För oss svenskar räcker det egentligen med att nämna Vasaloppet eller Vätternrundan. Du vet direkt vad det handlar om. Tradition, gemenskap, nervositet på startlinjen och den där speciella känslan av att vara en liten del av något väldigt stort. Marcialonga är precis ett sådant namn för italienarna.
Sedan 1971 har det klassiska långloppet på skidor lockat tusentals skidåkare till de dramatiska dalgångarna Val di Fiemme och Val di Fassa i Dolomiterna. För många italienare är Marcialonga lika mytomspunnet som Vasaloppet är för svenskarna – ett lopp som står högt upp på bucketlistan och som handlar lika mycket om gemenskap, tradition och natursköna upplevelser som om själva prestationen.
Men precis som Vasaloppet har gett upphov till Cykelvasan har Marcialonga även en sommarversion på två hjul.
Marcialonga Cycling är cykelloppet som tar dig genom samma klassiska dalar som skidåkarna färdas genom på vintern, men istället för stavtag väntar långa, alltså riktigt långa alpstigningar, slingrande serpentiner och vykortsvyer som får dig att glömma att benen skriker efter syre.
Den långa banan på 135 kilometer med närmare 4 000 höjdmeter är inget för den som vill rulla runt på söndagsförmiddagen. Här väntar klättringar som Passo Costalunga (428 hm), monstret Passo Pampeago med 1100 höjdmeters klättring, Passo San Pellegrino (751 hm) och den avslutande stigningen Passo Valles (609 hm) – klättringar som fått många cyklister att ifrågasätta sina semesterplaner. Alla klättringar har varit med i Giro d’Italia ett flertal gånger, så detta är verkligen klassiska cykelmarker.
För egen del blev det, föga förvånande, en mycket hård och lång dag i sadeln. Rundan tog mig sex och en halv timme, det ger ett snitt på 20 kmh. Dålig form och långa, branta klättringar är lika dålig kombo som kaviar och lakrits. Redan efter andra klättringen kändes väggen nära, men jag bet ihop och matade på.
Men det var lika vackert som fostrande och garanterat en upplevelse för livet. Det är kanske här parallellen till Vätternrundan blir som tydligast. För precis som Sveriges (och ett av världens) största motionslopp handlar Marcialonga Cycling om att utmana sig själv. Skillnaden är att istället för motvind och klungkörning längs Vätterns strand väntar de italienska dolomiternas dramatiska toppar och skoningslösa klättringar.
Vill man inte köra slut på sig totalt, eller känner att formen verkligen inte finns där, så väljer den med lite sunt förnuft den kortare versionen på 80 km och ca 2000 hm, då får man upplevelsen utan att känna livskrisen krypa i benen.
Loppet är inte helt bilfritt utan lite halvt. Starten och första klättringen är fredad för cyklsiter och Passo Pampeago går över en skidort med så gott som ingen trafik på vägarna.
Marcialonga lyckas fånga något som både Vasaloppet och Vätternrundan är mästare på – känslan av att vara en del av något större. Hela byn och regionen lever med loppet. Byarna fylls av cyklister från hela Europa och invånarna står längs vägarna för att heja fram deltagarna. Här märker man att cyklingen är en av Italienarnas stora passioner.
För svenska cyklister som älskar Cykelvasans kombination av naturupplevelse och fysisk utmaning och traditionen kring Vätternrundan är Marcialonga Cycling ett kul italienskt allternativ. Visst är det asfalt istället för grus och Dolomiterna istället för de svenska skogarna, men grundkänslan är densamma – att få uppleva en ikonisk tävling på ett sätt som bara ett riktigt klassiskt lopp kan erbjuda. Startavgiften ligger dessutom på modesta 450 kr. Start och mål är i den lilla fina byn Predazzo. Lättaste sättet att ta sig hit är garanterat med bil. Antingen hela vägen från sverige som en avstickare på semestern eller med hyrbil från Milano eller Innsbruck.
Om du någon gång funderat på hur det skulle kännas om Cykelvasan flyttade in hos Vätternrundan och tog semester i italienska Dolomiterna, då är svaret enkelt: Marcialonga Cycling.
