Jenny Rissveds senaste månader är inget annat än idrottshistoria. Hon har hunnit bli världsmästare, Europamästare och tagit en dubbel på världscupen (XCC+XCO) Vi fick chansen till en exklusiv intervju om förändringarna och framgångarna.
Vi träffades för ett år sedan på SM i Alingsås och sedan dess så har det hänt väldigt mycket stora förändringar för dig. Hur tänker du att det har påverkat dig och förändrat förutsättningarna för ditt liv och tävlande? Vi kanske kan börja med livet i det nya teamet?
”Pratar man om teamet (Canyon CLLCTV Factory XC Team) så är det inte så stor skillnad från det teamet jag kommer ifrån till det här teamet. Det här teamet är väldigt jordnära och. Det är ingen press i prestation. Så det är väldigt likt det jag kommer ifrån. Vilket också är anledning till att jag valde det här teamet när jag var ute och letade efter andra möjligheter.
Sen har vi självklart lite större budget när det kommer till att sätta saker på plats. Men det är ju inte det som är det primära. Utan för mig är det mer miljön och människorna som jag omges av. Det är en grupp väldigt, väldigt fina människor som är väldigt stöttande och genuina”
Du har även bytt tränare?
”När det kommer till byte av tränare så kände jag att jag har ändå tävlat i 12-13 år på den här nivån och har väl inte skitlångt kvar. Jag är närmre slutet av min karriär än början av min karriär. Även om jag inte har ett planerat slutdatum eller en säsong när jag ska lägga av, kan jag kan inte blunda för att jag är en av de äldsta nu. Fredrik Ericsson har tränat mig i mer än 12 år. Så ska jag testa något nytt så är det nu. Det har också skapat mer motivation och en nytändning att få in lite nya infallsvinklar”
1:Jenny Rissveds, Sverige
2 Samara Maxwell, Nya Zeeland
3 Alessandra Keller, Schweiz
Och sen även lämnat hemstaden Falun för Andorra?
”Ja vi bor på höjd i bergen nu. Har ju använt höjdträning under många år men nu är det mer lättillgängligt. Och naturen där är väldigt, väldigt vacker. Det trivs jag väldigt mycket med. Jag gillar verkligen att vara nära naturen”
På pappret gör du din kanske bästa säsong någonsin. Har de här förändringarna varit en nyckel till de framgångarna? Eller är det bara en tillfällighet att allt har fallit på plats eller har du någon reflektion kring det?
”Jag tror att det har gett mig nya verktyg till att förstå mig själv förstå mig själv och mitt tävlande på ett bättre sätt. Det har varit en nytändning i allt. Förändringar är ofta läskiga men också bra och utvecklande. Och jag tror att det är det som har hänt, att det har utvecklat mig. Jag har alltid, under lång tid varit bland de bästa i världen, men nu känner jag att jag tror på det ett annat sätt. Jag har tillit till min kapacitet”
Vad är din största drivkraft just nu och motivation till det du gör?
”Det är att fortsätta lära mig saker, för det är så fascinerande att jag har tävlat på den här nivån 12-13 år och jag känner ändå att jag fortfarande har jättemycket att lära mig. Sporten utvecklar sig, det blir tajtare rejsing, det kommer upp yngre atleter. Så jag måste hela tiden, eller alla måste hela tiden, hänga med i tempot. Så det finns konstant saker att jobba på. Det tycker jag är jätteintressant”
Det jag tycker man kan se utifrån sett rent objektivt är att du verkar ha mer glädje i det som sker nu och kanske kan omfamna den här framgången och segrarna mer?
”Den stora förändringen skedde när jag träffade Kelsey Urban, min före detta teammate (i team org31), hon hjälpte mig jättemycket med att hitta tillbaka till glädjen i sporten. Vi träffades 2021, så sedan dess skulle jag vilja säga egentligen vilja säga att jag haft glädje till att cykla. Skillnaden nu är att tror på att jag kan vinna rejs och att jag inte riktigt är rädd för det som jag har varit tidigare.
Jag har alltid vetat att jag kan plocka en top 5 placering, det är något jag kunnat kontrollera. Så länge ingenting oförutsägbart händer, så vet jag att jag är top fem i världen. Men att drömma om att ta en seger och ställa sig högst upp på pallen, som bara en kan göra, det är lite läskigare. Så för mig har känslan av att det är läskigt tagit över mer än viljan att faktiskt vinna. Men nu känner jag att jag att jag kan vinna, jag vill vinna och jag är inte rädd för att om det inte skulle bli så”
Vad har du gjort för att nå dit? Mental träning eller någon annan strategi för att nå fram till den insikten?
”För mig har det bara varit att fortsätta göra det jag gör. Träna på att tävla. Träna på att tro på min förmåga. Det har varit en träningssak. Jag tror att inte att jag har kunnat komma dit snabbare än vad jag har gjort. Utan jag tror att det har varit en process som jag måste ta mig igenom. Samlat på mig erfarenhet längs vägen och nu känner jag att jag tror på det”
Du var en av de första kvinnliga idrottarna som lyfte mental hälsa, hur viktigt är det i dina segrar?
”Jag tycker att det är viktigt för alla att hålla sig friska i sinnet på ett hållbart sätt. Att upprätthålla det och vara konsekvent i det är så svårt. Du måste vara snäll mot dig själv och inte vara för hård mot dig själv. Du är en människa, oavsett om du vinner eller blir tolva eller 25:a. Du är inte dina resultat och du måste separera dig själv från det. Jag har en bättre förståelse för det nu. Jag vet att jag fortfarande är en bra person utan det här VM-resultatet. Jag är fortfarande jag. Jag är fortfarande Jenny. Efter OS i Rio blev jag lite förvirrad över vem jag var. Sedan dess har jag lärt mig mycket om mig själv”
Crans-Montana är en av de mer tekniska banorna där det har gått internationella stortävlingar senaste åren, vart är XCO på väg – och vilken väg vill Du att sporten ska ta?
”Det verkar som att den är på väg mot mindre tekniska banor och mer mot snabbare, tighta och kompakta. Bandesigners verkar fylla igen naturliga rotpartier för att göra det jämnare och snabbare. Jag tycker mer om när det är naturligt och mer avgörande och utmanande som det var för tre år sedan. Jag hoppas verkligen att vi kommer tillbaka till mer avgörande och naturliga partier”
Om du måste välja – vilken tävlingsbana är din favorit?
”Lenzerheide, men det är baserat på hur banan var förr – det brukade vara min favorit. Naturlig och flowig med mycket rötter. Det är det jag föredrar i alla fall”
Vad är din känsla kring att du nu kommer att få bära regnbågströjan det kommande året?
”Just nu känner jag mig stolt över det. Jag hoppas eller jag längtar till att säsongen är slut. För då kommer jag får stillhet, lugn och tid att känna och tänka mer kring det men just nu känner jag mig stolt”
Alla bilder: Canyon
