Upp, upp och uppåt. Starten på Emil Johanssons karriär pekade lika brant uppåt som inrunet på en bakåtvoltsramp. Åren 2016 och 2017 var sagolika. Sen kraschade allt. Men redan året efter gjorde han comeback, två gånger om faktiskt. Nu är han tillbaka på toppen och siktar högst av alla inom slopestyle. Vi ringde upp Emil i Falun och pratade länge om världsmästartiteln, Emils svåraste prövning – och vilket sjukt bra driv han har.
Som en virtuos med sitt instrument. Som när instrumentet förefaller vara en naturlig del av både kropp och sinne. Kanske kan man tala om absolut gehör? Det kanske Emil Johansson har men på ett annat sätt. Hans instrument är cykeln vilken han behandlar med sån självklarhet att han liknats vid en cyklismens Jimi Hendrix. Men själv pratar han helst inte om sin eventuellt gudomliga talang. Det ligger så mycket mer blod, svett och tårar bakom hans framgångar än bara fallenhet.
– Att bli bäst i världen, det är absolut inte glamoröst eller lagom när det kommer till träning. Det är köttigt och spelar nog ingen roll vad du håller på med. Det krävs att kunna stå ut med tråkiga grejer, att se bortom det och att ha tillräckligt med vilja för att uthärda. Jag blir rent av arg när jag hör folk som säger att det handlar om talang. Det ligger så mycket träning och så många timmar bakom det här att bli bäst i världen. Jag kanske har tränat upp ett öga för att förstå cykling och hur det hänger ihop. Men framförallt handlar det om hur mycket man vill. Och om man har det drivet.
Det där drivet ja. Om vi zoomar ut och ska sammanfatta de senaste åren för Emil Johansson så är det lätt att förstå att han har ett speciellt driv. Vi snabbspolar: 2016 debuterar Emil Johansson på Joyride i Whistler, av alla ansedd som den viktigaste tävlingen inom slopestyle. Grenens motsvarighet till OS, ungefär. Han blir fyra. Stort som tusan för en 17-årig debutant som egentligen bara borde vara där för att lära. Redan året efter, 2017, tar han pallplats på Joyride. Senare samma år vinner Emil hela touren och rankas som nummer ett i världen – världsmästare alltså.
Eter det händer något både märkligt och skrämmande. Först får Emil ryggproblem och snart konstateras även en annan medicinsk problematik. Det visar sig att Emil har en autoimmun sjukdom som går under namnet Hashimotos sjukdom. Väldigt förenklat kan man sammanfatta det till att en virusinfektion bildar antikroppar som leder till att kroppens immunförsvar attackerar sig självt. Ännu enklare uttryckt: Emil blev skitdålig, sov tolv timmar per dygn, kunde bli sjuk av en massage och var väldigt långt ner i kolkällaren. Men han upptäckte också hur mycket han älskade cyklingen. Och så har han ju det där speciella drivet.
– Jag nådde botten. Jag mådde riktigt dåligt, både av smärtan men också psykiskt. Dom säger att ju högre man klättrar desto längre blir fallet. Så var det. Det gick väldigt bra 2017 och jag var så ung och omedveten. Jag kunde inte riktigt omfamna att jag blev världsmästare, det var så stort. Jag tävlade faktiskt mot folk som var 8–9 år äldre än mig, mot dom som jag alltid sett upp till när jag var 10 bast och dom var i min ålder. Helt plötsligt har jag gått ifatt eller till och med om dom. Det var för ofattbart att ta in. Det är så extremt … det var som en saga liksom.
– Sen kom det där med ryggproblemen som inte ville ge sig. Upp och ner. Ibland glapp på två veckor utan träning. Och så blev jag sjuk i den där Hashimotos sjukdom. Minsta lilla kunde trigga igång sjukdomen. Jag hade ofta feber och var enormt trött. Precis när jag kom igång med träningen blev jag sjuk i två veckor igen. Det är svårt att förklara hur det kändes men det var som om kroppen gick på högvarv utan känd anledning. Det var två steg framåt och fyra bakåt. Jag var så skör och det var den mörkaste tiden i mitt liv.
Men Emil vägrade acceptera situationen. Han såg inte sin karriärs slutstation i en sjuksäng. Emil kunde inte tävla i slopestyle och pluggade det han kunde. Det blev ett ”wake up call” för hur mycket han älskade cyklingen. Och så var det det där med drivet igen. Emil lyckades hitta vettig medicinering, ändrade kost och tränade givetvis stenhårt. Och tillbaka kom han, även om det inte var utan problem.
Men låt oss vrida tillbaka klockan något innan vi går in på comebacken. Vi tar det från början. Emil växte upp i Trollhättan och lärde sig cykla redan i treårsåldern. Även om han inte kan dra sig till minnes exakt när eller hur han lärde sig cykla så har han en uppfattning om var (sommarvistelse på Gotland). Emil hade en cykel som var några nummer för stor och han gav sig inte förrän han hittade balansen. Till slut kraschade han in i en soptunna.
