Till VM i norditalienska Giavera del Montello 1985, kommer den unge tävlingscyklisten Per Christiansson i toppform och med skyhöga förväntningar runt sig. Han ligger i självklar ledning. Men det som skulle bli gladiatorns triumfartade upplopp blir istället hans Via Dolorosa, den smärtfylldaste av vägar.
Denna specialskrivna dokumentärnovell av Susanna Alakoskis bygger på samtal och intervjuer med Per Christiansson om det legendariska VM-loppet. Den är tidigare publicerad i Sveriges Radio, då inläst av Roberto Vacchi, sportkommentator och själv före detta tävlingscyklist.
När storebror slutade som blomsterbud i Olsson blomsterhandel på Stortorget i Ystad bad lillebror mor att fråga om han kunde ta över jobbet. Nej sa föreståndarinnan. Han är bara tolv år. Han får inte köra transportmoped. I så fall måste det bli cykel och det går alldeles för långsamt. Säg till henne att jag vill prova, sa lillebror, säg att jag kan jobba gratis. Okej sa Ingalill, han får testa ett par dagar, men jag förväntar mig ingenting.
Pappa arbetade på SJ, hade vunnit en grön herrcykel på lotteriet. Per sänkte sadeln och tog Klostergatan stående. Han rusade in på sjukhuset. Kirurgen 3 låg överst. Hissen upp tog för lång tid, han tog trappen i stället. Kutade upp och kutade in med blommorna. Trestegshopp ner igen sedan. Så kastade han sig upp på cykeln igen. Trampade för full hals Norregatan ner, fällde ner stödet och störtade in i affären på ömma men starka ben.
-Hörde du inte, sa Ingalill, det var bud till sjukhuset.
-Jag har redan varit där, svarade Per.
Lillebror fick jobbet. Han jobbade efter skolan, på lördagar och när helst annars han kunde. Blommorna levererades i regn som blåst. Vissa bud låg så långt som fyra kilometer bort. Österut. Västerut. Nord som syd.
Per tävlade varje dag mot sig själv. Maxade. Tog tiden. Ingalill berömde med smörkakor. Per levererade då ännu snabbare. När schäfern bet honom i låret kastade han in blommorna genom dörren. När han möttes av en mamma klädd i genomskinligt långt nattlinne, som bad honom stiga in i hallen, som gav dricks, och doftade parfym, sträckte han darrande över blomsterpaketet, ville aldrig stänga dörren. Värsta stället var Hagadal uppe på lasarettet. Där bodde de mentalsjuka. Benen skyndade sig därifrån.
Per hade talang för pingis, fotboll, badminton, handboll. Men pappas cykel. Det var något med pappas cykel.
Klubbkompisarna i IK Vinco cykelklubb var femton. Hade kört sedan de var tolv. Hade rätt kläder och dubbla cyklar. Hade specialcyklar försedda med nedböjda styren och tuff sittställning. När Per gick med var han inte bara yngst, han var även den mest orutinerade. Tävlade och cyklade till skolan på samma hoj som han körde ut blommor med. Den vindtäta ishockeyjackan ordnade tränaren till honom för liten penning. Träningsoverallen ärvde han efter far. Men, när man cyklade på en King så var man Kung, och då gjorde det inget att revären på byxorna hade lossnat, eller att man hade Adidas Biafra på fötterna. Och konstigt, ju mer det benmusklerna sprängde desto mer kung blev man. Och när Per sedan till första skolmästerskapet på Ring Knutstorp fick låna ordförande Mårtenssons treväxlade cykel var Per inte bara kung, han var den snabbaste av kungar. Fast han kom trea. Ty loppet hade blivit jämt, de tre startande i hans åldersgrupp gick i mål inom en och samma sekund.
Till våren 1976 blev den femtonårige Per licensierad cyklist i pojkklassen. Till sommaren köpte han sin första egna racercykel. Pengarna han tjänat ihop på Olsson blomsterhandel räckte till en brandgul Crescent. Han slog på stort, la till stänkskärmar för 35 kronor. Sådana där fräcka han sett klarade geggan på vägarna om våren. Premiärturen gick till Svarte och tillbaka. Per bytte nu säte från en Volvo PV till en formelettbil och var nu inte bara den snabbaste, utan även den mest lyckade, monarken på jorden.
