styr utformningen men ändå propagerar för ökat cyklande av flummiga skäl.
Likadant är det förvisso även för biltrafiken där körkortslösa bilfobiker komplicerar snarare än underlättar.
Lösningen? Förslagsvis kompetenta utredare och samhällsplanerare som tar in trafikanternas behov och mindre världsfrånvänd politisk styrning. Lösningar som inte sker på andra trafikanters bekostnad.
Många av oss växlar mellan trafikslag och går, cyklar, kör bil eller åker kommunalt och borde förstå, iallafall om vi är någotsånär mogna i skallen, att man inte kan bestämma vad andra människors behov är. Med det sagt så är ju det holländska exemplet lysande där fotgängare och cyklister inte alls kommer i konfilkt. Allt kan inte lösas genom planering, men mycket kan.
Tills dess: ta’t lungt på GC-vägar och cykelbanor, visa hänsyn och tänk på om det personliga rekordet till jobbet eller andras hälsa är viktigast!