– Jag var ju så ung då så jag vet inte om jag har skapat det minnet själv eller om jag sett bilder. Jag har bara några vaga fragment. Däremot kan jag minnas när det verkligen tog fart och det var när jag började hoppa.
– Jag är yngst på både mammas och pappas sida i släkten och jag fick ta över mina kusiners gamla cyklar. Det spelade ingen roll hur skicket var på cyklarna, även om det var punktering så bara cyklade jag runt.
Sen spelade Emil både hockey och handboll. Hockeyn passade inte perfekt för en individualist med enormt höga krav på prestation, men som handbollsmålvakt fick han mer utlopp för sitt starka driv att ständigt utvecklas och göra sitt bästa. På skidor, utförsåkning, lärde han sig snabbt 360. Men avståndet till fjällen, och att han bara kunde åka någon vecka per år gjorde att han inte satsade på det heller. Han kunde helt enkelt inte stå emot cyklingen. Det var det där oerhörda suget.
– Det är ju roligt, jag vet egentligen vad jag älskar med cykling men det är svårt att exakt beskriva det. När jag var liten var det kanske först och främst tillgängligheten. Jag kunde cykla ut i skogen, jag kunde spendera tid på cykeln varje dag om jag ville. Och nånstans ganska tidigt insåg jag att jag gillade att hoppa med cykeln, men det dröjde några år innan jag började kunna göra volter och snurra. Det fascinerade mig och jag blev helt uppslukad av cykelvärlden. Det var det jag ville göra.
– Det var som om det undermedvetna drog en framåt, det fanns inte till dom andra sporterna. Jag konsumerade cykling dag ut och dag in. Jag hade till och med svårt att koncentrera mig på något annat eftersom jag bara tänkte på cykling.
Det skulle vara en överdrift att säga att det sen gick snabbt för Emils karriär som cyklist, för då glömmer man bort det enorma jobb som han lagt ner. Emil cyklade jämt. Men det som så här i efterhand kanske kan vara en milstolpe är när Emil 2011 tar av hjulen på sin 24-tumscykel, sätter på skumgummi och bygger sin egen ”tramp bike” (alltså en cykel för att kunna hoppa i en trampolin, reds. anm.). Då, utan att egentligen tänka på det, börjar han satsa mer grenspecifikt och göra trick.
– Det var då jag kunde börja träna på att göra tailwhip och barspin och sånt. Det satte en så bra grund, all den träningen satte sig i muskelminnet. Hur jag skulle röra mig, åt vilket håll och så för att få till något trick. Jag spenderade timmar på den efter skolan varje dag och lärde mig alla basicgrejer. Sen när jag kom på riktiga cykeln så kunde jag visualisera det för att jag byggt upp dom här bitarna. Jag visste hur det kändes.
Sin första barspin på en riktig cykel sätter Emil 2011. Han hade precis fyllt tolv och tjatat hål i huvudet på sin pappa för att få åka till sommarlägret Camp Active dit många likasinnade åkte på sommaren för att cykla och träna. Där fick Emil mycket inspiration av både vänner och proffs. På lägret lärde sig Emil även grunderna till en del trick. Men den kanske nyttigaste lärdomen var att han förstod att det gick att bli proffs, precis som Teo Gustafsson som inte bodde långt därifrån.
Emil var nu om möjligt ännu mer motiverad. Ett år senare på Slopefest i Alfta, en numera insomnad tävling, tävlade Emil med hela Sverigeeliten. Emil vann i slopestyle och best trick i juniorklassen, blott 13 år ung.
– Det var nog runt 2012 det började lossna. Jag började fatta – först att jag älskade att cykla, sen att jag inte ville göra nåt annat, konstaterar Emil.
Alla som sett Emil på en cykel tänker nog instinktivt på mod och en dödsföraktande instinkt på gränsen till dumdristighet. Därför är det lite överraskande att höra Emils egen version av sitt mod.
– Jag är ganska försiktig egentligen. Jag är inte den som bara skickar nånting helt obefogat. Jag behöver ha kontroll på det jag gör för att ha förtroende att göra det. Jag var yngst i cykelskaran när jag växte upp. Dom jag såg upp till var två, tre och ibland ännu fler år äldre. Jag tyckte nog att det många av dom gjorde var galet till en början, men det blev ju normalt till slut.
Även om man som Emil inte bara tokkör så innebär träning och tävling på den här nivån att gränser hela tiden passeras. Det blir en del krascher.
– Ja, jag slår mig hela tiden. Jag har bara en fraktur men alla gånger jag gått i backen och whiplashat mig, och slagit mig och tappat andan … det går inte ens att räkna. Jag har ju slagit mig så in i helvete. Tänk att jag gått i backen en eller flera gånger i veckan sen jag började. Det bygger upp problem i lager på lager. Ryggen till exempel. Det är först nu, tre år efter att jag började hos kiropraktor och började med specifik gymträning som jag börjar få kroppen i balans och rätt position.