1978 kallades sjuttonåringen till träningsläger tillsammans med sju andra. Av dessa juniorer blev sex uttagna till VM i Washington. Per slog sig ned i Jumbo Jeten klädd i stickad tröja, manchesterjeans och träskor. På Broadway gick han till en pub för att en stund njuta av livet:
Bye-bye, miss American Pie,
Drove my Chevy to the levee, but the levee was dry,
Och när Vincojuniorerna sedan tog SM-guldet samma år jublades det i tidningarna. Och när sedan landslaget vann Nordiska mästerskapet i lagtempo överlägset året därpå accelererade förväntningarna. Kanske gick det till och med att ta det åtråvärda VM-guldet för första gången i cykelsportens juniorhistoria? När detta gick förlorat med 14 sekunder skrev tidningarna att det tveklöst blivit seger om de hade haft fyra grabbar med Pers prestationsförmåga.
Så blev det brons i Lilla Fredsloppet i Tjeckoslovakien, det hårdaste junioretapploppet i hela världen, och i Sverige vann Per alla möjliga småtävlingar som Olofströmsloppet och ICA-cuploppet. Tidningarna skrev att Per ömsom paraderade och defilerade i mål. Och det blev fler nya intensiva tävlingsperioder för de talangfulla Vincopojkarna, men det blev Per som fick dra på sig landslagströjan på nytt och fara till Frankfurt där han 1979 tävlade mot hundra deltagare från sexton nationer och lika många tyska klubblag. Grabben visar god internationell kvalitet hyllade pressen när den unge cyklisten gjorde sig ett namn genom att vinna en etapp, samt bli fyra totalt.
Per fortsatte att gå och lägga sig när vännerna gick på bio och Star Shine. Fortsatte att kliva upp när de njöt av sina sovmorgnar. Såklart undrade polarna.
-Du, hur känns det att missa alla fester?
-Fest för mig är att äta en mjukglass, svarade Per.
-Men du måste ju offra så mycket.
-Jag tycker att jag får bra valuta för idrotten.
Så kastade han sig efter måndag-fredags passen ut på helgnöjet. De kortare tremilaturerna runt sjöarna vid Krageholm och Snogeholm.
Så for artonåringen till Böchingens 3-dagars i Västtyskland och gjorde ännu en stor framgång som junior. Segrade i den inledande bergtempoetappen och solovann det avslutande varvloppet. Sammanlagt blev han tvåa. Där visade Per vilken kapacitet han besitter sa ledaren till media efteråt. Hade unge herr Christiansson över huvud taget någon enda överman i hela denna värld just nu? När han sedan utklassade konkurrenterna i juniorernas SM individuellt en tid senare noterade han sin tolfte seger det året. Och det blev många fler långa blöta pass och till träningslägret i Västerås tog han med flickvännen utan att fråga ledningen om lov och utan att veta om det ens fanns ett rum. Och det blev guld nordiska mästerskapet i Tammerfors, och det blev många fler råa spurter och segrar. Hade vi fyra killar med Pers kraftatt skicka till VM i Argentina skulle vi ta hem guldet med stor marginal, sa översten för juniorerna.
Tio mil, tjugo. När det gjorde som ondast körde han ännu längre, trampade han ännu hårdare. För han visste, ville man bli bäst i världen så måste man ont tåla. Mycket ont. Och han tålde. För när Per var liten, och far slog med elsladden, och med livremmen, bestämde han sig för att aldrig gråta oavsett hur ont det gjorde. Och detta hade han en märkvärdig nytta av nu när mjölksyran åt benen och träningspasset gick i snöoväder och tjugo minus. Ty pappa kunde styra att sonen fick stryk men han kunde inte göra något åt hur sonen tog emot den. Och inte mamma heller för den delen, där hon satt i finrummet och gjorde han visste inte vad. Kanske löste hon korsord? Per visste det folk inte fattade. De fysiska förutsättningarna för en sport satt inte i benen och armarna, det satt i huvudet. Och man måste tåla ont. I hela kroppen. Länge. Länge. Så åt han en banan till och trampade genom snödrivorna allt medan snöspiken piskade ansiktet. Siktet inställt på att han skulle slå sina värsta konkurrenter, öststatcyklisterna. Inte ens ryssarna körde träningspass i en dylik snöstorm.
Fort gick det. Att gå från U-klassare, junior till A-klass. 1980 när Per gjorde debut i landslaget i Holland blev det ännu en soloseger. Och han slog cykeleliten i ensamma majestät på tävling efter tävling. Tidningarna skrev nu att skånegrabben var ett fynd. En cykelkomet.
Som kunde pressa sig till det yttersta, också när det inte behövdes.
Per OS aktuell.
Christiansson – svensk cykels absolut största framtidshopp.
Översten sa, Per kan bli så bra som han har ambitionen till. Han är vass på såväl tempo- och linjelopp, och i bergsterräng.
Per sa: Jag kanske tränar en smula hårdare än kompisarna. Såklart siktar jag så högt jag kan.
Sveriges hårdaste etapplopp, Klarälvsloppet, avsåg Per köra som träning då han hade ett nyläkt nyckelbensbrott. Ändå gick han med i en utbrytning på sex man efter 15 kilometer. Efter 21 mil satsade han i den två kilometer långa brutala stigningen i Frykdalshöjden. Utsikten var magnifik och milslång. Man såg kyrkorna i Sunne, Västra- och Östra Ämtervik, men inget av detta noterade Per.
Jag blev oerhört imponerad av Pers respektlösa agerande sa översten när Per knockat landslagsåkarna. Och pressen jämförde honom nu med den professionella cyklisten Tommy Prim i det italienska Bianchistallet.
Unge Per åker skjortan av alla – uppför!
Vackert Per, nu är du en man för VM.
Per visste vad benen hans tålde, sammanfattade själv sin seger: Jag älskar att klättra i berg!
1982. Inkallelsen var väntad. Han ryckte in men kunde bo kvar hemma eftersom P7 låg i Ystad. När den fysiska lumpen-träningen visade sig vara löpning ersatte Per den på eget bevåg till cykelträning då han avsåg komma väl förberedd till årets första landslagsuppdrag. Plutonchef löjtnant Undenius svarade med kompaniförbud som straff. Per i sin tur svarade med att låta flickvännen smuggla in cykeln till förläggningen. Ingen såg när den på natten lyftes över staketet. Så iordningsställde han en kilometerlång bana på kaserngården. Kryssade där runt mellan stridsfordon och byggnader. Två timmar varje kväll. Femtio varv.
Lumparkompisarna kontaktade media. När journalisterna frågade Per hur det gick att träna innanför regementets grindar, på en så kort bana, svarade Per att det inte var så tokigt alls. Tvungen som han var att hålla i gång för att ha något att hämta i den internationella konkurrensen i Berga-Masca i Italien i april. Och kullerstenar finns det ju gott om i Italien också, förtydligade han. När han sedan även fick avslag på att åka på landslagets träningsläger kunde Plutonchefen förstå att Per var besviken. Men hans jobb var att utbilda soldater, och bland dessa fanns det olika. Den ena sorten skötte sig väl. Den andra mindre väl. Christiansson hörde till den senare kategorin, och nu riskerade denne menige att bli underkänd inför soldatprovet före jul om han inte stannade i Sverige. Per bestämde sig, efter mucken skulle han köra alla svenska uttagningslopp för att klara landslagsplatsen även i framtiden.
Så vann han i Kumla. Fixade segern i Ystad. Spurtsegrade i Degeberga. Han knyckte den gula ledartröjan från lagkamraten på etappen till Sunne och vann sedan det prestigefyllda Klarälvsloppet en andra gång genom ett nytt ryck i samma uppförslut i Frykdalshöjden där de tre kyrkorna ståtade.
För tredje gången vann en och samma cyklist Klarälvsloppet två gånger.