Vad säger mamma?
– Hon var nog inte så soft i början och ville inte att jag cyklade över vägen till Icaparkeringen där det fanns ett par fartgupp. Det förstår jag ju i dag men inte då. Fast jag åkte iväg ändå. Där brukade jag och några kompisar köra tills vi hittade bättre ställen med riktiga jordhopp. Jag var väl sex, sju år.
– Med åren har hoppen utvecklats från ett fartgupp till över tre meter stora ramper med gap på upp till 12 meter. Men jag har alltid förklarat att jag är smart med mina beslut och inte gör något jag inte tror att jag kan klara av. Precis som alla andra vill jag ju inte skada mig. Men jag vill inte heller låta risken ta ifrån mig möjligheten att pusha cyklingen. Jag har alltid varit ganska strategisk och tagit ett extrahopp innan jag försökt nåt nytt. Nu på senare tid har hon blivit oroande lugn (skratt). Hon har väl vant sig.
– Jag skrämde ju livet ur henne när jag hade lärt mig göra bakåtvolt. Jag hade berättat det och hon trodde väl att det var i skumhav. Sen en dag när hon skulle hämta upp mig i cykelparken så stod jag där på startrampen: ”Mamma, mamma, kolla nu!” Och så gjorde jag en volt. Sen växte det väl på henne.
Vi hoppar fram lite i tiden igen. Comeback efter ryggproblem och sjukdomsproblematik var det ja. På den tänkta comebacken i Nya Zeeland 2019 kommer Emil in råpeppad. Han ska krama ur sig all frustration han byggt under tiden i mörkret. Men det visar sig att han biter av lite mer än han kan tugga. Han kraschar, bryter nåt revben och kroppen kollapsar åter i två månader.
Emil kommer givetvis tillbaka igen och då gör han det ordentligt. Han gör det med ett närmast legendariskt åk på Crankworx i Innsbruck senare samma år. Ett åk som faktiskt avslutas i avspärrningarna vid målgången men godkänns av domarna.
Emil is back, med en andraplats som känns som en vinst. Och han toppar 2019 med att vinna Joyride i Whistler. En fullkomligt osannolikt stark comeback. Under pandemiåren var det ju som det var med inställda tävlingar, men Emil vann inledande tävlingen på Nya Zeeland och den avslutande tävlingen i Österrike. Hade det funnits nån världsrankning 2020 så hade Emil toppat den.
Blickar vi framåt är Emil väl förberedd och hoppas på att komma ut i världen och ta sporten ytterligare några steg in i framtiden. Lite äldre, lite visare – men fortfarande med det där speciella drivet som så få människor har.
Emil, du har nu passerat några av dina förebilder. Man kan fråga sig om det finns några fler mål att nå. Har du något kvar att drömma om?
– Jo, jag har massor av mål kvar. Först och främst vill jag bara se hur långt jag kan pusha cyklingen. Man har ju fria händer när det gäller det kreativa, att hitta på nya trick, nya varianter. Att verkligen tillåta sig att tänka utanför boxen. Det behöver inte vara för nån tävling, det kan vara nåt videoprojekt eller bara nån galen idé. Det finns så många olika områden att utvecklas på och många olika typer av cyklar. Jag känner mig inte i närheten av att ha nått det slutgiltiga målet.
– Medaljer, världsmästartitel och att vinna är en sak men det är inte det jag baserar mitt liv på. Själva passionen för cyklingen är viktigare. Satsar jag på allt det andra med cykling så kommer medaljerna som en biprodukt.
Emil Johansson
Född: 20 juni 1999
Uppvuxen: Trollhättan
Bor: Falun
Längd/vikt: 193cm/87 kg
Intressen: ”Mest cykling och träning. Tittar gärna på skidor, snowboard, skateboard, BMX.”
Äter: ”Gärna mat med sötpotatis, fisk, grönsaker. Inte så kräsen på att det ska vara nån galen sås. Mat är gott men jag ser det lite som att jag behöver bränsle.”
Dricker: ”Vatten och Red Bull.”
Finaste idrottsögonblicket: ”Joyride 2019 i Whistler. Fjärde gången på eventet. Kommit fyra, tvåa, livet upp och ner, tillbaka till en fjärdeplats och sen att få ta en förstaplats när familjen är där… Annars är det finaste ögonblicket när jag kom underfund med och förstod min sjukdom.”
Läser: ”En hel del. Jag gillar självbiografier och faktaböcker. Nu håller jag på med Thinking and grow rich (Napoleon Hill). Innan dess läste jag Sömngåtan: Den nya forskningen om sömn och drömmar av Matthew Walker.”
Tittar på: ”Jag är serienörd, har jag femton minuter över så kollar jag gärna. Ofta dokumentärer.”
Av: Niclas Sjögren