Bernt Johansson, Tommy Prim, OCH NU ÄVEN PER CHRISTIANSSON, skrev pressen. Underbarn.
Bergakung.
Den duktigt förkylde Per sa: Man måste plåga sig. Det ska bli kul att köra mot proffsen.
Som en av två skånska cyklister kvalificerade sig Per till OS i Los Angeles 1984. Den tunna luften och höga höjden knäckte de flesta européer. När han landade på hemmaplan i Ystad efteråt som bäste svensk med en fjortondeplats i linjeloppet gick han en tur på stan. Micke fick syn på honom, korsade Östergatan.
-Du, det gick ju inte så bra, där på OS.
-Nä, det har du rätt i, svarade Per, just nu är det tretton i världen som är bättre än mig.
1985 körde Per det respektfyllda Klarälvsloppet igen. Blev detta år ensam svensk om att vinna det för tredje gången. Detta trots att hälsenan var inflammerad.
En komplett cyklist, sa Förbundskapten Bernt Johansson, en i stil med Fåglum Petterson, och visste inte vilket av alla Pers lopp han skulle hylla. Visst gjorde det ont i hälen men det gick ändå bra att cykla, sammanfattade Per själv saken. Tidningen i sin tur använde ord som mästerligt, cykelhistoria och världsklass. När Per sedan vann nordiska mästerskapet också blev rubrikerna än fetare. Guld-Per imponerar.
PER-FEKT.
Kung Per.
Till VM i norditalienska Giavera del Montello,i provinsen Treviso, i Italien 1985 kom Per tillsammans med Anders, Jonas, Lars, Stefan och Kjell. I den speciella lagtemposatsningen ingick även Allen och Magnus. Nationerna laddade upp och bodde för sig själva.
Per skulle köra både lagtempoloppet på 10 mil och linjeloppet på 18. Inte ett dugg lockande att tre dagar före linjeloppet också åka ett lagtempolopp som redan före start är utan chans att hävda sig, sa han till pressen. Och så stoppade han i sig kilovis med bröd, smör, juice, blodiga biffar och drog sig undan. Strängt i fred som han ville vara inför tävlingarna. Tålde varken prat, skratt eller stim. När cykelförbundets revisor sa ”lycka till killar” dräpte Per honom med blicken.
Per acklimatiserade sig genom att köra VM-varvet. Fokuserade på banan och på tävlingens art som sådan. Till VM skickar alla länder sina bästa. Det är här vi gör upp om segern imorgon.
De första tio milen var en transportsträcka. De svagaste skulle göra sig gällande. Tappa. Släppa. De tävlande skulle bli färre och färre. I backen sista varvet skulle han förmodligen bli ensam mot de värsta: ryssarna, östtyskarna och polackerna. Skulle han testa att bli av med ännu fler där? En sak visste han, ju fortare loppet gick desto bättre skulle det vara för honom. Då skulle han komma till sin rätt de sista 2–3 milen då paradgrenen var att rycka. Lyckades han skapa en lucka på 8–10 sekunder skulle ingen köra i kapp, även om så alla de tjugo tävlingsländerna hjälptes åt. För bland cyklisterna, här och nu året 1985, var han regent. Han var så in i helvete bra att det fanns ingen bättre på jordklotet. Om han skulle tävla mot någon bättre så skulle han vara tvungen att tävla mot något jävla djur. Den enda han oroade sig för var Piasecki från Polen. Som också tålde stryk. Blev det spurtduell så fanns det en liten risk att han skulle bli tvåa. Ett ryck och solo vore därför det bästa.
Den förutspådda taktiken fungerade. Tillsammans med Danmark, Frankrike, Italien och Piasecki hade Per tagit täten när tävlingen började dra ihop sig på tolfte och sista varvet. Klungan bakom dem var på 27 åkare. De låg nu 42 sekunder före den. Per testade läget i backen. Blev ikappkörd. En mindre grupp kom i kapp ledarklungan fem kilometer före mål. Piasecki slösade på krafterna när västtysken ryckte. Perfekt, tänkte Per och satte in en kontraattack. Det var nu bara fyra kilometer till mål. På nolltid kom han loss från tätklungan. Luckan blev fort stor. Per ökade avståndet med varje tramptag. Låg nu tio sekunder före.
Efter svängen låg vägen framför honom rak och fin. Den var nyasfalterad och preparerad på ett sätt som bara den passionerade cykelnationen Italien kunde åstadkomma. Han hade gott om krafter kvar, benen förberedde sig för storplågan. Hastigheten låg på 60 kilometer. Per såg sig om. Nu hotade inget eller ingen.
Gruppen som jagade Per såg honom långt där framme, på väg att ännu en gång paradera. De tänkte, nu är guldet svenskt. Åskådarna vid målet gjorde sig redo för att ta emot världsmästaren. I svensklägret började man också jubla. Och när världens tevekanaler sedan kablade ut den, om några minuter, förmodat historiska solovinsten, konstaterade de kontinentala experterna också: Svensken blir världsmästare!
Kameran var inte med när Per ett par kilometer före målet tog vänstersvängen djupt. Den var inte med när ledar- och följebilarna stänkte upp grus. Den var inte heller med när däcken gled undan och Per på kroppens vänstra sida kanade rakt över vägen, in i publiken som stod på höger sida av banan och byxorna och kroppen revs sönder.
När bilderna från vurpan nådde publikhavet som stod och väntade på den blivande världsmästaren dånade ofattbarhetens sus genom arenan.
Oh non. O nie.
Oh caro, Mama Mia.
Ach nein.
Nejnejnej.
Den efterföljande lilla klunga som Per nyss ryckt sig loss från passerade när han fortfarande låg på marken. Den blev strax infångad av den större bakomliggande. Piesecki som hade lite spurtkrafter kvar slog Danmark på målsnöret. Men när Piasecki passerade mållinjen höjde han inte armen i segerns tecken. Övertygad som han var att han kört in på silverplatsen.
Per nekade ambulansen. Han klev tillbaka upp på cykeln och rullade in som 34 åkare medan publiken reste sig upp och applåderade. Han tog sig med blödande knän, axlar, höfter och mun till bänken i den svenska kabinen 400 meter efter mål. Satte där händerna för ansiktet och grät.
Pressuppbådet väntade i foajén. Nej, sa Per, jag pratar inte med någon, så försvann han in i rummet där han la sig för att lufta skrapsåren efter rengöringen i duschen. Förbundskapten Johansson gick sin väg. Men kom strax tillbaka.
-Jag tror att det bästa ändå är om du talar med pressen.
-Okej, sa Per, men då får de komma hit, jag går inte dit.
Journalisterna samlades runt sängen.
De talade dämpat, viskade nästan.
-Hur är det Per.
-Hur känns det.
Efteråt rapporterade de. Det som skulle blivit gladiatorns triumfartade upplopp för världsettan blev i stället hans Via Dolorosa – den smärtfylldaste av vägar.
Per själv summerade, en större chans att bli världsmästare får jag förmodligen aldrig. Och nu skulle han för alltid bli hågkommen för vurpan och inte det VM-guld han så gott som haft i handen.
Dagen efter. Per är på väg till den svenska depån i målområdet för att träffa sin agent. Han hör kommentarer i det danska tältet. Sedan hör han sitt namn sägas från läktaren till vänster. Sedan från den till höger. Allt fler i publiken reser sig upp. Hyllningsropen sprider sig sakta. Grande Christiansson. Più Forte Christiansson.
Jublet växer, rullar från läktare till läktare.
Rungar strax ur hjärtats djup från alla de 20 000.
Det kryssar kors och tvärs.
Campione. Campione.
Christiansson.Campione.
Christiansson, Christiansson.
Applådstormen lyfter himlavalvet.
Marken under hans fötter blir till ett begynnande jordskalv.
Per stannar mitt i steget, ser sig om.
Han höjer armen.
Han bugar, vinkar.
Ovationerna förvandlas till en rytande orkan.
1 kommentar
Susanna – Thank you for writing Per’s story. Touching.